Monica-martyren

Det där med namnsdagar är ju inte helt lätt att komma ihåg. Det blir ju några stycken och dessutom ändrar de ju i almanackan stup i kvarten. Och jag är inte den som är den. Det är nästan lika stimulerande att vara martyr dagen efter ens kärlek glömt ens namnsdag!

 

Min man har ett halvt guldläge eftersom de går igenom dagens namnsdagsbarn i samlingen på förskolan varje morgon. Han får alltså en påminnelse där. Som regel kommer hans grattis-sms eller samtal ungefär direkt efter det. Jag kan ställa klockan efter det.

Det som inte är guldläge är att vid den tiden har han som regel redan träffat mig på morgonen och inte sagt grattis. Och då delas det förstås inte ut någon guldstjärna till honom!

 

I tisdags blev det extra kännbart för då var han dessutom på dåligt humör när han gick till jobbet. Ett av våra gemensamma byggprojekt föranledde några meningsskiljaktigheter som gjorde att han slängde ur sig några irriterade ord till sin fru det sista han gjorde. Jag nöjde mig med vetskapen om att han nu skulle få värsta dåligt samvete när han kom till jobbet och upptäckte att jag dessutom  hade namnsdag.

 

Hela dagen gick och det förutsedda sms:et kom inte. Inget samtal heller. Hmm.

Hem till middagen kom han en halvtimme senare än vanligt.

Det visade sig att han hade varit och köpt en ros, en kaka och en trädgårdstidning till sin fru i namnsdagspresent.

 

Hur han hade kommit på att jag hade namnsdag och varför han inte hade ringt under dagen?  Jo, han började sent och då hade samlingen redan varit när han kom till jobbet. Just när han skulle gå hem hade han kastat en blick på den stora almanackan och till sin stora fasa upptäckt vems namnsdag det var. Därav akuthandlingen.

Han klarade sig med en hårsmån alltså. Och jag fick packa ner martyrdressen oanvänd.