Stolsittning. Det är vad jag ägnat mig åt…

Stolsittning. Det är vad jag ägnat mig åt sedan jag klev ur sängen i morse efter att minstingen desperat klappat över allt i min säng för atthitta lillkusin leo som var försvunnen. Försvunnen i hans huvud alltså. Natten kändes det som att jag tillbringat på en intensivvårdsavdelning, där Antonpå min högra sida hade jättejobbigt med andningen och febern. Min mans snarkmaskin på min vänstra sida blev tät stup i kvarten, väste och pös, vilket ledde till stopp och att han slutade andas stup i kvarten. Ja det kändes i alla fall så. Ingen hade med andra ord en drömnatt. Jag hade just satt på tenär min kompis Susanne kom över med en burk stärkande zink för att få fart på våra immunförsvar. Dessutom hade hon med sig köttsoppa till middag så att vi skulle slippa laga mat och så några påsar bullar för välbefinnandet. Tänk vilken tur man har som har sånna människor i sin omgivning! Efter min stolsittning och middag avancerade jag till soffan där jag somnade till en timme innan jag vaknade med hjärtklappning och frossa. Tre filtar och en film senarefryser jag fortfarande som jag vet inte vad och en koll på tempen visade 39.4. Jag är alltså ikapp och förbi sonen och kanske är det han som får badda min panna i natt när jag yrar om dvärgar och krokodiler. Just nu ransonerar vi i alla fall hostmedicinen så att den ska räcka till oss båda. Bricanylen fårhan ha för sig själv.