Jag var mer eller mindre inställd på att det var kört i hockeyn tills 44 sekunder återstod i Leksand. Då tändes hoppet när Patrik Carlsson slog in ledningsmålet. Precis exakt då var faktiskt Leksand i Elitserien. Rögle-Södertälje stod mirakulöst nog 2-2, trots att Södertälje satt in sin andremålvakt och dessutom slöspelade.
Växjö pressade hysteriskt mot AIK:s mål och pucken dansade på mållinjen mer än en gång mot ett skakat AIK.
Det mänskliga psyket är som sagt märkligt. Eller i alla fall mitt. För hur lugn jag än tyckte att jag var ( visserligen med en puls på flera hundra) så var jag helt oförberedd på min egen reaktion när AIK får ett jädra sketet turmål och gör 1-0.
Innan jag hann blinka hade jag smällt knytnäven i vardagsrumsbordet så att glaslyktorna lättade från glas-skivan på bordet som dessbättre höll.
Så mycket för min mentala förberedelse.
Återhämtningen gick dock fortare idag. Jag har trots allt haft mina chockdagar. Jag skulle tro att det är hemskt i Rögle som till slut vann på straffar över mes-SSK, men som ändå åker ur Elitserien. Men ännu mer tycker synd tycker jag om Sundsvall.
Stackars, stackars Sundsvall som åkte ur Allsvenskan. Jag lider. Inte bara för att jag tappar en bortamatch inom drägligt avstånd, utan ännu mer för att det måste kännas som en katastrof för dem att spela i division 1 nästa säsong. Klyftan mellan status i serierna är gigantisk. Att inte ta sig upp i ett kval är inte riktigt lika hemskt som att åka ner ett pinnhål.
Och det kunde lika gärna ha varit Löven. Därför tycker jag Lövarna ska ägna kvällen åt eftertanke och inse hur sjukt tur de hade som slapp kvalet och får spela Allsvenska nästa säsong. Känn er tacksamma och peka inte finger åt Sundsvall!
Senaste kommentarerna