Sweet sixteen
Lillebror och storasyster. Time flies skulle man kunna säga.
Sweet sixteen. Visst är det så det heter när ens små barn plötsligt får oformligt stora fötter och oren hy? När rösten svajar upp och ner gränsen mellan skratt och gråt och ilska är hårfin. När man ena dagen är i princip vuxen och nästa knappt skolmogen?
Vi är där nu. För femte gången. Anton, familjens lillson, fyller 16 år idag. Och det känns lika otäckt nu som för nio år sedan när vi passerade den här gränsen första gången. Vart tog tiden vägen?
Han såg fasligt stor ut där han bredde ut sig i tonårssängen under fikabrickan i morse, glad som en lärka. Och ännu större såg fötterna ut när vi konstaterade att han inte klarar sig med storlek 42 på nya skorna. Vad är det som händer?
För att jag inte ska ha tid att sitta och grubbla på den formen av petitesser så kör Kvalserien igång idag. Det är inte första gången det händer på just Antons födelsedag. Men den sista som jag kommer ihåg klockrent var för sex år sedan när sonens tioårsdag närmade sig ett kritiskt läge. Kvalserieinledning mellan Leksand och Skellefteå AIK.
Som tur är hamnar vi inte i det läget i år. Men vem vet hur det ser ut nästa år? Målsättingen är förstås att Leksand ska ta sig upp till Elitserien och jag är långt ifrån säker på att resten av min familj tycker att det vore trevligt om det blev så.
Fram till idag har det bara varit min man som varit labil i huset. Skellefteå-Modo i SM-slutspelet tär på nerverna. Jag har vilat mig i form.
Men från och med idag är vi två som går på nålar. Det ska bli så sjukt hemskt! Och så sjukt kul! Örebro borta. En skräckmatch.
Som tur är åker 16-åringen på träning lagom till min match börjar. Jag kan alltså inte förstöra hans födelsedag om det går åt h-vete. Fira ska jag däremot göra oavsett. Återstår bara att se om det blir dubbelfirande eller om jag får nöja mig med Sweet sixteen.
Vårt äktenskap går in i sin fjärde kvalserie
Efter ett 23-årigt förhållande mellan två fanatiska hockeysupportrar skulle man kunna tänka sig att hettan försvunnit med åren. Glöm det.
Det gick utmärkt så länge AIK spelade i någon ynklig hall i Piteå och Leksand på de stora arenorna. Men det var då. Vårt äktenskap går in i sin fjärde kvalserie. Utgången är oviss.
När lampan släckts ligger vi på varsin sida i dubbelsängen. Ett enda ord om hockey kan utlösa ett gräl som fördröjer nattsömnen med timmar. Varje gång jag hör honom sjunga AIK-sånger i duschen får jag en närmast obetvinglig lust att sparka in dörren. Jag biter ihop så käkarna knakar när han kommenterar att Backlund släppte fem mål i senaste matchen. Själv är han bergsäker på Hadelöv som matchvinnare.
– Han höll nollan mot Löven, säger maken.
– De dömde ju bort ett regelrätt mål. Det var inte en moralisk nolla, replikerar jag och vet att det får samma effekt som när vi läser i Norran om att Prochazka kört in i en stolpe och jag skadeglatt frågar om han var nykter? Chad Hinz rattfylla under kvalserien i fjol svider än. Det är kreativt att ge förslag på vad AIK:arna kan tänkas skylla på i år.
Förhållandet överlevde otroligt nog kvalserien där Leksand spelade bort Skellefteå sista matchen.
Jag gick raka vägen från Leksandsklacken till supportershopen. Min man tycker nämligen jag är gnällig när jag surar över att han inte har lagt i de påslakan jag vill. Han anser att det kvittar vad man sover i. Jag tänkte handla Leksandspåslakan till dubbelsängen den dagen, men jag veknade. Det var för svårt att sparka på en som redan låg.
Förhållandet överlevde också att Leksand gick upp i fjol. Jag plockade undan varenda Leksandspryl och såg till att vara ur vägen när den bedrövade maken kom hem. Vi pratade inte på veckor. Jag sov gott i vilka påslakan som helst, medan maken vred och vände i sängen under djupa suckar. Det är lätt att vara vinnare.
Men vid en djup diskussion om lycka för några månader sedan, frågade jag min man när han var riktigt lycklig senast.
– Det var när Drake (Berehowsky) avgjorde mot Leksand i fjol, svarade han.
Sånt säger man inte ostraffat.
Det är en sak att stå i var sin klack i en ishall. Mitt i sonens tioårsfirande tvingas vi se matchen tillsammans. Med ett soffbord som enda skiljelinje framför tv-sändningen. Sist lyckades jag nästan krossa hans fot med en förlupen knytnäve. Av misstag förstås. I kväll kan det sluta hur som helst.
Hur det än går är en av oss förlorare. Och en ny sömnlös natt väntar med fienden i dubbelsängen.
Senaste kommentarerna