Fuskaren

Klassen ska delas i två grupper i engelskan. En mindre, mer resurstät grupp för de som behöver lite extra lärartid. Så de hade fått välja grupp.

”Jag valde den mindre gruppen”

”Men varför det? Du är ju jätteduktig i engelska” säger jag förvånat. Just det..FÖRVÅNAT.

”Jo fast jag tänkte det kunde vara bra med lite extra hjälp”

”Men om man redan kan en sak så ska man inte ta resurser från någon som behöver dem bättre” fortsätter jag.

”Och ni får säkert göra en diagnos så att din lärare ser om du behöver extra hjälp”

 

Här skruvar mitt barn på sig. Diagnosen visar sig redan vara gjord. Vad värre är, är att min unge har fuskat på den. Fast omvänt, så att säga.

”Jag gjorde några fel med flit på saker som jag egentligen kunde” säger vederbörande lite skamset.

”VA????” vrålar jag och håller på att trilla av cykeln.

”Jo för jag tänkte att om man gör lite mer fel, så får man vara i lilla gruppen”

 

Det visar sig sedan att kompisen är i den lilla gruppen. Och där vill mitt barn också vara, oavsett vad vederbörande har för engelskakunskaper. Så därför försökte den lilla ängeln att skaffa sig en plats där, på detta lite oortodoxa sätt.

”Men din lärare kommer ju att upptäcka att du inte ska vara i lilla gruppen och då kommer hon att flytta dig direkt” säger jag.

”Det har hon redan gjort. Det gick inte så bra på diagnosen, eller rättare sagt det gick ändå FÖR bra på diagnosen, hon sa att jag var bland de bättre i klassen så jag måste vara i stora gruppen” konstaterar barnet besviket.

 

Tack och lov för kompetenta lärare tänker jag. Jag undrar hur ängeln hade tänkt sig fortsättningen? Underprestera i tre år för att få vara i samma grupp som sin kompis?

I ett fall hade ungen i alla fall rätt. Jag blev onekligen förvånad. Det här var en helt ny modell i den här familjen.