– Här får du hundkaka och glass, säger treåringen – den lille mannen –  till sin gosedjurskatt.

– Du, vad heter din katt? frågar jag nyfiket.

– Han heter En Vanlig Kattpojke, vet du väl.

Tystnad. Treåringen kryper upp i mitt knä. Jag fylls av den där häftiga lyckokänslan över vilka fantastiska små människor barnen är.

– … du gör mej väldigt glad , mumlar jag in i treåringens rufsiga hår.

– Ja, säger han. Jag vet det.  Men jag är bara en vanlig pojke.