Vänsterörad

Natten mot onsdag kände jag de där välbekanta ilningarna i örat. Ingen förkylning eller nåt annat. Det gjorde bara ont och klickade till när man svalde, så höll det på hela torsdag. Jag hörde dåligt. Ytterst irriterande.

När jag vaknade på fredag morgon var hörseln helt borta på vänster öra. Inte så ont så länge man satt upp, men man blir så sjukt trött av att gå på helspänn för att höra vad som sägs runt omkring en. Dessutom är det tröttsamt att höra sin egen puls hela tiden.

I fredagskväll trodde jag att trumhinnan äntligen skulle gå i bitar, för då fick jag den där intensiva smärtan. Men inte då. Den var fullständigt tät.

 

På hockeyn i lördags fick jag se till att sätta mig så att jag hade mina samtalspartners på min högra sida – annars hade jag inte hört ett ord.

Jag har sovit halvsittande med alvedon fyra nätter och vid lunchtid på måndag klickade det till i örat igen. Hurra! Jag hörde!

Nu håller jag på att bli galen på det eviga klickandet när jag sväljer. Ja, förutom att jag bara hör delvis. Jag skulle vilja ta en jättelik tops och köra genom huvudet! Jag är som inbäddad i bomull.

Jag har dessutom märkt att jag är vänsterörad. Jag pratar alltid i telefon i vänster öra, håller luren med vänster hand. Märkligt eftersom jag är högerhänt tänker jag. Dessa dagar har jag kommit till insikt om att det beror på att jag alltid gör en massa andra saker samtidigt som jag pratar i telefon, och det gör jag med höger hand förstås. Om jag inte skriver eller klickar på datorn, så dukar jag av bordet, sorterar papper, hänger tvätt eller gör något annat samtidigt. Det är ju fullkomligt absurt. Jag måste lära mig att göra en sak i taget. Men framför allt blev det här en påminnelse om att de som är hörselskadade har ett ganska tufft liv, även om det inte alltid syns utanpå.