När barnen kom började jag försöka att sanera mitt språk. Jag tillhör dem som definitivt tycker att kraftuttryck borde vara en egen ordklass. Det verkar numera gå i arv:

Scen: Treåringen vill som vanligt inte äta det som serveras. Jag har avvikande åsikt:

– Nu äter du!

Treåringen:

-Jag är mätt!

Jag:

– Du har ätit en tugga. Ingen blir mätt på det

Treåringen, med det numera klassiska i-förbigående-muttrandet:

– Det var ett ´ävla liv på dig idag…