Fyraåringen är som ett åskväder. Ingenting är bra. Vi har kommit hem från dagis, och den lille mannen som längtade efter storasyster ser lite bekymrad ut. Han kommer gungande med sin pingvin i hälarna på sin syster. Hon drar bistert benen efter sig och han vill komma förbi.

– Attaaaa! Attaaaa! Tut! (Akta, akta, tut!)

Fyraåringen vänder sitt surmulna ansikte mot sin lillebror:

– Jag behöver inte flytta mej för dej. Det bestämmer jag!

– Men nu är inte du snäll mot lillebror, säger jag. Han har längtat efter dig idag och varit jättesnäll och du bara fräser åt honom.

– Förlåt, lille mannen, säger fyraåringen.

– Varför är du så sur mot honom? frågar jag.

Fyraåringen anlägger sin mest pedagogiska uppsyn och gör sig klar att förklara självklarheter för pappa.

– Jo. Jag är så där sur mot lillebror för att jag inte har gnällit klart än, fösstår du!