Den oväntade lyckan

Jag måste ha varit i fantastisk harmoni med mig själv i fredags. Jag klev ut på bron för att åka in till Umeå och hämta lillsonen där vid 22-tiden och möttes av singlande snö. Och plötsligt, mycket plötsligt, kände jag en lätt ilning genom kroppen. En hastig, oväntad ilning av den sort som jag bara kan erinra mig att jag känt som barn. Den där fullständiga lyckan. En doft av kall snö och vacker vinter. Som en ängel som sänkte sig ner. Jag upprördes inte ens över att jag fick borsta av bilen och köra sakta i ovädret längs E4.

Igår klev jag ut på samma bro, för att köra minstingen till träning. Där möttes jag av åter av snö. Blöt, jäkla, kall, irriterande snö. Jag blev sjukt irriterad över att borsta av bilen och frös som tusan. Jag sneglade på snöskoveln och konstaterade att den lär jag få använda mig less på i vinter.
Så vad är nu skillnaden mellan denna fredag och denna måndag? Det faktum att Leksand krossade Asplöven med 6-1 i fredags, medan  vi förlorade mot Tingsryd i förlängning i söndags?
I så fall hoppas jag att vi knäcker Almtuna idag, med tanke på väderleksrapporten.
Jag ser det nämligen som högst otroligt att jag någonsin mer kommer att uppleva den där lyckokänslan av snö!
Nä, det där ögonblicket av temporär lapsus får jag lägga i minnesskrinet för märkliga upplevelser,