Jag ska bara-syndromet

Så häromdagen när solen strålade knöt jag på mig gympaskorna och var precis på väg ut genom dörren när storsonen ringde. Han försökte boka en hockeybiljett på Ticnet, men kom inte in via datorn som han surfade på just då. Så han bad mig ta hans lösenord och boka en ståplats till torsdagsmatchen i Skellefteå. Det gick fint. På tio minuter var det gjort och jag var just på väg ut genom dörren när han ringde igen. Nu ville hans kompis också ha en biljett. Kunde jag boka en till?
Jag vände tillbaka och slog igång datorn igen och kruxade in mig på Ticnet, loggade in på Handelsbanken och betalade  igen. Och fick en varning från banken ” Du har redan gjort ett inköp hos den här säljaren inom en timme. Vill du verkligen göra ett till??”

Den här gången var det dessutom lite knepigare för det var hårt tryck på sidan. Till slut lyckades jag och alla var nöjda och glada. Två ståplatser bokade.

Datorn hann precis lagom slå ifrån och telefonluren läggas på när min man ringde. Han ville bara höra hur det gått med alla biljettköp. Jag berättade vad som var gjort och nu började pappan dryfta om vi inte borde ha bokat till lillsonen också i fall nu storsonen ändå skulle åka upp till Skellefteå.
Nu var det riktigt hårt tryck på sidan. Biljetterna var slutsålda på de flesta sektionerna men till slut fick vi loss en ståplats ungdom, betalade och fick ny varning från banken. Ville jag verkligen köpa en gång till av den här säljaren??

Då ringde min mobil. Det var storsonen igen. Nu hade lillebror sms:at och ville ha tre ståplats. Nu blev det smått panik. Allt var slutsålt. Min man och jag satt på varsin dator och klickade oupphörligt för att se om det kom loss någon biljett. En dyrare sittplats dök upp. Vi fick slå till på en gång. Ny bankomgång. Ville jag köpa ännu en gång av den här säljaren? Ja tack.

Lillsonens kompis var desperat. Så jag satt kvar och hoppades att någon av de andra stackarna som just bokat biljett ångrat sig, eller fått fel på bankdosan så de inte hunnit betala inom de magiska fem minuterna och att just mitt musklick skulle ge mig en biljett till. Efter en halvtimmes klickande och ännu mer adrenalin fanns det plötsligt en bokningsbar biljett! Handelsbanken, here we go again!

Jag slog av datorn, konstaterade att biljettköpet tagit närmare två timmar och kastade mig ut till den hägrande solen. Som gått i moln! Då fick jag ett sms av storsonen. ”Såg precis att det kom in en biljett till på min mail. Tusen tack! Du är en pärla”
En halvtimme senare kom sms från lillsonen. ”En kompis har ångrat sig, kan du fixa en biljett till??”

 

Nä, det kunde jag inte. Total slutsålt meddelade Skellefteå AIK och Ticnet. Endast svarta börsen har biljetter.
Däremot snavade jag över en annan rubrik på internet. ”Se upp för farlig sol”. Ozonskiktet är för tunt! Om jag klarar mig från hudcancer har jag Skellefteå AIK att tacka för det.

Igår sken förresten solen igen. Då skulle jag ”bara hänga en tvätt först”.
Halvvägs ner i tvättstugan ångrade jag mig och gick ut i solen! Direkt!