Fars dag och annat

Alla barn utom stordottern var hemma igår, men hon ringde och gratulerade pappa, utan att göra som de gör i USA. Där är nämligen Fars dag den dag på året som det rings flest” mottagaren-betalar-samtal” enligt en artikel i en av kvällstidningarna igår.

 

Lillsonen hade match och skötte sig inte. Och då menar jag inte resultatmässigt. Nej, den hetlevrade gossen fick en tillrättavisning av sin tränare i slutet av andra perioden och klev bara av plan. Jag hade ögonen på den utvisningssituation som just höll på att redas ut i andra änden av banan, så jag såg inte den upprinnande händelsen, jag såg bara sonen blank i ögonen storma av plan på väg mot omklädningsrummet och var övertygad om att han i stridens hetta sagt något olämpligt på plan och fått matchstraff. Det hade han inte. Han var bara klar med matchen och skulle inte spela mer ansåg han.

Nu hade det ju varit enkelt att sätta in andremålvakten och skicka hem sonen om det var så att vi hade haft någon fler målvakt. Men nu har inte hans lag det och ungarna går på knä av för lite folk redan som det är. Alltså är han lite” livegen”. Han får helt enkelt inte vara borta, ledig eller sjuk en enda match i vinter. Och han får definitivt inte kliva av plan i besvikelse.

Jag är glad att storsonen var och tittade på matchen, så att han fick gå ner och ta snacket med sin bror i omklädningsrummet. Far och son är just nu inne i den där brytningsfasen där det blir en mindre explosion när de har olika åsikter. Och mot mig kan han alltid använda ” du vet inte hur det är”, eftersom jag inte stått i ett hockeymål. Storebror är däremot Gud och dessutom målvakt. Ultimat alltså. Och hans dom var glasklar.

”Du får bli hur sur, arg, ledsen eller tjurig du vill. Du lyssnar alltid på tränaren och gör som han säger. Punkt”

 

Sonen fullföljde i alla fall matchen och sen visade det sig att han och tränaren hade missförstått varandra. Allt gick att reda ut, men i adrenalinsituationerna med sekunder att prata på funkar inte alltid det. När sonen hade lugnat sig kunde till och med föräldrarna ta diskussionen med honom om lagmoral och om vad han tror han bidrar med till laget när han beter sig sådär.

 

En slutsats jag drar av det här är att idrott kan vara fostrande. Med rätt styrning.

För självklart är det där att träna på att tygla sitt humör i pressade situationer något alla har nytta av hela livet. Särskilt om man är en hetsporre i grunden. Tro mig, jag vet av egen erfarenhet.

 

Slutkonstaterandet blev dessutom att Anton nu har dragit på sig en utvisning i sin ”hockeykarriär”. Det är lika mycket som Petter har gjort totalt under alla sina år som aktiv. Och hans var en puck över sarg på en plan som inte hade plexiglas. Anton har alltså avverkat sin utvisning nu. Nu blir det att hålla sig på isen resten av livstiden!