Stick för livet
Det är bra att ha en syster som är syster. Ja, sjuksyster som det hette förr i tiden. Det blir lite mer odramatiskt med stick när det är moster som sticker Isa i armen och toppar med ett stålmannen-plåster.
Jag har krupit till korset och vaccinerar mina omyndiga döttrar med Gardasil. Det där vaccinet som ska skydda mot livmoderhalscancer. Jag ogillar när man försöker spela på föräldrars känsla i som försäljningsargument för exempelvis försäkringar och sånt här. Men när det nu ska ingå i det svenska vaccinationsprogrammet för alla födda 1999 och framåt, så borde det väl finnas en poäng tänker jag.
Alltså sprutar jag dem.
För självklart skulle man aldrig förlåta sig själv om någon av dem skulle få just den cancern för att man hade låtit bli att vaccinera.
Dessutom har jag ju ett ju ett löfte till min bortgångna väninna Eva att hålla. Hon som till slut blev besegrad efter hård kamp mot sin livmodercancer.
”Lova att du som har förmånen att få leva gör det bästa av livet och ser till att alla du kan påverka lever så bra som möjligt”
Det är inget litet löfte. Det är inget lätt löfte. Men det är likafullt ett löfte som jag tänker på dagligen. Som en vägledning.
Så därför har jag nu vaccinerat tjejerna. När jag var på apoteket och hämtade ut injektionsvätskan så undrade Anton om det bara var flickor som skulle få den där sprutan. Ja, det var vad jag också trodde. Men när jag läser på deras hemsida så visar det sig att även pojkar mellan 9-15 år kan vaccineras så att de inte sprider de här virusen till flickor.
Så nu är jag i valet och kvalet om jag ska peta i honom tre sprutor också.
Jag borde väl ta mitt ansvar där också?
Senaste kommentarerna