Under sommaren har fyraåringen blivit totalt fascinerad av allt som har med sjön att göra. Vi skulle kunna tillbringa dygnet runt i båten (en 4 m skamfilad roddbåt med tillhörande aktersnurra). Hon kan sitta hur länge som helst med mig på bryggan och hennes vanmäktiga ilska när jag säger att det går för höga vågor är monumental.

– Jag vill ta en båttur, säger hon
– Det går vita gäss, säger jag. När du blir lite större kan vi vara ute på sjön när det blåser mer.
Paus. Hon tar flytvästen i handen och går ut och spanar över fjärden. Sedan går hon in och meddelar hoppfullt:
– Pappa, det håller på att lugna sig.

Det gör det inte. Det blåser mer och mer. Hon suckar och lägger flytvästen och ´nut-Olof inom bekvämt räckhåll. Jag skramlar på med en stekpanna och något annat. Då ryter hon:

-Tyyyyyst!
– Vad är det, säger jag lite irriterat.

Fyraåringen, strängt:

– Jag försöker lyssna på sjörapporten!