All denna smärta

Jag tillbringade halva dagen kallsvettig på alla fyra på golvet med fruktansvärt ont i buken och ryggen. Det kändes som  förlossningsvärkar och till slut hade jag så ont så jag kräktes av smärta, till sonens stora förskräckelse.
Jag har haft njurstensanfall för många år sedan och den värsta gången var det så ordentligt att jag faktiskt fick ett missfall i samma veva.
När jag får sådär ont av någon sjukdom, vilket har hänt några gånger i livet, så hinner jag alltid fundera på vad jag inte hunnit göra innan jag dör.
På den nivån var jag idag.
Min man ville att jag skulle ringa vårdcentralen men jag ville avvakta.
Så småningom gav det med sig och det kändes lindrigare att vara ute i rörelse på gården.

Men det var bara början. Den logiska fortsättningen skulle naturligtvis komma.
Och smärtan jag känner just nu, efter  att Leksand spelat bort sin Elitserieplats i en riktig plattmatch mot Växjö, är värre.
Inget smärtstillande i världen hjälper mot det.
Vi hade allt i egna händer ikväll.
Jag skulle inte vilja vara spelare i Leksand i morgon när de ska möta folk på orten.
Det finns fortfarande en liten, liten chans i sista omgången på söndag, men att tro att AIK ska missa det här guldläget är ett långskott. Växjö brände sitt krut ikväll är jag rädd och de är bättre hemma än borta, även om jag inte tror att Janne Karlsson och hans lag lägger sig.
Att Södertälje ska vinna borta över Rögle är däremot inget att hoppas på. Södertälje anstränger sig aldrig i onödan och de är redan klara.

Kvällar som den här undrar jag om man ska fortsätta med det här vansinnet som gör så ont, så ont.
Men ge mig ett par veckor så är jag redo för en ny säsong i Allsvenskan med en ny kvalserie till våren. Förhoppningsvis med fler spelare från Leksands J20-lag som trots allt blev svenska mästare i helgen.