I fredags var byafest, förlåt, vaccinering av småbarnen mot svinfluensan. Vi tågade iväg en praktfull delegation, och större delen av barnens kompisar var också där. Den lille mannen tyckte att vaccinering var en väldigt dum idé.

– Har inte ont i armen, sa han strängt.

Storasysters vaccinering gick ganska smidigt, men så var det lillebrors tur.

– Har inte ont i armen, sa han återigen, klart upprörd.

Vi fick hålla fast armen. Han påpekade återigen att han inte hade ont i armen. Därför behövde han ingen spruta. Har man inte ont i armen, behövs ingen spruta, logiskt eller hur?

Fem minuter senare.

Om nu någon som besökte sjukstugan i fredags inte vet vem den lille mannen är, så tror jag att det är få som svävar i tvivelsmål nu. Grymt besviken på en genomkorkad vuxengeneration, tågade han ut från vaccineringen.Han var iklädd en toppluva med Bamse och vinterstövlar, inga andra ytterkläder eftersom han totalvägrade. Högljutt tjutande skanderade han  sitt mantra så att sydamerikanska revolutionärer utan tvekan skulle ha engagerat honom:

– HAR INTE ONT I ARMEN!!! HAR INTE ONT I ARMEN!!! HAR INTE ONT I ARMEN!!! HAR INTE ONT I ARMEN!!! HAR INTE ONT I ARMEN!!!HAR INTE ONT I ARMEN!!! HAR INTE ONT I ARMEN!!! HAR IINTE ONT I ARMEN!!! HAR INTE ONT I ARMEN!!!HAR INTE ONT I ARMEN!!! HAR INTE ONT I ARMEN!!! HAR INTE ONT I ARMEN!!!