Strider på flera fronter
Det gick ju fint det här. Vinst mot Västerås i den allsvenska premiären, med en liten nätt marginal. Vinstmål med dryga minuten kvar av matchen, när Västerås hade spelar powerplay i ungefär hela perioden (det kändes så i alla fall). Jag fick bara ett utbrott och det var när datorn hängde sig och jag blev utan sändning mitt i ett boxplay.
Jag mådde lite illa av att se nordmalingspojken Peter Öberg på isen i Västeråströja, men det är smällar jag kan ta just nu. Jag träffade förresten hans pappa när jag var och handlade golv idag. Han undrade om jag tagit lugnande inför kvällen. Med facit i hand skulle jag ha behövt det, så hade min man klarat sig lindrigare undan.
För när jag hade jublat klart förbyttes allt det glada i oro när min man ringde från ishallen och inte hittade sonen, trots genomletning av hallen. Orolig mamma blev sen varse att sonen gått de fem kilometrarna hem i kolmörker vid niotiden, mörkrädd som han är, i kortärmad tröja för han hade ingen jacka med sig. Träningen var förkortad, mobilen låg hemma, vaktmästaren hade släckt och gått och cafeterian var stängd.
Så han började gå, för han tänkte att han nog skulle möta pappa på vägen.
Det var bara det att pappa blev sen och tog till råga på allt elände en annan väg till ishallen.
Så när gråtande, nedkyld unge landade innanför dörren hemma fick jag ett totalt frispel på min äkta hälft. Vilket han givetvis tyckte var vansinnigt orättvist.
Så nu sitter han uppe vid sin dator och kokar (förmodar jag), medan jag sitter nere vid min dator och försöker lugna ner mig. Det värsta har väl redan brunnit ut, jag har kort brinntid men är mer lättantändlig. Sonen sover nerbäddad mellan dubbla täcken. Ner med stridsyxan med andra ord.
Och Leksand vann ju som sagt.
Senaste kommentarerna