Under 1800-talet blev man övertygat att åtminstone stora delar av Europa måste ha varit täckt av is vid något tidigare tillfälle och alla oroade sig att isarna skulle breda ut sig igen. Man kunde också observera att bergsglaciärer på flera ställen växte och förstörde betesmarker och annat. När sedan vädret blev varmare under 1900-talets början gladde man sig därför. Inte minst var detta fallet mot slutet av 1930-talet då man hade upplevt en värmeperiod som pågått i mer än tre decennier. Den 18 september 1938 skrev den framstående geografen Hans W:son Ahlmann en understreckare i SvD om den aktuella klimatförbättringen. Glaciärerna drog sig tillbaka, Landisarna smälte i rekordtakt och isen i Arktis var på rask tillbakagång. Bara på Spetsbergen hade vintern blivit 7°C varmare bara på några decennier (https://www.svd.se/under-strecket-1938-den-aktuella-klimatforbattringen).

Samtidigt visade den engelske ångmaskiningenjören och uppfinnaren Guy Steward Callender att värmen skulle kunna bero på att koldioxiden som hade ökat i atmosfären med någon procent. Han menade att detta bekräftade Arrhenius beräkningar. Arrhenius hade själv inga förhoppningar att växthusgaserna skulle kunna öka så mycket att det kalla och bedrövliga klimatet i Skandinavien någonsin skulle kunna bli bättre.

Sedan blev det världskrig och folk fick annat att tänka på. Efter kriget blev klimatet kallare och under 1970-talet var det många forskare som hävdade att istiden var på väg tillbaka. Folk blev rädda och diverse politiker gjorde allvarliga uttalande. Under mina första år i England i mitten på 1970-talet visade BBC ett verkligt skräckprogram där nedisningen var på full gång att förgöra hela Nordeuropa. Tidningarna skrev, klimatforskare uttalade sig och påminde om att detta har vi varnat för hela tiden, folk oroade sig och en del blev hysteriska och höll på att förlora förståndet.