Hjälp eller stjälp
Den gyllene regeln gäller inte längre. Man ska fasen inte vara hjälpsam och snäll. Du får tillbaka det ”in your face” innan du hinner blinka!
Jag vaknade strax efter fem i morse och låg och vred och vände ett tag. Eftersom man och söner ska till Skellefteå idag och hälsa på farmor på demensboendet och sen ta med farfar på hockey, så måste de åka iväg tidigt för att hinna med allt. Anton och Petter måste ta buss hem ikväll, för Anton har bortamatch i långtbortistan och är enda målvakt i morgon. Han hade dessutom panik i går kväll för att han hade ont i halsen och huvudet och vet att han inte får bli sjuk helt enkelt.
Så som den goda moder och hustru jag är tänkte jag att jag skulle underlätta den tidiga lördagmorgonen och kliva upp och brygga kaffe åt min man ( jag dricker inte ) och duka frukost åt sonen som inte fick sovmorgon idag heller.
Det började med att perkolatorknoppen kraschade så att jag inte kunde stänga åt locket. Med ett fantastiskt flyt så hade jag faktiskt en reservknopp i lådan, så jag fick den i funktion igen. Jag provlyfte locket för att se att den satt fast ordentligt. Det gjorde den. Jag körde igång kaffet.
I min godhet bestämde jag mig dessutom för att gå ut och sätta i kupevärmaren i Chryslerrn så att den halvrisiga sonen skulle få sätta sig i en varm bil. Väl där skrapade jag rutor och plockade ur en del saker ur bilen som jag bett min man flytta över till Volvon innan han skulle åka. Godhet och generositet var mitt ledord. Vad skönt för min man att bara gå ut och sätta sig i en varm bil och dra iväg tänkte jag.
När jag ändå var där letade jag igenom garaget efter en motorvärmarkabel till en annan bil.
Fortfarande på ett strålande humör gick jag tillbaka in för att servera kaffe. Det lät konstigt i köket. Ni känner igen den där hundradels sekunden det tar innan man liksom har kopplat alla lösa trådar i hjärnan och INSER vad som hänt.
Hela köket var nerstänkt av kaffe. Väggar, skåp, tak, matberedare, arbetsbänk, you name it.
Min nya vita trasmatta ( hur kunde jag köpa en VIT matta??) var kaffeprickig.
Så när min man kom ner för att äta frukost stod där inte en solig hustru med kaffekoppen i hand. Där stod en fullkomligt urförbannad fru och torkade köksskåp som en furie.
När han försiktigt påpekade att det är vårt slitna perkolatorlock som det är fel på och att det finns knoppar som man skruvar fast underifrån istället fick jag nästan ett frispel. Varför hade han då inte köpt en sån när plastknopparna går sönder stup i kvarten nu??
”Jag önskar mig en i julklapp” svarade han lågmält.
Min slutsats av denna morgon blir att jag inte skulle ha bryggt ett kaffe jag inte skulle dricka själv och om jag ändå hade gjort det så skulle jag inte ha skrapat en bil jag inte skulle köra själv, jag skulle inte ha letat en sladd jag inte skulle ha själv, jag skulle inte ha försökt underlätta för någon. Då hade jag nämligen sluppit skura köket klockan sju en lördagmorgon dessutom.
Make och son uppskattade ansträngningen i alla fall. Köket är lite renare än innan. Alltid nåt.
Senaste kommentarerna