Våra vanliga liv
Plötsligt har det skräniga folkfyllda huset blivit det tysta huset. Ja, i alla fall i min värld. För jag insåg idag att vanliga liv skiljer sig mycket åt även i olika vanliga familljer.
I förrgår var det uppbrottets dag på många sätt. Lillebror och hans familj åkte hem till Göteborg, bästisen åkte hem till Stockholm och lillasyster hämtade hem sina två minsta för vidare färd till farmor, innan hon och maken åkte till London för att se OS. Stordottern åkte hem dagen innan och konstaterade att det var ovant att vara hemma ensam i storstan, när man haft så mycket folk omkring sig i flera veckor. Jag förstår henne. Det är ett märkligt lugn som lägrar sig.
Skönt på sitt sätt, men ödsligt tomt däremellan.
Så igår kväll var vi plötsligt bara lilla familjen hemma. Fyra personer. Det är då insikten slår mig att det finns folk som har det så jämt. Som alltid har haft det så. Och det är ju dessutom faktiskt inte särskilt ovanligt.
Jag känner många som gruvar sig för att bjuda åtta personer på middag. Folk som blir stressade och städar och bäddar fem dagar innan de får två övernattningsgäster, för att deras vardagsrutin blir så annorlunda. Folk som använder papperstallrikar när man är fler än fyra till middag, för att det blir så jobbigt med disken. Folk som måste planera varje minut i månader framöver och som aldrig skulle kunna ta emot fyra extra nattgäster eller spontanbjuda på lunch, inte för att man inte har resurser utan för att det helt enkelt blir för stor omställning. För resurser finns det ju alltid. Det går att lägga folk skavfötters eller ha ett badlakan som täcke, och ingen dör av att hjälpa till med disken och spara miljöresurser med att äta på kantstött porslin istället för engångstallrikar.
Fast ibland skulle jag också vilja bo i ett hus med tre par skor i hallen och sju glas i köksskåpet. Ett hus utan extramadrasser, resväskor i hallen och fyra middagstider att ta hänsyn till. Ett hus med en ensam soffa där jag fick se det jag ville på TV utan att slåss med gamla avsnitt av The Voice, Glee eller Masterchef.
Samtidigt tror jag inte att det är min melodi. Jag tycker det är roligt med spontanmiddagar. Jag tycker det är trevigt med folk som kommer förbi och dricker kaffe. Jag tycker det är intressant med oväntade kvällsdiskussioner med kvällspromenerande bekanta som slår sig ner över ett glas vin. Jag kan ta mitt korsord och min bok och sätta mig ute i kvällssolen om soffan blir för full av gängliga tonåringar.
Men då får jag också acceptera att mitt hus aldrig kommer att bli det där huset där det märks om man flyttat den enda skålen fyra centimeter åt höger på bordet.
Nej, jag får bo i ett hus där det är gott om fingeravtryck på kylen, gräsklipp på hallgolvet och tidningshögar på köksbordet. Där gafflarna är lagda i fel låda och jag får leta rivjärnet för att någon annan plockat ur diskstället. Där ingen dag blir den andra lik och sällan riktigt som man tänkt sig innan. For better or vorse.
Senaste kommentarerna