Chauffören

Chinchilla-matningen i tisdags kombinerades med köp av ny hockeyhjälm till lillsonen. Man kunde ju tro att hockeyfamiljen skulle ha ungefär en triljon hjälmar här hemma och ja, det stämmer precis. Men nu är det så att pengarna brände i fickan på lillsonen som absolut måste ha en annan modell på sin svarta domarhjälm och därtill hörande visir. Och som den luttrade mamma jag är räknade jag kallt med att vi kunde vara glada om vi skulle hitta något under tusenlappen. Av hans pengar alltså – inte mina. No way.

Så efter att ha travat runt ett ansenligt antal sportaffärer, diskuterat pris och försökt pruta som den värsta spanjor på marknad  ( ja jag alltså) så köpte sonen till slut den åtråvärda svarta kantiga Reebok-hjälmen. Det enda kvarvarande exemplaret och därför reapris för endast 400 pix. Och tro mig, det är ett fyndpris.
Tillhörande visir kostade 800 pix! Med tanke på plexiglasets kvadratmeterpris är jag lika förvånad varje gång att de kan ta så snorigt mycket betalt för den där lilla skärvan!

En annan sak som är intressant är att vissa av de där dryga, manliga expediterna i medelåldern ofta tror att de kan ”köra över” en stackars mamma som är ute och handlar hockeyutrustning. De tar för givet att det där inte är mitt område och försöker sälja på en vad som helst. Lycka till säger jag. Jag har varit med ett tag och numera drar jag mig inte för att sätta hårt mot hårt direkt.
Nu var dessutom det där visiret inte riktigt sonens drömvisir så vi jagade vidare med ytterligare ett varv runt sportaffärerna. Och se, på Intersport hade de ett Bauer-visir för 400 spänn som var sonens önskemodell.

Eftersom jag har varit med förr så vet jag av erfarenhet att det kan vara ett smärre helvete att sätta fast ett visir på en hjälm, när det är olika fabrikat. Alltid är det någon sketen bricka som fattas eller en skruv som inte passar. Så jag frågade den vänliga expediten om man möjligen kunde få hjälp med att sätta fast visiret så att det säkert skulle passa. Han såg inte överlycklig ut, men hjälp fick jag och med tanke på att han höll på en dryg kvart trots bra verktyg och hela stora Bauerlådan med brickor och skruvar, så hade jag fått svära mycket om jag hade försökt mig på det hemma. Dessutom satte han ner visiret 15 procent och vi hann prata mycket hockey i tre olika divisioner innan han var klar.

Sonen jublade över att han kom undan så ”billigt”, jag var på gott humör över att ha träffat en så himla trevlig och hjälpsam expedit och dessutom väldigt nöjd med att slippa tjafsa med att montera visir hemma. Nu är han uppdressad till tänderna inför domaruppdragen i Umeå på lördag. Gissa vem som ska vara chaufför?