Fyraåringen har vid något tillfälle råkat se bilder från något krig (troligen Gaza) på TV och kommer gående med bestämda steg.

– Pappa!
– Ja.
– Vi ska åka till Krigland, lillebror och jag.
– Till Krigland?
– Ja, där dom krigar. Man måste ju dit och undersöka!
– Men, du vet, det är jättefarligt. Det är väldigt mycket som är förstörd där de krigar, och de skjuter på varandra. Man måste vara soldat för att vara där de krigar.
– Suter dom på husen också?
– Ja, massor av hus är bara som sand och stenhögar, säger jag.
– Slutar dom aldrig att suta?
– Det verkar inte så, säger jag. Där de har krigat just nu verkar det aldrig blir slut på krigandet. Det börjar bara om igen efter ett tag.
– Men hur slutar dom kriga då? frågar fyraåringen bekymrat.
– När de som bestämmer säger åt dem att sluta, så kan det bli lugnt ett tag. Men sedan kan det börja om igen, säger jag.

Hon är tyst.

– Men kan man inte ringa till dom, säger hon så. Och säga åt dom att sluta kriga.
– Jooo, funderar jag. Men telefonerna är kanske sönderskjutna.

Ny tystnad. Hon gillar inte problem utan lösning.

– Men pappa. Om alla deras telefoner är sönder…suck… så kan nog jag…suck…köpa nya till dom…