Fyraåringen och jag var på regementet för att lämna in lånemateriel efter en övning.

– Har du sandatkläder på dig, pappa?
– Ja, jag har det när jag är soldat på regementet. Alla har gröna kläder då.
– Ska du på sandatmötet?
– Nä, vi ska lämna tillbaka alla grejorna som vi lånade. Man gör det efter att man har övat.
– Finns det bandvagnar här? frågar den lilla damen.
– Jodu, säger major K, som har hört oss. Är det något vi har så är det bandvagnar.

Han visar fyraåringen rader av bandvagnar. Hon nickar gillande.

– Jag gillar verkligen bandvagnar, säger hon.

Major K verkar lite imponerad av fyraåringens lite udda intresse.

– Hon kanske är nånting för kvinnliga bilkåren, säger han.

– Snarare attackdykare, säger jag. Eller jaktpilot. Eller också skulle hon snacka ihjäl fienden.

Efter en stund är fyraåringen nöjd. Men hon verkar fundersam. Hon tittar på bandvagn efter bandvagn under tystnad. Sedan rycker hon mig i armen.

– Pappa?
– Ja?
– Är det här alla bandvagnarna?
– Ja. Ganska många, va?
– Finns det inga rosa?