Kvällen vid graven

Det blev en kväll med tankar på mycket annat än mormor, både för mig och min familj. Gudstjänsten avslutades med att predikanten också ville hedra minnet av de två ungdomarna som dog i bilolyckan på Sandbacka. Han hade själv barn som kände Linn och den kille som fortfarande ligger allvarligt skadad på sjukhus. Min mellandotter insåg plötsligt vem som ligger svårt skadad. En människa som hon träffar i sitt dagliga liv.

Många tankar svepte genom rummet den stunden, många tårar föll, medan ljusen tändes för alla som har det svårt just nu.

 

Jag förundras över hur vi alla sörjer på olika sätt, på olika nivåer, även om det inte alltid gäller våra närmaste. Där satt jag och tänkte på föräldrar och äldre anhöriga, min mamma tänkte nog på samma sak. Andra i min familj tänkte på Niclas och hans tid som hockeyspelare i LN91, eller som killen på bussen, i skolan, eller på festerna i Hörnefors. Vissa av oss funderade på hur en före detta kollega som har förlorat både brorson och extradotter orkar en kväll som den här.

Mamma och jag pratade om hur lyckligt förskonade vi har varit från allt sådant här, trots vår stora och röriga, rörliga släkt. En tacksamhetens tanke.

 

Efter gudstjänsten åkte vi till kyrkogården och hälsade på min mormor och morfar och tände ljus. Det är första gången barnen är med mig till kyrkogården, sedan mormor dog.

”Hittar du till graven” undrade Julia.

”Det är väl klart, jag har ju varit här massor med gånger” svarade jag.

”Har du? Sen din mormor dog? ” fortsatte hon.

Då slog det mig att jag nästan alltid åker dit ensam. När barnen var små hade jag ofta med mig dem och mormor för att besöka morfars grav. Varför inte numera?

 

När vi stod där i mörkret kom det många frågor. Om mormor och morfar låg på samma sida i familjegraven, om de liksom ligger ovanpå min mormorsmor, hur lång tid det tar för en kista att förmultna, varför de ligger i min mormors familjegrav och inte i min morfars föräldrars grav. Eftersom jag själv funderar mycket, så har mamma och jag pratat om allt det här tidigare. Det känns skönt att jag kan svara på det barnen undrar. Samtidigt så insåg jag hur många frågor jag faktiskt har obesvarade kring hur en del av mina anhöriga vill ha det när de lämnar livet. Frågor jag faktiskt måste ställa.

 

Sen gick vi tysta tillbaka till bilen i kolmörkret, mellan alla glittrande små ljus. Jag såg silhuetterna framför mig. Min långa man, mina döttrar i sina klänningar, den lilla systerdottern i sina läderstövlar, sonen med sina kryckor och flickvännen vid sin sida. Och en märklig känsla av frid infann sig.

Jag funderade på om det var såhär mormor kände när jag trippade framför henne som liten flicka på samma grusgång, när vi just vattnat blommorna på ”mommemos” grav en ljummen sommarkväll.