En ond spiral

Varje gång jag säger att jag ska till barnmorskan lyser barnens små ansikten upp.

Varje gång, de senaste 14 åren, har min onda plan varit att deras ansikten aldrig ska lysa upp av den anledning de tycker ett barnmorskebesök ska ha. De hoppas fortfarande på ett småsyskon.

Jag gör allt för att förhindra att deras önskan ska slå in.

 

I höst var det dags för ett nytt femårsbesök för att plocka ut den där graviditetsförhindrande geniala lilla plastspiralen. Problemet var bara att barnmorskan inte hittade den.

Jag låg snällt och tålmodigt i stolen och tittade på toppen av mina knäskålar, medan hon letade och letade. Inte minsta spår av spiralen.

 

Barnmorskan undrade om jag ville försöka en gång till här på mödravården innan det blev remiss till de mer hårdhänta typerna med ultraljudstillgång på gyn på Nus.

Jag sa ja till ett nytt försök här. En ickegravid livmoder är väl stor som ett ägg om jag inte minns fel? Det kan ju inte vara en heldagsjobb att söka igenom det området tänkte jag.

”Ja. Om den ligger kvar där ja” sa barnmorskevänninan uppmuntrande.

Shit! Jag hade aldrig tänkt tanken att den skulle kunna ta sig ut därifrån!?!

Eller snarare IN!?!

 

Sen dess har det gått en månad där jag fått höra de mest hårresande historier om spiraler som vandrat ut både här och där i kroppen. Den enda som sken upp när jag berättade om den borttappade spiralen var Julia som genast fick bebisvädring. Som om?!? Förr smider jag mig ett kyskhetsbälte!

 

I morse gick jag premedicinerad med värktablett till ”heta stolen” igen för att göra ett nytt försök.

Klä av sig. Lägga sig. Åka upp i luften. Upp med benen. Glida fram till stolskanten. Slappna av. Inte glömma att andas.
Man har ju onekligen viss rutin.

”Jag ser tyvärr ingenting än” sa barnmorskan efter första kollen.

Jäkla skit tänkte jag och räknade i huvudet på var vi skulle hamna i tid för ny letning, då jag också blivit upplyst om att väntetiden på gyn var minst tre månader.

 

Efter en stunds letande sken hon upp. Ja, eller det är vad jag tror. Man ser ju inte så mycket från sin liggande upphöjda position.

”Kolla vad jag har här” sa hon och höll upp den där lilla blodiga, slemmiga rackaren.

Sen bände hon lite till, knipsade och mätte livmordens innermått innan hon satte in en ny antibebismodell. Förmodligen mitt livs sista. Jag räknade ut att nästa gång är jag 53 och då måste jag väl ändå vara klar med den här epoken av livet?

 

Eftersom jag är en nyfiken människa ville jag naturligtvis veta hur djup livmodern var. Tänk att man aldrig har fått veta det förut, sina snart 48 år till trots och sex graviditeter? Mina 9 centimeter var tydligen helt normala i alla fall.

Eftermiddagen tillbringas nu med att tycka synd om mig själv, inlindad i fleecefilt och med varm vetekudde över den ömma kroppen. Som sällskap har jag Amelia Julbilaga och vetskapen om att det enda som ens kan påminna mig om graviditet och bebisar är att plocka fram julkrubban.