Ekergårds fisk och grönt

Kategori: Böcker

Syrad mat, med bild från memebase.com, men utan flum

Av , , 1 kommentar 1

För två veckor sedan skrev jag om den värsta boken jag äger: Truly cultured av Nancy Lee Bentlay om syrad mat. En mycket bättre bok på samma tema är Syra själv (2012) av vetenskapsjournalisten Karin Bojs. Det är helt enkelt en bok utan flum. Vetenskapsjournalist är i och för sig ingen skyddad titel, du kan vara flummig och kalla dig vetenskapsjournalist, men jag tror ändå Bojs bakgrund här har betydelse. Hon förklarar grunderna och delar med sig av sina recept. Inget mer, inget mindre. Sedan är det kul att hon nämner att du kan utföra en titrering, för att avgöra hur mycket syra som har bildats i dina syrade grönsaker (EU-lagen säger att du måste ner till ett pH på 4.1 eller lägre för att få sälja syrade grönsaker). Det är alltid kul att få använda labbutrustning och skyddsglasögon i köket. Det skulle få mig att känna mig speciell.

drop-the-base-a-science-memebase-com-10448162
Bild: Titrering. Antagligen med natriumhydroxid, därav ”basen”, därav skyddsglasögona.

Jag kan ju inte låta bli att vilja vara ännu mer speciell. När Karin Bojs skriver om vilka bakterier som står för syrningsprossen (de första dagarna i huvudsak Leuconostoc mesenteroides, sedan Lactobacillus plantarum) tänker jag på en bakterie jag nämnde tidigare. Bakterien Oxalobater formigenes som bryter ner oxalsyra och som återfinns i magen hos jägare och samlare, men som är sällsynt hos oss. Vad händer om man bokar ett laboratorium på Umeå biotech incubator (eller vad som passar bäst), beställer bakterien i fråga, O. formigenes, och sedan försöker tillverka probiotiska grönsaker med just O. formigenes? Det kanske går, om man tillsätter spenat eller rabarber för oxalsyra – i värsta fall får man också steriliserar eller desinfektera grönsakerna och arbeta i en steril miljö för att undvika kontaminering. Hej, är någon intresserad av det projektet, kontakta mig. Jag är inte riktigt säker på hur mycket jag skojar när jag skriver detta 🙂

PS. Wikipedia har en kort sida om boken. En sida som, i skrivandets stund, både lyckas stava Bojs med ”y”, och lägga en konstig prioritering på att boken skulle handla om mjölksyrejäsningens hälsoeffekter. Egentligen är boken mycket försiktig – inget flum – när det gäller vilka hälsofördelar syrad mat skulle kunna ha. Kroppen tar upp mer näring från syrade grönsaker och det enda hon skrev om probiotika är att det hjälper mot diarre och för att återställa magen efter antibiotika. Mer vågade hon inte skriva år 2012.

Värsta boken i min bokhylla

Av , , Bli först att kommentera 2

Den värsta boken jag äger har titeln Truly cultured av Nancy Lee Bentlay. Det är en bok om mjölsyrad/fermenterad mat. Nuförtiden kan man köpa sådana böcker på svenska, böcker som därmed i alla fall använder bekanta måttenheter. Nåja, att en kokbok på engelska använder konstiga måttenheter är inget att klaga på – man kan lika gärna klaga över att många engelsktalande kör på fel sida av vägen – det man kan klaga på är hur absurda teorier som framförs i boken. Jag kom ihåg när jag bläddrade i boken och tänkte: “Det där om enzymer är inte riktigt rätt, men det är typ snobbigt av mig att tänka så, för hon skriver samma sak som stod i kemiboken på gymnasiet. Att det är lite mer komplicerat i verkligheten, behöver man inte bry sig om.” Sedan tänkte jag: “Vad hon hypar etanol från majs som drivmedel. Det är värre än att inte ha helt koll på enzymer.” Och slutligen kom jag till sidorna där hon först påstår att mikrober inte orsakar sjukdomar – och att självaste Louis Pasteur skulle ha erkänt på sin dödsbädd att han hade fel – och sedan att virus kan förvandlas till bakterier, eller t.o.m. till svampceller och tvärtom. Jepp, om hon kan bevisa att mikrober inte orsakar sjukdomar, varför skriver hon då kokböcker? Det är en så banbrytande upptäckt att hon borde publicera det i en vetenskaplig tidskrift varpå hon kan resa till Stockholm, hämta sitt nobelpris och bli odödlig inom medicinhistorien. Och om hon kan bevisa att virus kan förvandlas till bakterier, varför skriver hon då kokböcker? Det är en så banbrytande upptäckt hon kunde publicera även det i en vetenskaplig tidskrift varpå hon kan resa till Stockholm, hämta sitt andra nobelpris och bli ännu mer odödlig inom medicinhistorien.

Nej frågan är väl nästan om hon själv tro på sina absurda påståenden, eller om hon bara vill tjäna pengar på de som köper hennes böcker? Och tro mig, det finns många mer problem i boken. För att ta ett rent fakta exempel påstår hon att WHO gjorde ett uttalande år 1940, åtta år innan organisationen bildades. Med andra ord, man undrar om det fanns någon tillstymmelse till faktakontroll på det förlaget. Men nog om felaktigheterna. Man kan också klaga på recepten. Av de recepten jag har provat är det bara ett recept jag gillar och det kan jag återge här. Mjölksyrejästa rödbetor (med egna modifikationer, se nedan):

1 del, vikt, rödbetor
0.1 del vitkål
0.5 tsk anis per sammanlagt kilo
1 tsk hel kryddpeppar per kilo
2 % i vikt salt utan tillsatt jod

Skala och riv rödbetorna. Hacka vitkålen. Blanda alla ingredienser för över till kruka, glasburk eller vakumförpackning och tyng ner ingredienserna med vikt så att de hamnar under lagen. Varpå det hela får jäsa i rumstemperatur. Själv brukar jag aldrig jäsa i rumstemperatur mer än tre-fyra dagar, men det finns olika åsikter. I originalreceptet anges även saltet i volym (msk). Att man ska väga och räkna i procent var något jag lärde mig från samma bok som föreslog man kan jäsa i vakuumförpackning, nämligen boken The Noma guide to fermentation. En bok som vad jag minns inte framför lika galna idéer om mikrobiologi.

Vad vissångare vet om biokemi

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag funderar på hur hårt man ska döma en bok när skribenten blandar ihop DNA med gener? Om jag har återkommande läsare med bra minne kommer ni ihåg att jag tidigare skrev om Stefan Sundströms bok Stefans lilla svarta, om biokol. Ni kanske också minns att en sak jag reagerade på var Sundströms påstående att 99 % av DNA:t i vår kropp kommer ifrån bakterier. Det var faktiskt så att jag slog upp boken på måfå och det påstående var det första jag såg. Det ser inte bra ut när det första man läser i en bok inte kan stämma. Om någon har riktigt bra minne kommer ni också ihåg att jag t.o.m. kontaktade Martin Emtenäs som stod som faktagranskare till boken. B.la. frågade jag om just detta. Han svarade inte, vilket är helt okej, jag hade nog inte heller svarat på alla emails om jag varit kändis.

Omslag-SLS

Däremot är jag nu nästan säker på var Sundström fått uppgiften ifrån. Han måste alltså ha blandat ihop gener med DNA. DNA är en molekyl. Varje cell i din kropp innehåller 6 miljarder, miljarder nio nollor, baspar DNA*. Medan bakterier bara har några miljoner baspar DNA. Vi har mycket mer DNA än bakterierna på våra kroppar. En gen, däremot, är en enhet information som förs över från generation till generation (den informationen är kodad i DNA eller RNA**). Människor har ~ 23000 gener, medan mikroberna på vår kropp sammanlagt har 5-10 miljoner gener. Det är mycket troligt att det var därifrån Sundström fick siffran 99%, bara det att han råkade skriva “DNA”, där det skulle stå “gener”.

Ovanstående ihopblandning är inte det värsta misstaget jag sett i en bok. Och det förekommer fel t.o.m. i peer reviewed journaler. Men ett onödigt misstag ser aldrig bra ut. Det tar ner trovärdigheten. Sedan har vi följande fenomen. Jag oroar mig över att skriva detta. Jag vet tillräckligt mycket för att veta att jag vet väldigt lite, när det kommer till t.ex. biokemi. Den som blandar ihop gener och DNA, vet antagligen så pass lite om biokemi att hen inte vet, hur lite hen vet. Följaktligen är hen också mindre orolig över vad hen skriver.

Förövrigt kan man vända på ovanstående. Jag har nämnt poesi här, att jag försöker skriva det, att jag fick läsa upp poesi i en arvsfondfinansierad film och att jag gick en sommarkurs i Spoken word. En duktig vissångare som Stefan Sundström skulle se fel jag inte ens vet att man kan göra i mina dikter. (För att vara petnoga, Sundström jobbar som musiker, jag jobbar inte med biokemi, han är duktigare på vad han gör än jag är på biokemi.)

* Technical stuffs, onödigt vetande. Det mänskliga genomet är på 3 miljarder baspar och eftersom våra celler är diploida blir det 6 miljarder baspar i varje cell.
** Något jag finner fascinerande är spekulationer om gener i livets tidigaste barndom kan ha varit kodade en tredje molekyl. Eller att det idag kan finnas liv på jorden som använder andra molekyler, liv av en typ vi ännu inte har hittat.

Hirs och gmo – himmel eller h-vete

Av , , 2 kommentarer 1

Jag har flera gånger på denna blogg nämnt boken The taste of tomorrow. Det är en av många böcker jag läste i telefonen. Och i digitalt format har jag också en annan bok med liknande titel: Tomorrows table : organic farming, genetics and the future of food Pamela Ronald och Raoul W. Adamchak (2008). Författarna är gifta, hon är forskare i växtfysiologi och han är ekologisk bonde. Boken i fråga är pro-ekologiskt jordbruk och pro-GMO. Något som naturligtvis kan överraska. Men det finns andra forskare som säger samma sak. Att kombinera bioteknik med ekologisk odling kan mycket väl vissa sig ge bra resultat*.

Här kan jag nämna en tredje bok jag också skrivit om här: Wild fermentation av Sandor Ellix Katz. Det är nämligen så att både Kartz och Ronald skriver om Afrika och sädesslaget hirs. Kartz berättar att afrikaner låter gröt på hirs fermentera och att den fermenterad hirs-gröten är bra för framförallt barn. Ronald nämner det Västafrikanska landet Burkina Faso och skriver att en diet med mycket hirs lämnar barnen med svullna magar. Ni vet hur undernärda barn med ödem orsakade av proteinbris (sjukdomen kwashiorkor), ser ut. Där Katz ser hirsgröt som bra och traditionell barnmat, ser Ronald en katastrof.

Kartz skrev ihop ett par sidor om GMO och var helt och hållet emot det. Ronald är som sagt var pro-gmo. Just här påpekar hon att möjlig lösning för de undernärda barnen är att använda bioteknik för att öka protein-innehållet i hirs. Det är inte den ideala lösningen, den ideala lösningen är en mer varierad kost. Men hirsplantor förädlade att innehålla mer protein är något som kan odlas lokalt även av fattiga bönder.

Det finns andra exempel på hennes pro-GMO-åsikter och omsorg om barn. Kanske mest intressant att hon gillar att servera BT-majs till sina barn. BT-majs är genetiskt modifierat för att motstå insektsangrepp. Mindre insektsangrepp ger också mindre mögelangrepp och därmed mindre mögelgifter i majsen. Bra för barn. Även om inte Katz skulle hålla med.

* Om jag ska droppa ytligare namn, förutom professor Pamela Ronald, har professor Sir David Charles Baulcombe (engelsmän och deras titlar), sagt samma sak. Använd bioteknik inom ekologisk jordbruk. Och professor Stefan Jansson här i Umeå har ju också föreslagit att KRAV, borde tillåta bioteknik.

Boken som fick mig att köpa margarin

Av , , Bli först att kommentera 0

Tänkte skriva några ord om boken Det ängsliga matsamhället av Andreas Håkansson, docent i livsmedelsteknologi, där han försvarar industrimaten. Försvarar industrimaten från kokboksförfattare, journalister, influencers, m.m. som de senaste årtiondena massivt har attackerat den. Jag undrar om konflikten mellan livsmedelsteknologer och journalister handlar om upplysning kontra romantik? När Andreas Håkansson skriver att margarin är minst lika nyttigt som smör och mycket mera klimatsmart, påminde det mig om Edward Blom som på sin youtube-kanal sa meningen “smör är väldigt nyttigt, speciellt om det är ekologisk”. Det ligger nära till hands att Andreas Håkansson, i upplysningstradition, bygger sitt påstående på torr fakta. Medan Edward Blom, inte naturvetenskaplig docent, som en sann romantiker, bygger sitt uttalande på trendiga åsikter och känslor. Vetenskap mot känsla.

Det ängsliga matsamhället Andreas Håkansson

Inte riktigt. Det skulle vara orättvist mot Håkansson att beskriva det så enkelt. Det är nämligen så att en stor del av boken går ut på att förklara varför vi är så styrda av känslor och att forskare inte är immuna mot det. Det är svårt för oss människor att vara rationella och bara lita på torr fakta. Håkansson erkänner risken att han också gör det misstaget. Konkret kan vi t.ex. undra om det finns någon risk hans uttalande om margarin bygger på känsla inte fakta? Men han konstaterar också att personer som är nyfikna på vetenskap är mer benägna att utmana sina egna fördomar och byta åsikt efter ny fakta. Andreas Håkansson jobbar väldigt hårt för att överbrygga klyftan mellan forskare och industrimatens kritiker. Kritikerna har gått fram som en ångvält i sin kritik. Håkansson verkar mer konflikträdd.

Något i boken jag reagerar på och tycker jag kan kommentera är vad Håkansson skriver om hälsa. Han påpekar att industrimat gett oss valmöjligheter och att det är folks val att äta onyttigt. Det får mig att undra jag om han har hört om the nudge theory, knuff teorin? Knuff teorin handlar om att ge folk en “knuff” i rätt riktning. Ett bra, relevant exempel är hamburgerställen som serverar pommes frites till sina hamburgare. De behöver inte sluta servera pommes frites, vi behöver inte förbjuda och ta ifrån människor valfriheten. Men ett sätt att ge folk en knuff i rätt riktning är att införa sallad som förstahandsval av tillbehör till hamburgare. Om kunden vill ha pommes frites kan hen be om pommes frites, valet ska fortfarande finnas. Ni förstår relevansen. Enligt the nudge theory ska inget förbjudas, konsumenter ska vara fria att göra dåliga val, de ska bara få en liten knuff i positiv riktning.

 

Avslutningsvis gillar jag att Håkansson använder ordet ”mem”, ibland ser man den engelska stavningen ”meme” även i svenska texter. Jag menar, en intressant observation han gör i boken är att kritiker av industrimaten är män, t.ex. Henrik Ennart och Mats-Eric Nilsson, medan att till de som offentligt har uttalat sig positivt om industrimat hör kvinnor som Lotta Lundgren och Birgitta Ohlsson. Med andra ord, Andreas Håkansson – och nu jag – kunde inte låta bli att göra en liten poäng av att de som traditionellt inte behövde laga mat, också är dem som gillar traditionell, hemlagad mat…

Kokbok : Puffat bovete : med bilder

Av , , Bli först att kommentera 1

På min förra födelsedag fick jag i present en kokbok som definitivt bör nämnas på denna blogg, nämligen Eat good : recept som förändrar världen av Johan Rockström, Victoria Bignet och Malin Landqvist. Något man inte förväntar sig från denna typ av bok, men som ändå står i den, är påståendet att ekologisk odling inte i alla lägen behöver var det optimala valet för klimatet. Problemet är att ekologisk odling inte ger lika stora skördar och att mer land behövs odlad upp.

Problemet med invändningar mot att ekologiskt jordbruk ger mindre skördarna är ett enda ord: ”kväve”. Sedan 1800-talet har vårt jordbruk fungerat enligt principen, tillsätt mycket kväve till åkern, ta ut stora skördar från åkern. Växter behöver kväve, om du inte får använda konstgödsel som kvävekälla, blir skördarna mindre. Stefan Jansson, professor i växtfysiologi här i Umeå, vill ju t.o.m. ändra på definition av ekologiskt jordbruk, för att tillåta konstgödsel och bioteknik. Nog om detta (om det i sin tur finns invändningar mot det är jag inte rätt person att ge dem).

Nu är det hög tid att gå över till recepten, det är mer mitt kunskapsområde. Av de recepten i boken jag lagat är alla vegetariska men boken innehåller även recept på fisk, vilt, lam, ren och fågel. Av rätterna jag provat kan jag börja med att nämna godis på puffat bovete (en råvara som jag bara hittade i en ekologisk affär). Roligt nog sa en bekant till mig att det var det godaste godiset hon hade ätit.

Puffat bovete

Bild: Godiset i fråga. Förutom bovete innehåller det jordnötter och pistaschnötter. Men när jag gjorde godiset till en nötallergiker, ersatte jag de med kokossmör och solrosfrön. Det är lite tråkigt att bara ta ett foto på produkten. De säger att bloggare bör ta självporträtt för att bygga en relation med läsaren. Men inte vill världen ha en selfie på en medelålders man som äter puffat bovete?

Annars det jag har lagat flest gånger från boken är quinoabiffar. Jag har nämligen någon konstigt hat-kärlek till quinoa. Jag har ingen bra bild på quinoabiffar. Istället får jag posta ett foto på svampburgare, efter nämnda boks recept.

 

Svampburgare

Ja detta var en kort presentation av kokboken Eat good : recept som förändrar världen.

 

Postskriptum: Tack för att du läste ända hit. Jag har ytligare ett inlägg om en bok färdigskriven, men nästa vecka är det nog, istället, dags att posta om mina (små) odlingar igen.

Pannkakor med maskros, improviserat recept : med bilder

Av , , 3 kommentarer 1

Jepp jag har gjort pannkakor med maskrosrötter i. Här följer först recept, sedan en historia, sedan bilder.

2,5 dl vetemjöl
5 dl mjölk (jag använde havremjölk)
2 ägg
1 msk, maskrosrötter, noga tvättade, borstade, förvällda i 15 min och hackade
1 tsk salt
Margarin till stekning

Detta är ingen bra bild men den föreställer reklamskylt för chokladkakor med quinoa i. Jag tycket det var tillräckligt speciellt för att ta ett foto på och anledningen till att det är på tyska är att jag tog bilden i München för två år sedan.

 

Vem hade tio år tidigare kunnat tänka sig att det skulle säljas choklad med quinoa? Visste folk ens vad quinoa var på den tiden? Men detta är vad kreativitet är. Detta är ett sätt att uppfinner saker. Ta två, eller flera saker – här choklad och ”supermaten” quinoa – och kombinera dem. Jag tror man har sagt samma sak om iPhone. Det Apple gjorde var att ta kända tekniker och kombinerade dem på ett nytt sätt.

Eller för att gå ett steg till. En bok som jag tidigare nämnt är The taste of tomorrow : dispatches from the future of food (2012) av Josh Schonwald. Han ägnar många, många sidor åt växter som idag ses som ogräs men som i framtiden kanske kommer att odlas. Vilket påminner mig om att maskros är ätlig och att växtens rötter innehåller en typ av fibrer som anses vara bra för magen, nämligen inulin, det fungerar som prebiotika. Varken ”inulin” eller ”prebiotika” finns med i stavningskontrollen, men det sistnämnda betyder att det är mat för snälla bakterier i magen. Och vid tanke på hur mycket det pratas om bakterieflora/microbiota nu för tiden borde orden finnas med i stavningskontrollen.

Med risk för att ironisera över vårt sökande efter nya produkter. Kombinera detta med reklamskylten i München, kombinera nyttigheter med efterrätter. Först tänkte jag att rostade, chokladdoppade maskrosrötter skulle tillfredsställa både vår önskan att äta nyttigt och vårt begär efter sötsaker. Sedan kom jag på att Matts Bergmark i boken Vallört och vitlök : om folkmedicinens läkeörter (1961) nämnde pannkakor med maskrosrötter. Det var också i den boken jag läste att roten ska förvällas för att få bort bitterämnen. Däremot hade han inget recept på sådana pannkakor. Jag fick improvisera och tillsatte en matsked maskrosrötter till en vanlig pannkakssmet, för att få lite inulin i smeten. Igen ett sätt att kombinera det nyttiga med sötsaker.

Maskrosrötter

Bild: Skörd av maskorsrötter, på mamma och pappas gräsmatta.

Maskrosrothack

Bild: hackad rot.

IMG_20190518_103309307

Bild: resultat.

Förresten om just Bergmans bok. Matts Bergmark skrev att man både i Ryssland och i Sverige under andra världskriget jobbade på att utvinna gummi från maskrosor. Och wikipedia skriver att kineserna idag också försöker utveckla en industri med gummitillverkning från maskrosor. Jag tyckte det var intressant i alla fall. Det kan finnas andra skäl till att odla maskros än chokladdoppade maskrosrötter.

Entusiastiska amatörer kan inte konkurrera med proffs, och det gör mig ledsen.

Av , , 1 kommentar 1

Våran egen musiker Stefan Sundström och den amerikanska mannen (hans exakta titel är för mig okänd) Sandor Ellix Katz har båda två skrivit böcker om mat, snälla mikrober och odling. De har det gemensamt med mig att de är entusiastiska amatörer. I deras fall skulle många säga att de är flummiga hippies, men jag säger entusiastiska amatörer. Böckerna har titlarna Wild fermentation (2002) av Sandor Ellix Katz respektive Stefans lilla svarta (2019), med foto av Jeanette Andersson. Stefans bok är nyare och fokuserar mer på odlande, biokol, bokashi och bakterier medan Katzs äldre bok innehåller anekdoter och recept på fermenterad mat. Fermenterad mat är fortfarande trendigt – det nämns naturligtvis i Sundströms bok – och jag kan tänka mig att Katz var med och skapade trenden.

Att de är entusiastiska amatörer är både böckernas styrka och svaghet. Det positiva är att entusiasm är smittande. Jag gillar böckerna för det. (Det är talande att några av de vanligaste orden i Katzs bok är ”I enjoy”.) Det negativa är att de kan inte leva upp till proffsen. Katz har recept på surdegsbröd, men jag har bakat godare surdegsbröd efter recept från bakböcker skrivna av professionella bagare än när jag följde Katzs recept. Samma sak med hans recept på kimchi. Den kimchin jag har gjort efter recept från de två koreanska systrarna som äger en restaurang i Stockholm är bättre än kimchin jag gjorde efter Katzs recept. Katz hade inte samma kunskap och erfarenhet som experterna har.

Stefan Sundströms bok handlar om att använda mikrober tillsammans med grödor i odling. Det är vad hans hemmagjorda biokol och bokashi syftar till. Men stora Agrotech-företag, säljer redan idag “biological control agents” med hemliga bakteriemixar. Man vet redan hur man kan använda mikrober för att få fram “disease suppressive soil”. Det forskas på hur bakterier interagerar med varje växts unika cellstruktur. Forskare studerar DNA till “antenna proteins” på växtceller. Eftersom dessa proteiner på växterna cellväggar bildar unika miljöer för mikroberna. Mikrober som hjälper grödor. Med allt know-how som forskare och företag har, misstänker jag de är mer benägna att göra revolutionerande upptäcker om odling och mikrober än vad Sundström är.

Nu kommer jag in på vetenskap och teknik. Det är kul med historier om outsiders som historiskt har revolutionerat teknik och vetenskap. Vilka var det som år 1903 flög ett flygplan? Var det forskare på elituniversitet? Var det kanske militären som utvecklade planet? Nej, det var två amerikanska cykelhandlare. Vem var det som under andra hälften av 1800-talet revolutionerade vår kunskap om ärftlighet? Inte någon professor i alla fall. Det var en österrikisk munk i nuvarande Tjeckien. En del av mig tycker det är synd att vi inte längre har sådana historier. Dagens vetenskap är för avancerad.

Jag vet att jag har flugit iväg lite i tankarna. Jag ville bara göra klart vad jag ser som det positiva respektive negativa sidorna med böckerna. I synnerhet Katz flyger också iväg väl mycket utanför sitt kunskapsområde. Han var så inne på alternativmedicin och hälsomat att han, som HIV-positiv, länge vägrade att ta antiretrovirala läkemedel. Det är extremt och inget att rekommendera. För mer än ett sekel sedan kunde outsiders revolutionera vår kunskap. Här tvingades “outsidern” inse att han inte själv kunde behandla sin sjukdom, utan var tvungen att lita på “the know how” hos “Big science”. Det är okej att vara en amatör och gärna entusiastisk, bara man är ödmjuk om att man inte kan allt. Att man med största sannolikhet inte kan konkurrera med proffsen.

Resveratrol är så 00-tal

Av , , 1 kommentar 1

Bild: Förlaget

Så jag nämnde tidigare den spektakulära tanken att vi i framtiden ska kunna odla grödor som innehåller antiåldrandemedicin. Vilket leder mig till en dystopisk roman där antiåldrandemedicin spelar en viss roll, nämligen Super sad true love story av Gary Shteyngart (2011). Romanen utspelas i New York i en nära framtid. Huvudpersonen, 36 år gammal med östeuropeisk judisk bakgrund, dejtar en 24-årig ”Korean-American” (ni får gissa själva om det slutar lyckligt), och jobbar med just anti-åldrande medicin. Den detaljen som är relevant för detta inlägg är att de kallar rött vin för ”resveratrol”. Som en del läsare kanske vet, under andra hälften av 00-talet, då Shteyngart rimligtvis skrev boken, var det mycket tal om att rött vin (och choklad) råkar innehålla molekylen resveratrol*. Det spännande med det ämne är att det har vissa anti-åldrande effekter, i alla fall hos försöksdjur, som rundmaskar, bananflugor eller vita möss. Att kalla vin för resveratrol är precis vad personer i anti-åldrande-branschen skulle göra.

Nu är de dålig nyheterna dels att resveratrol snabbt bryts ner i levern. Dels att dosen resveratrol man kan få från rött vin är mycket, mycket lägre än vad små gnagare i forskningslaboratorium fick. Däremot finns det en liknande molekyl med det svårutalade namnet pterostilben, som inte bryts ner i leven i lika stor utsträckning och därmed i teorin skulle vara bättre. Ännu bättre pterostilben finns i våra svenska blåbär. Vad jag säger i detta korta inlägg är att det kan vara så att blåbär är ett bättre val som antiåldrande-mat än vad rött vin är. Blåbär är inte ungdomens källa. Jag är inte läkare. Det enda jag säger är att min gissning är att en daglig dos blåbär är säkrare än en daglig dos rödvin.

IMG_20190316_171005580 - Edited

Bild: Jag roade mig med att sätta ihop en modell av pterostilben. Och för att bygga relation med er läsare, roade jag mig med att ta en selfie.

Nästa vecka hoppas jag posta en uppdatering om mina ice cream bean.

* I vanliga fall skrivs det alltid att resveratrol är en antioxidant. Men för att vara både petnoga och kortfattad har molekylen flera effekter i kroppen, de andra egenskaperna kan förklara positiva hälsoeffekterna, att den råkar vara en antioxidant behöver inte vara det relevanta.

Två eller tre saker till om romanen Player one

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag återkommer till Douglas Coupland, faktiskt till samma roman som tidigare. En annan av besökarna på flygplatsbaren i Player one hette Karen och var anställd ett psykiatrisk avdelning. Hon säger att hur patienterna där beter sig beror helt och hållet om de har tagit sin medicin eller inte. Sedan tillägger hon att vi är våra gener, vi är vad mamma åt när hon var gravid, vi är vad vi såg på teve förra kvällen. Det är en krass verklighet, vi består av olika biologiska mekanismer, i ett komplicerat samspel.

 

Om det andra hon nämner: psykofarmaka. Jag har påverkats av debatten om att psykofarmaka inte fungerar. Jag jobbade länge på en vänstervriden bokhandel. Något som vänstervridna bokförlag, lite oväntat, gillar att ge ut är böcker som kritiserar psykofarmaka. Men jag måste säga att min erfarenhet ändå är att de fungerar. Både vad jag har hört andra säga och mina egna erfarenhet. Jag har träffat de som säger att de hör röster om de inte tar antipsykotiska medicin. Är det ”bara placebo”? Jag har även när jag varit skeptisk till medicin, fått resultat av antidepressiva läkemedel. Dessutom, om det bara hade varit ”placebo”, undrar jag varför jag inte har fått den effekten av när jag provat dieter och kosttillskott, utan bara fått effekt av läkemedel? Man kan till och med undra varför vissa läkemedel inte fungerade för mig. När jag fick några tabletter diazepam (kända under varumärket ”valium”) förväntade jag mig att bli helt lugn. Det heter ”lugnade tabletter” och de är starka nog att vara narkotikaklassade. Suggestivt! Men nej, jag blev inte lugn av dem. Det blev jag däremot av en behandling med det antidepressiva läkemedlet Efexor.

Och jag vill gärna skriva ytligare detalj från Douglas Couplands roman Player one. Egentligen skulle följande vara ett eget, väldigt kort, blogginlägg men i sådana fall hade det blivit tre blogginlägg om en enda roman. Coupland citerar sig själv. Både i nämnda roman och i hans roman Girlfriend in a coma (1998) finns följande hårda läxa om livet med: ”You know, from what I’ve seen, at twenty you know you’re not going to be a rock star. By twenty-five, you know you’re not going to be a dentist or a professions. And by thirty, a darkness starts moving in – you wonder if you’re ever going to be fulfilled, let alone wealthy or successful. By the thirty-five, you know, basically what you’re doing to be doing the rest of your life; you become resigned to your fate.”