Författat av Karl Hedin:

Skall vi fortsätta lägga ner svenskt jord- och skogsbruk?

När en pandemi likt Corona drar över jorden lämnar den efter sig död och någon form av kaos i samhällssystemen. Arbetslöshet och förlorade livsverk kommer att prägla vår tillvaro tills återhämtningen uppnåtts, vilket den kommer att göra.

Men vi kommer att påverkas i vårt sätt att se på tillvaron, en påverkan som kommer att vara längre än den ekonomiska nedgången.

När Coronapandemin blev en realitet, spred sig oron bland människorna. Vad händer? Räcker maten? En hamstringsvåg blev följden. Kunskapen om försörjningssystemets bräcklighet och EU:s oförmåga blev allt tydligare. Rimligtvis kommer vi att uppskatta den säkerhet det innebär, att ha en större del av matproduktionen inom Sveriges gränser. I dag köper vi 50% av maten från producenter utanför landets gränser, samtidigt som vi lägger ner produktionen på svensk åkermark. I stället får vi stöd från EU, vars kassa vi varje år tillför allt större resurser. Våra bönder får ägna sig åt att fylla i blanketter, i stället för att producera mat. Men maten blir ju billigare säger många. Ja, det äger sin riktighet vad gäller priset per kilo, men blir den egentligen dyrare per vad den egentligen är till för, dvs att tillföra oss goda näringsämnen till gagn för vår hälsa? Räknas även detta krav in i jämförelsen, blir i varje fall priset för inhemskt producerat i bättre balans med importen. Kommer vi att vara beredda att ta risken med importen? I så fall för vad? Tål att tänka på!

När arbetslösheten breder ut sig i pandemins spår, kanske vi gör en omvärdering av arbetstillfällena? Vi har under många år skapat ett system, där vi via länsstyrelser och skogsstyrelsen succesivt tar skog ur bruk och med detta minskar arbetstillfällena. Det finns anledning att på samma sätt som för jordbruket, fundera på varför då? Frågar vi skogsstyrelsens och länsstyrelsernas tjänstemän, får vi säkert svaret: ” För att skydda de höga naturvärdena och för att skydda den biologiska mångfalden”.

Vad som är höga naturvärden är faktiskt en ren smaksak. Varför är det alla dessa tjänstemäns smak, som vi alla skall anamma? Varför skall vi alla betala för deras smak? Det är nämligen inte gratis att lägga ned skogsbruk. Det kostar genom att vi inte längre producerar något på den marken, som idag ger arbetstillfällen. ”Vi producerar mångfald” är oftast svaret. Vem behöver mer mångfald? Det är egentligen väldigt få artentusiaster, som vill ha mera av just sina egna favoritarter.

Skogen är inte ett museum, det är en biotop i ständig förändring. Arter minskar och ökar, blir färre eller flera. Vi har i skogen en väldigt stor mångfald, i förhållande till vad vi vanliga dödliga kan uppfatta. Mångfalden i skogen minskar inte, den ökar. Den ”hotlista” som hela tiden hänvisas till kallas ”rödlistan”. Den beskriver inte att antalet arter minskar, utan att antalet inom arterna både ökar och minskar och att vi har arter som av naturliga skäl är få. Den totala mångfalden minskar inte, den ökar! Det tillståndet har vi haft, sedan långt innan vi i 1993 års skogsvårdslag slog fast, att ett av målen med skogsbruket, förutom att bevara skogsproduktionen, skall vara att bevara den biologiska mångfalden.

Så varför skall vi ytterligare minska ner skogsbruket, som en del tjänstemän på Skogsstyrelsen och länsstyrelserna nu är så ivriga med? Kanske kommer det en tid där vi faktiskt får värdera skogsproduktionen på ett annat sätt, än vad en del tjänstemän väljer att göra idag. Skogsbruket svarar idag för det ojämförligt största nettotillskottet till landets handelsbalans, har vi verkligen råd att riskera detta för landets ekonomi så oerhört viktiga ekonomiska tillskott, i tider av fortsatt kris och tidsmässigt osäker återhämtning? Jag anser inte det, utan vill varna för den farliga utvecklingen!

2020-04-15

Karl Hedin