Jag, fyraåringen och den lille mannen traskade till dagis. Fyraåringen tjatade som vanligt att hon vill ha en hund, men får som vanligt beskedet att det tyvärr inte går, eftersom pappa är allergisk.

Nåväl, hon tittar i alla fall förnöjsamt ner på sin arm, där hon har sin nya stora kärlek; Vargen/hunden Vav-Vavs efterträdare som gosedjur nr 1: Samojeden Vira. Det är verkligen en bedårande, långhårig samojedimitation, som sedan tio dagar följer henne i vått och torrt.

– Hunden Vira vill följa med till dagis idag, säger hon tvärsäkert.
– Ja, det går väl bra, säger jag. Men det är väl bäst att hon får sitta kvar på din hylla.
– Näedå, säger fyraåringen. Hon vill vara med.

Jag inser att den kritvita hundflickan kommer att bli gråhårig i förtid. Undrar hur hon ser ut efter ett varv i tvättmaskinen. ’Ej vattentvätt’ står det på tvättråden…

– Förresten är Vira ingen gosedjurshund, säger fyraåringen viktigt. Hon är en alldeles riktig hund!
– Eh.. hur vet man det, undrar jag
– Jo, för man nyser av henne!

Den lille mannen sover. Fyraåringen snarkar bredvid. Flickan med snickarbyxorna sover också. Endast pappan är vaken. I USA håller de som bäst på att välja en ny president, och när jag tittar på mina sovande tänker jag att när vi vaknar i morgon så har världen blivit lite, lite bättre. Då går epoken Bush äntligen äntligen mot sitt slut. Oavsett vem amerikanerna väljer, så blir det bättre än med den osannolika människa som har fått styra världens öden de senaste åren.

Det känns bra.