Det låg en fotboll mitt på gatan när jag…

Det låg en fotboll mitt på gatan när jag skulle ut på jobb i morse.
Min första tanke var att ta in bollen som mina barn naturligtvis hade slarvat iväg.
Men så insåg jag plötsligt att det där nog inte var vår boll.

Det slog mig att just nu har vi en massa barnfamiljer runt omkring oss och det är inte längre mina barn som råkar slänga ut fotbollar på vägen.Det är inte ens säkert att det är mina barn som lever om mest i kvarteret. Det är inte mina barn som leker på den förbjudna gatan numera.

Jag kan säga att det var inte med ett uns vemod jag konstaterade detta faktum.
Jag stör mig inte på att grannbarnen leker på gatan eller tjoar och skrattar.
Jag stör mig inte på att det studsar in bollar på min gård eller att jag får flytta på en och annan dockvagn ibland när jag ska backa ut bilen.
Tvärtom.  Jag njuter av liv och rörelse.

Men mest tror jag att jag njuter av att jag slipper ta ansvaret och känna mig som en usel mamma som inte har dockbarn som sitter stilla i sandlådan utan hellre har levt rövare på gården. Den där bollen blev som en symbol för nya tider med nya möjligheter.