Finndjävlar kallades dom. Inte alla. Bara de som talade taskig svenska, hade omorderna kläder och fula tänder.

Av , , 2 kommentarer 16

Jag började denna berättelse med att fråga om någon kan lida mer än den förälder vars barn blir utfrysta och misshandlade, utan att kunna stoppa detta? Mitt svar är, den förälder som dessutom själv blir förnedrad just inför de barn som föräldern inte kan skydda.

Sedan berättade jag om hur Veeti och Aleksi blev drogade och raglade omkring utanför det hus som en gång hette Ålidbacken 5. Och deras pappa kunde inte göra någonting. För hela familjen var hjälplös i ett främmande land. Deras enda önskan var att bli accepterade. Men de talade taskig svenska, hade gammalmodiga kläder, sämre tänder och kom från ett annat land.

Inte från Somalia eller Afghanistan. De kom från Finland.

Någon gång hoppas jag att sanningen om hur vedervärdigt många finnar blev behandlade i Sverige, så sent som under 1960-talet, kommer fram i ljuset. För det är ett verkligt mörkt kapitel i Sveriges historia. Och mörkt lär det fortsätta att vara. För när har det någonsin varit ”inne” att beskriva hur finnarna hade det i Sverige under det optimistiska 60-talet. Beatles ”All you need is love” gällde inte vårt östra ”broderfolk”.

Det är bra att rasistiska attityder från tiden runt andra världskriget dras fram i ljuset när det gäller lappar och zigenare – och att vi därför börjar kalla dom för samer och romer. Men finnarna?

Det är många som vet det jag vet. Men det är få, mycket få, som vill erkänna hur ofta finnarna blev kallade för finndjävlar. Ett begrepp som slogs in i skallen på dom. Med ord och nävar. Det är många som vet det jag vet. Men det är få, mycket få, i detta land fyllt av PK-idioter som vill erkänna hur hatade vi umebor var då vi kom över till Vasa.

Så sent som 1973 blev jag och det sällskap av ungdomar som jag, som en tillfällig 20-årig reseledare, ansvarade för varnade av personalen på det hotell i Vasa där vi bodde för att promenera tillbaka till hotellet efter att ha besökt centrum i Vasa. Hotellpersonalen sa att vi måste åka taxi, ända fram till hotellentrén, för annars skulle vi få ordentligt med stryk av ett gäng finska ungdomar.

Hela eller delar av gänget uppehöll sig ständigt runt omkring hotellet i hopp om att få se fulla svenska komma vinglande tillbaka. Speciellt på lördagar. Hörde gänget några tala svenska kom de springande för att hinna spöa upp hotellets svenska gäster. Personalen berättade att de skulle hinna både slå, sparka och skalla innan polisen kom. Och att det dessutom kunde hända att polisen tog tid på sig …

Hotellpersonalen inskärpte verkligen behovet av att åka taxi, absolut ända fram till hotellfoajén, och att dessutom ha pengarna redo i näven så att betalningen till taxichauffören gick fort. För sedan var det bråttom in i hotellet. Du kunde nämligen få en smäll på käften även då du gick de få steget mellan taxin och den bemannade hotelldörren. Hatet i Vasa var starkt mot oss umebor. Och skälet var att vi i Umeå behandlade finnarna lika djävligt som finnarna blev behandlade i nästan alla andra delar av Sverige.

Hotellpersonalen ljög inte. Jag såg gänget från mitt hotellfönster. De var cirka tjugo ungdomar, i åldrarna allt från tio år till tjugo och stod cirka 30 meter från hotellets baksida. Och väntade. På oss. En av dem såg mig i hotellfönstret, pekade och skrek ”Ruotsi” och slog sedan några slag i luften. Gänget ansåg att de hade skäl att spöa svenskar. Troligen inte för något de själva hade råkat ut för. De flesta var bara runt 15 år. De spöade svenskar för att hämnas för hur illa deras föräldrars generation hade blivit behandlade. Och för hur illa finnarna fortfarande blev behandlade på många håll i Sverige under 1970-talet.

Som en mycket nervös reseledare tackade jag hotellpersonalen för upplysningarna. Min uppgift var att få hem alla ”gymnasieettor” i ett stycke. Så jag talade allvar med den klass som jag, på ett lustigt sätt, kommit att bli ansvarig för. Jag lovade dem att om de drack sprit ute på stan, eller inte åkte taxi ända fram till hotelldörren, eller inte var hemma före en viss tid, så skulle de önska att finngänget fått tag i dem. För jag svor, på finska, att jag skulle sitta uppe tillsammans med nattportieren och pricka av närvaron på varenda djävel i klassen. Och om någon av dem bröt mot mina (mycket nyss skapade) ordningsregler, så skulle jag personligen spöa skiten ur varenda en. (Mitt rykte som mc-knutte kom väl till pass). Och hem kom dom. Själv tog jag aldrig på mig något reseledarjobb igen.

Men jag säger det igen: jag var chockad över hatet.

Men jag visste på vad det berodde. I morgon ska vi återvända till 1965- 66. Detta hopp framåt i tiden, och till Vasa, var nämligen nödvändig för att alla ska förstå hårdheten i umgänget mellan svenskar och finnar. Inte mellan alla svenskar och finnar och inte i alla sammanhang. Men i väldigt många.

Och det är mot denna bakgrund som händelserna på Ålidbacken ska förstås. Händelser som utspelade sig i mitten på 60-talet och vars huvudaktörer dels var svenska killar i tolv-trettonårsåldern, dels en finsk familj där de två grabbarna var minst ett respektive två år yngre.

2 kommentarer

Klar blir jag – men det blir sent

Av , , Bli först att kommentera 1

Till er som följer det jag skriver kan jag säga att jag kommer att bli klar ikväll, med det som jag tänkt bli klar med, men det blir sent. Dock före 24.00.

Bli först att kommentera

Den svårbegripliga men otvivelaktiga samvaron mellan även brutala plågoandar och svårt drabbade offer – Veetis och Aleksis grymma öde

Av , , Bli först att kommentera 9

Jag ber mina läsare om ursäkt.

 

Ända sedan jag började skriva om det jag upplevde under mina år i grundskolan är det en sak som jag har velat ta upp, beskriva och kanske försöka förklara. Och det handlar om den svårbegripliga men otvivelaktiga samvaron mellan även brutala plågoandar och svårt drabbade offer.

Jag såg detta i de klasser som jag gick i under låg-, mellan- och högstadiet. Jag såg det även i relationer som växte fram utanför skolan. Exempelvis när det gäller Veetis och Aleksis grymma öde. Och det är något av det mest hjärtskärande som jag varit med om. Och det återupprepades igen och igen.

Men jag misslyckades med att beskriva detta idag. Jag utgick från Veetis och Aleksis grymma öde.Det känns som om jag är skyldig dem det.

Men efter fyra timmar tvingas jag nu att ge upp.

Jag kommer att försöka i morgon igen. Och imorgon lägger jag ut den fortsatta berättelsen. Även om jag inte har klarat av att beskriva den svårbegripliga men otvivelaktiga samvaron mellan även brutala plågoandar och svårt drabbade offer.

Jag ber återigen om ursäkt till de läsare som jag har gjort besvikna.

Bli först att kommentera

Kan någon lida mer än den förälder vars barn blir utfrysta o misshandlade utan att kunna stoppa detta? Jo, den som dessutom själv blir förnedrad just inför de barn man inte kan skydda.

Av , , Bli först att kommentera 13

De hette Veeti och Aleksi. De kom från Finland och ville bli accepterade. Men det blev de inte.
Istället fick de magnecyl och annat, som femteklassare kunde stjäla ur sina föräldrars medicinskåp, krossat och blandat med Coca Cola. Tanken var att se om de blev fulla. Det blev de. Det kan ha berott på den mytomspunna berusning som alla femteklassare kände till, och som gick ut på att du blev full av en blandning av just magnecyl och Coca Cola. Det kan också ha berott på att de två finska pojkarna fick för mycket magnecyl och liknande. Men raglade omkring gjorde de båda. Och det berodde inte på placeboeffekten. Hela poängen var nämligen att testa om ryktet stämde om magnecyl och Coca Cola-berusningen. Och av effekten på Veeti och Aleksi att döma stämde den. De raglade, som sagt, omkring utanför kiosken och damfriseringen som på denna tid hade adressen Ålidbacken 5.

 

Jag har försökt vara så ärlig som möjligt om min egen roll i de brutaliteter som förekom under min tid i grundskolan. Både i låg- mellan och i högstadiet på Mimer. Det ska jag göra även fortsättningsvis. I detta övergrepp deltog jag inte. Jag tänkte på hur fruktansvärt mina föräldrar skulle ha lidit om det varit jag som råkat ut för detta. Jag minns också hur fruktansvärt jag tyckte det var att pojkarnas pappa själv blev förnedrad av samma killar. Killar som alla var mina vänner och som dessutom, nästan, alla gick i min klass.

Jag tror att jag kunde ha stoppat det som de finska pojkarna blev utsatta för. Jag var i alla fall tolv-tretton år gammal. Och mitt ord hade viss tyngd. Tyvärr gjorde jag inget.

 

Jag och mina dåvarande bästisar ”Packe” och Anders blev plågade av en ”liga” av grabbar som var cirka 14-15 år.
Vi själva var bara tio-elva år gamla. Åldersskillnaden gjorde att ett slagsmål var uteslutet. Killarna i ligan var både fler till antalet och mycket äldre.

Ligaledaren jobbade extra som springgrabb i en livsmedelsbutik som låg i dåvarande Ålidbacken 5 (i dag en samlingslokal med en adress som jag inte kan). Han körde packmoppe och måste alltså ha varit 15 år. Jag tror han var äldst i ligan. Vi grabbar som ligans medlemmar fångade in – slog och djävlades med på olika sätt innan de släppte oss – var endast 10 -11 år gamla. När min farsa fick klart för sig vad som pågick upplöste han ligan på ett ytterst effektivt sätt. Ingen annans farsa kunde det min farsa kunde. Om sanningen ska fram.

Han talade med ligaledaren. Som kaxigt svarade emot. Det var vinter och halt. Farsan ilsknade till och knuffade ”kaxen” mycket, mycket lätt på armen för att understryka att han skulle ge fan i småkillar som mig och mina kompisar. Jag stod intill och såg det hela. Killen tappade balansen, trots att det nästan inte fanns någon kraft i knuffen alls. Men ligaledaren föll i alla, snett mot cementväggen, som han stod intill och slog skallen i. Hårt.

 

Ligaledaren ställde sig långsamt upp. Farsan frågade honom hur han mådde.
”Kaxen” försökte svara kraftfullt med orden ”jag mår bra”. Men hans röst hördes knappt. Farsan sade följande ord till killen: ”det var otur att du halkade”. Ligaledaren viskade tillbaka ”Ja, jag halkade”. Farsan avslutade samtalet med att fråga ligaledaren när han slutade jobba? ”Nu” svarade ledaren. ”Det är bra” svarade farsan ”du måste nämligen gå hem och ligga still eftersom du kan ha fått en hjärnskakning”. ”Okej”, svarade ligaledaren spakt. Efteråt talade farsan med mig. Han frågade om jag sett den lilla knuff han gett killen och jag sade att det hade jag. Farsan fortsatte ”det var tur att han inte slog ihjäl sig mot cementväggen”. Han avslutade ”en vuxen ska, egentligen, aldrig ens röra i en kille i hans ålder hur dum han än är mot småkillar som dig, Hans och Anders”. Packes (Hans) pappa var läkare. Anders pappa var professor i odontologi. Deras farsor var aldrig närvarande. Utom för att tvinga sina söner att ta extralektioner i sådant som sång och pianospel. Min farsa var däremot mycket närvarande. Han tog med mig ut i skidspåret och vallade mina skidor så att jag hade bättre glid än alla andra. Och bättre fäste, också! Han kände Assar Rönnlund, Sveriges bäste på längdåkning. Det var en upplevelse att få följa farsan och handla på Monark där Assar jobbade. När jag tävlade i längd på skidor hade jag ”Assar-mössan” på mig”.

Nästa gång jag mötte ligaledaren gjorde jag mig, som vanligt, beredd att springa. Han var äldre men jag var trots det snabbare. Men det enda som hände var att han, mycket spakt, sa: ”säg åt farsan din att han tar det lugnare nästa gång”. Detta var hans exakta ord. Jag svarade att det skulle jag, och för att skydda farsan tillade jag att vi borde sluta bråka. ”Då slutar jag att reta dig” lade jag till. ”Okej” svarade han.

 

Detta ingripande från farsan innebar slutet på ligan.
Vi småkillar behövde aldrig vara rädda igen. För som jag sa: min farsa kunde sådant som de andras farsor inte kunde. Exempelvis tala med ligaledare på hans eget språk. Mina kompisars farsor var läkare och professorer. Min farsa var bagare. När vi talade om hur starka våra farsor var brukade alla berätta vad deras farsor hade berättat för dem om vilka tuffa saker de gjort. Men jag förstod att det bara var prat. Min farsa, däremot, han upplöste den liga som hade plågat oss smågrabbar under nästan ett år. Det tog fem minuter. Men jag skvallrade aldrig för farsan om ligan. Det var farsan som själv såg hur de djävlades med oss genom fönstret, tog med mig och gick upp till ligaledaren och cementväggen. Jag var stolt över farsan då 1963-64. Han dog 2006. Jag är stolt över farsan idag.

 

Men Veetis och Aleksis pappa kunde inte försvara sina två söner.
Jag och mina kompisars var tolv-tretton år. Veeti var ett år yngre än oss. Och Aleksi var 2-3 år yngre. Och de ville bli vänner med oss. Men mina kompisar lurade i dem en brygt som gjorde dem berusade. Det var fruktansvärt. Jag visste att farsan aldrig skulle ha deltagit i något sådant. Jag gjorde det inte heller. Det fanns en ära i vissa slagsmål. Jag kommer att berätta om ett sådant i morgon. Men att lura i pojkar, som var ännu yngre än vad vi varit då ”ligan” plågade oss, en cocktail bestående av magnecyl och Coca Cola så de började ragla, fick lov att sätta sig ned och började att spy, det var ärelöst. Men mest tänkte jag på deras pappa. Och hur han måste ha känt det. Och jag visste att man farsa var bäst. Bättre än Packes och Anders. Även OM de brytt sig så anade jag att de hörde till en annan värld. De visste inte hur man ska tala till en ”ligaledare”.

Och Veetis och Aleksis pappa – han var bara hjälplös. Jag såg att han inte kunde försvara sina pojkar. Jag tänkte ofta på dessa denna familj från Finland.

Hur finnar blev behandlade i Sverige under 50- och även under 60-talet utgör en mörk – mycket mörk – del av Sverige historia. Och det var en sådan skillnad. En tjej som bodde i samma trappuppgång som jag hade också föräldrar som kom från Finland. Och de var exakt som vi. Tjejen gick inte bara i min klass. Hon var också född exakt samma år, månad och dag som jag plus att hon också hade rummet direkt under mitt – vilket var förunderligt – och var en jättebra kompis. Hennes pappa körde lastbil och kände min farsa. Och farsan sa att han var en bra karl. Och då var han det. Bra var därmed också hans fru och döttrar. Det var jag den förste att erkänna.

Så det fanns finnar och finnar. Språket var en avgörande sak. Kläderna en annan. Tänderna en tredje. Barnen i skolåldern, som var födda och uppvuxna i Finland, lyste då ännu ofta (inte alltid men ofta) av fattigdom. Detta gjorde dem annorlunda. Detta bidrog till det som Veetis och Aleksis, och deras pappa och mamma, utsattes för. Och det är smärtsamt att tänka på. Än idag.

Berättelsen fortsätter på onsdag den 27 december.

Bli först att kommentera

Dagens berättelse ska handla om vilket helvete livet blev för två killar vars brott var att de kom från Finland

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag kommer att ha skrivit klart denna, smärtsamma, berättelse från Ålidbacken och Vasaskolan så att den kan läggas ut 19.00.

Ni vet, efter de obligatoriska träffarna med släkt och vänner som hör Juldagen till.

Bli först att kommentera

GOD JUL – och glöm inte att ”ta från de rika och ge till de fattiga”.

Av , , Bli först att kommentera 13

Just nu ser många på Karl-Bertil Jonssons julafton. Jag HÖR på berättelsen medan jag skriver detta. Ety jag har både sett och hört den tidigare.
Några gånger.

Men jag återkommer med en egen berättelse i morgon.

Till dess

GOD JUL

 

Bli först att kommentera

Ständig söndags-ångest är arvet från Mimer – men också en vägran att backa. Inför slagsmål, prov eller nazimedlöpare

Av , , 2 kommentarer 31

Mitt största bestående men från grundskolan är ångest. På söndagarna. Den har två källor. Våldet. Och från pressen att lyckas.

Varje söndag från och med fjärde klass var en enda lång ångestladdad transportsträcka till måndag. Men oavsett hur du än kände dig måste du möta måndagen. Möta kraven från den som eventuellt ville slåss med dig. Möta kraven från de lärare som eventuellt hade satt samman en provräkning.

Men det är så än idag. Söndagsångesten kommer att finnas med mig tills jag dör. Som min skugga.
Jag har skrivit om detta tidigare. Men just idag är söndagen extra vedervärdig. Det finns ingen människa som kan dämpa den ångest som antyder den kommande katastrofen. Det spelar ingen roll hur mycket jag än tycker om någon. Och de om mig. Det enda sättet är att träna. Jag började träna med vikter 1971. Det enda sättet är att slåss. I grundskolan med nävarna. Idag för en politik mot en annan – med hjälp av ord och kunnande. Det går inte att backa.

Söndagsångesten kan ibland pressas tillbaka. Ensam, eller med någon som förstår värdet av tystnad, kan jag ibland med hjälp av vikterna kan jag klara detta. Ibland. Om jag kör riktigt hårt.

 

Det bästa är att lyfta vikter och lyssna på radioteatern samtidigt. Under lång tid började radioteatern klockan 20.00 på söndagarna i P1. Under de perioder som jag levt ensam har jag tillbringat oändliga många timmar i något gym, pressande mig och skivstången till det yttersta, utan att missa en enda stavelse av vad de sa i pjäsen på radio. Känner ni igen orden: ”Jag vet inte varför de i denna kväll slipar så långa knivar på Branehög”?

För mig är det den mest skrämmande passagen i den radioteater som bygger på Selma Lagerlöfs bok Herr Arnes penningar.  Orden kommer helt plötsligt under aftonvarden på Solberga prästgård från hustrun till prästen Herr Arne. Hustrun har fått en hemsk syn som kommer att besannas. När jag var riktigt liten hörde jag denna radioteater ensam hemma. Det var både skrämmande och lockande. Radioteatern var magisk. Det är den ännu. Och det var för några år sedan som jag åter hörde dessa ödemättade ord strömma ut från radion medan jag försökte lyfta 90 kilo i bänkpress. Jag är inte lika stark som jag en gång har varit. Men jag tränar envist på. För vilket alternativ finns det?

Ska du både kunna träna med vikter, och samtidigt verkligen lyssna på nyanserna i rösterna på de som framför teaterföreställningen i radio, måste du antingen vara ensam. Eller träna med någon som förstår värdet av tystnad.
Vi har inte längre många vi kan vara nära – samtidigt som vi är tysta.

 

När jag gick i grundskolan under 60-talet handlade söndagarna om att hålla ångesten tillbaka – så länge som möjligt. Först började Svensktoppen. Sedan programmet med den enfaldiga signaturmelodin ”När man är en glad pensionär”. Slutligen slog en klockan i transistorradion och en röst sa ”Radioteatern ger … ”. När teatern var slut fanns det absolut ingenting längre mellan mig och den ångest som skulle följa mig under resten av dagen. För när radioteatern var slut började morsan och farsan att plocka undan saker som vi dragit fram på stugtomten i Sörmjöle under helgen och packa bilen. Det var dags att åka hem till stan. Hem till Umeå och därmed ett steg närmare skolan.

Ju högre upp i åldersklasserna jag kom desto tydligare märkte jag att ångesten fanns där även under de tre söndagsprogrammen i radion: svensktoppen, de glada pensionärerna och radioteatern. Ändå hängde jag fast vid det sista halmstrået, radioteatern, som om det gällde livet. För vad annars fanns att göra. Till dess jag började kunna träna styrketräning på söndagarna – många, många, många decennier senare – var radioteatern något som lindrade ångesten om jag helt lät mig slukas av handlingen. Men bara för en kort stund.

 

Mamma tyckte om att jag lyssnade på radioteatern.
Likt alla föräldrar ville hon så gärna att just hennes barn skulle vara speciellt. Hon påstod att hon en gång, då jag bara var tre år gammal, satt på en filt intill transistorradion medan radioteatern gav en föreställning. Då hon tog radion ifrån mig, utan en tanke på att jag verkligen lyssnade på föreställningen, hade jag protesterat högt av ilska. Mamma tog detta till intäkt för att jag var ett ovanligt begåvat barn.

Men sanningen är nog denna: jag var äldre än tre och handlingen oftast för avancerad för mig att förstå. Men de gamla föreställningarna var mycket ödesmättade. Tonfallen var både lockande och skrämmande. Och stämningen så tjock att den gick att ta på. Det var nog detta som ursprungligen lockade mig att lyssna på radioteatern. Men då jag blev äldre började jag verkligen att älska radioteatern. Och den kärleken består.

I dag finns det dessutom böcker inlästa på CV-skivor som jag kan träna till. Det har ökat utbudet.

 

*    *    *    *    *

Första gången jag hörde Johnny Cash sjunga låten ”Sunday Mornin’ Comin’ Down” började tårarna att rinna.
Jag förstod inte det var möjligt att det som jag känt under så lång tid – och utan framgång försökt förklara för så många, vid så många tillfällen – plötsligt strömmade fram ur högtalarna! Jag satt i en bil på väg över den amerikanska kontinenten. Vi hade tvärstannat för att äta. På vägen ut från mathaket hade jag ryckt till mig en kassett med Johnny Cash, på måfå, i en hög med musik som reades ut. Vi var på väg från New York till Los Angeles, via Chicago, på ett verkligt äventyr. Jag tänkte att lite extra musik kunde inte skada.

Det gjorde det inte heller.

 

Texten finns här nedanför.
Men som vanligt rekommenderar jag att du själv lyssnar på Cash´s originalinspelning. Precis som i radioteatern handlar det också om hur texten framförs.

 

    *    *    *    *    *

I morgon är det möte med Umeå kommunfullmäktige.

Tillsammans med de andra i Arbetarpartiet tänker jag ta itu med den person som mer än någon annan i Umeå bidrar till att skapa en nazistisk miljö – både i Sverige och här i Umeå. Detta genom att föra fram rasbiologiska och nazianstrukna idéer.

Jag kommer inte att använda våld.
Oavsett hur mycket jag än är en produkt av Mimerskolan. Men precis som i skolan måste först ångesten övervinnas.

 

__________                    __________                    __________

Johnny Cash Lyrics

Sunday Mornin’ Comin’ Down
originally by Ray Stevens

”Well I woke up Sunday morning
With no way to hold my head, that didn’t hurt
And the beer I had for breakfast wasn’t bad,
So I had one more for dessert.
Then I fumbled in my closet through my clothes
And found my cleanest dirty shirt.
Then I washed my face and combed my hair
And stumbled down the stairs to meet the day.

I’d smoked my mind the night before
With cigarettes and the songs I’d been pickin’
But I lit my first and watched a small kid
Playin’ with a can that he was kicking
Then I walked across the street
And caught the Sunday smell of someone’s fryin’ chicken
And it took me back to somethin’
That I’d lost somewhere, somehow along the way.

On a Sunday morning sidewalk
I’m wishing Lord that I was stoned
‘Cause there’s something in a Sunday
That makes a body feel alone.
And there’s nothin’ short of dyin’
That’s half as lonesome as the sound
Of a sleepin’ city sidewalk
And Sunday mornin’ comin’ down.

In the park I saw a daddy
With a laughin’ little girl who he was swingin’
And I stopped beside a Sunday school
And listened to the songs they were singin’
Then I headed down the street
And somewhere far away a lonely bell was ringin’
And it echoed thru the canyon
Like the disappearing dreams of yesterday.

On a Sunday morning sidewalk
I’m wishing Lord that I was stoned
‘Cause there’s something in a Sunday
That makes a body feel alone.
And there’s nothin’ short of dyin’
That’s half as lonesome as the sound
Of a sleepin’ city sidewalk
And Sunday mornin’ comin’ down.”

*    *    *    *    *

Återigen: lyssna på låten med Johnny Cash.
Originalinspelningen.
Jag tror att den framfördes inför publik.

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november
3, 6, 7, 10 december

2 kommentarer

Tjejen som besegrade den kille som tog henne mellan benen inför hela klassen i skolkorridoren

Av , , Bli först att kommentera 45

Berättelsen om tjejen som besegrade den kille som tog henne mellan benen inför hela klassen i skolkorridoren.

Det var i åttan.

Den årskursen var den brutalaste. Det var då Heniz Rogersson slutade med att endast spöa folk. Istället började han ställa andra killar inför ett val med två alternativ: antingen slås blodiga offentligt eller bli förnedrade offentligt. Jag har skrivit om detta i många berättelser. Någon kanske inte förstår var jag fortsätter att skriva om just detta när jag har annat jag kan skriva om. Jag har blivit stoppad på en bakgata i Istanbul och tvingats lämna ifrån mig pengar, hört skotten när två gangsters sköt ihjäl varandra på Centralen i samma stad, sett deras blod och kritstrecken från platsen där uppgörelsen ägde rum. Eller när jag kraschade med min första både, slängdes över styret, roterade i luften och landade med huvudet 20 cm från en vass sten som definitivt varit dödlig för mig som inte körde med hjälm. Eftersom jag var 16 år och förbannat dum. Jag har gjort detta och så många, många andra, ofta riktigt dumma, saker. Ändå finns det absolut inget som har fastnat i mitt medvetande som detta.

Varför spöar du inte bara upp någon?

I någon blogg ska jag berätta hur det känns att bli nedslagen tre gånger i rad inom loppet av max två minuter. Jag var 16 år då också. Den fysiska smärtan är inte så farlig som du tror. Och finns det folk runtomkring, och någon heder i slagsmålet, behöver du inte ta emot mer, om du väljer att inte stiga upp för en fjärde omgång.

 

Varför denna sadism? Varför tvingar du en annan kille att välja mellan att slås blodig eller att ställa sig på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att han är så djävla ful, och dessutom säga detta med så hög röst så att ”alla” hör det? Inför 50-100 andra elever? Däribland de som du absolut inte vill förlora ansiktet inför. Dina bästa kompisar. Den tjej du är kär i. Varför spöar du inte bara upp killen? Svaret är naturligtvis att Heinz ville förnedra folk så att han skadade dem för livet. Jag tror inte för ett ögonblick på de killar som jag har talat med – och som tvingades gå ned på knä – när de säger att ”det där var länge sedan nu, jag tänker aldrig på det, det var ju på högstadiet. Jag tror att jag gick i åttan”.

Det är så det brukar låta. ”Det var ju på högstadiet. Jag tror att jag gick i åttan”.

Nej, du vet att du gick i åttan, eftersom du aldrig har glömt vad som hände. Eftersom du inte kan glömma vad som hände. Mimer förändrade många av oss. Vissa hatar och föraktar sig själva för att de inte ställde dig upp och tog slagen eftersom det är, trots allt, bara fysisk smärta. Och den går över. Men förnedringen att gå ned på knä fick många att tvivla på sig själv. Jag slapp detta val. Heniz tog struptag på mig, en gång då vi bytte om till en gymnastiklektion, och tryckte till. Jag hann ta tag i hans armar och kämpade emot för allt vad jag vad värd. Gymnastikläraren som saknat oss på uppställning kom och bröt tillställningen. Till min smala lycka.

En annan gång, också i åttan, tillhörde både Heinz och jag de som blivit uttagna till att representera Mimer då olika högstadieskolor skulle tävla mot varandra. Under uppvärmningen slog Heinz ”skämtsamt” mot min vänstra axel. Det var fruktansvärt tunga slag. Hade slagen tagit i ansiktet hade både näsa och mun gått sönder. Det var ett av Heinz olika test. Jag spände musklerna allt vad jag kunde, och log när kraften från slagen och smärtan gick genom min kropp. Jag sa obesvärat ”du måste spara lite av krafterna för sprinterloppet. Och tänk på mig som ska springa 1500 m”.

Okej, svarade Heinz, flinade och lämnade tillbaka den avklippta kappa jag fått av morsan, och som han lånat av mig för att kolla om den passade på honom. Den var för liten. Jag visste då att jag inte behövde vara rädd för Heinz mer. Även om han log då han slog, som om vi vore vänner, kollade han om jag kunde ta hans smällar. Men jag förstod att det var något sorts test och låtsades inte om smärtan.

Jag hade, vilket jag också nämnt många gånger, varit beredd att slåss med Heinz om han rört vid min tjej Linda. Just i åttan fick Heinz frispel. Det var inte endast killarna han gav sig på. Det var även tjejerna. Fast på ett annat sätt. De kom gående från en lektion till en annan. Närheten till lärarrummet var cirka tio meter. Det borde ha varit en lärare ute i korridoren. Men det var det aldrig. Aldrig. Vid var tredje eller var fjärde tjej lösgjorde sig Heinz från väggen. Steg fram, tryckte till brösten på tjejen, som automatiskt skrek till och höjde händerna till skydd, och då tog han dem mellan benen genom att föra in handen på de jeansklädda tjejerna och halv lyfta upp dem i luften. Det var brutalt. Osmakligt. Kränkande.

Då Linda kom gående utgjorde hon det perfekta offret. I mina, och andras, ögon var hon mycket snygg. Och hon hade allt. Så mitt hjärta och min hederskodex gjorde att jag skulle ha vrålat åt Heinz, om han hade börjat röra sig mot Linda, och sedan hade jag klippt till honom. Jag minns att jag slängde in skolväskan i skåpet, låste blixtsnabbt och gjorde mig beredd på att få stryk. Jag var övertygad om att Heinz skulle slå ihjäl mig. Men först efter att jag fått in tre-fyra smällar innan han fattade vad som hände. Adrenalinet och rädslan pumpade.

Men av någon, outgrundlig, anledning lät han Linda passera. Däremot lät han inte en av mina två bästisar passera. Senare det året utsatte Heinz min ena bästis Sam för något ännu grymmare än att gå ned på knä. Heinz tvingade honom att rulla, framför sina fötter, i snöslasket. Rullningen började på Mimerskolans bakgård, fortsatte över Skolgatan, ned mellan P-huset Nanna och Badhuset Navet (som givetvis inte fanns då), sedan till höger på trottoaren ända fram till ÖK, över ÖK, och en bit till.

Detta utspelade sig inför hela Heinz högljudda hejarklack. Och minst 50 andra elever. Det var som en ond dröm. Detta är en av de händelser som jag aldrig kan förlåta mig själv för.

Jag borde ha stoppat övergreppet på min bästis
Jag borde ha sagt åt Sam stiga upp. Och bett honom hjälpa mig att slå ihjäl Heinz. Inte bokstavligen döda honom. Men slå honom sönder och samman. Det fanns ingen annan utväg. Du kunde liksom inte gå fram till Heinz och säga: ”Hej, jag heter Janne som du vet och jag vill upplysa dig om att du kan orsaka livslånga trauman hos andra människor när då är så stygg. Har någon varit stygg mot dig då du var liten?”

Jag missbrukar ordet eller begreppet ”hata”. Jag använder det för ofta. Men en sak kan jag säga efter att ha övervägt detta noga: ”Jag hatar människor som inte begriper att ibland måste du använda våld i det mellanmänskliga umgänget”. De som säger att så inte är fallet – att våld aldrig är rätt – är i mina ögon fega, egocentriska, uppblåsta, livsoerfarna, verklighetsförnekande och fega – en gång till. Det handlar naturligtvis inte om att jag kräver att varje elev, eller vuxen i en liknande situation, måste våga ta sig an en sådan som Heinz. Det jag kräver är att de ska våga inse behovet, och moraliskt stödja, att någon annan gör det.
Det främsta skälet till att jag inte slagit sådana fega verklighetsförnekare på käften är att jag inte anser att de är värda fängelsedomarna (men jag har skrämt några stycken).

Jag också har förstått att våld har en tendens att brutalisera samvaron mellan människor.

Men det förhindrar inte att jag var ett fegt kräk som inte försökte stoppa Heinz övergrepp mot min bästis Sam. Jag hatar mig själv för att jag inte försökte. I cirka 50 år har jag hatat och föraktat mig själv för detta. I denna situation, då Heinz tvingade Sam att rulla framför hans fötter, inför denna gapande pöbel, hade våld med knytnävar varit ett mindre våld som kunde ha stoppat ett större våld. Det våld som tvingade en av mina två bästa kompisar att rulla, flera hundra meter, i snöslasket inför minst 50 andra elever. Något som hela skolan givetvis kom att tala om. Utom de blinda, döva och dumma lärarna. Det våld som hade behövts för att stoppa Heinz övergrepp hade utgjort ett försvar av civilisationen. Det våld som jag, och alla andra, tillät Heinz att utsätta Sam för den dagen – i mars 1968 – innebar ett fruktansvärt svek. Vi svek Sam, oss själva och civilisationen. Åtminstone är det så jag ser det. Och känner det.

 

De som använde våld mot de nazistiska arméernas angrepp försvarade civilisationen
De stater som använde våld för att försvara sig mot Nazityskland försvarade civilisationen. Hade jag bett Sam stiga upp för att hjälpa mig att spöa Heinz hade jag gjort Sam, mig själv och den del av mänskligheten som gick på Mimer en stor tjänst. Det hade varit rätt att använda nävarna för att sätta stopp för Heinz terrorvälde på Mimer. Men jag gjorde det inte. Sam var ensam när han tvingades ned och började rulla. Jag befann mig någon annanstans vid denna tidpunkt. När jag senare fattade vad som utspelade sig, inför mina ögon, visste jag inte hur jag skulle nå Sam. Men jag borde ha sprungit fram och förbi hela lynchmobben. Ställt mig framför både den rullande Sam och den, någon meter bakom Sam, strosande Heinz och sagt att ”det får vara slut nu”. Och sedan fortsatt ”Ställ dig upp Sam, och försöker Heinz hindra dig så slår vi ihjäl honom”.

Jag kommer aldrig över att jag inte gjorde det rätta. Istället kom jag att ingå i den hackordning där Heinz befann sig i toppen och där så många andra kom att dras in i den våldskultur som växte fram. Vi andra slog till stor del för att skaffa oss poäng hos Heinz. Visst hade vi även slagits på Sofiehemsskolan. Men då hade det handlat om ett enstaka slag. Och i den våldskultur som växte fram drabbades även tjejerna. Att en person faktiskt kunde, på grund av det tomrum som en frånvarande lärarkår skapade, sätta tonen för en hel skola märktes då Heinz försvann. Jag skriver det igen: det var plötsligt som om hela skolan slappnade av. Vi började uppträda mot varandra utan rädsla igen. Och tjejerna fick gå fredade genom korridorerna. Civilisationen återvände. Och det var vårt, elevernas, verk. Inte lärarnas.

Det sexuella övergrepp jag vill beskriva inträffade i åttan då våldet fått fria tyglar och civilisationen till stora delar bröt samman. Det var då Heniz började tvinga ned killar på knä med knäppta händer, det var då rädslan för att tvingas välja mellan att bli slagen blodig eller stå på knä var som störst, det var då som bland annat jag spöade andra killar för att inte halka nedåt i hackordning, det var då våldet ”spillde över” i form av sexuella trakasserier där killarna ”kladdade” på tjejerna (”kladda” var det uttryck som tjejerna själva använde). Det var det året som jag och min andra bästis Linn kom överens om att vi skulle slåss mot Heinz tillsammans om han försökte tvinga ned någon av oss på knä. Varken Linn eller jag ville nämligen ställas inför valet att antingen bli slagen blodig eller förödmjukas inför hela skolan genom att tvingas ned på knä med händerna knäppta. Så vi gick nästan aldrig mer än en meter ifrån varandra på rasterna – om vi hade gemensamma lektioner. Det var året då civilisationen på Mimer till stora delar bröt samman.

En av de killar som blivit mycket illa åtgången Heinz – jag säger inte detta till hans försvar – hade tänkt visa sig på styva linan inför oss andra killar i klassen. Och inför de övriga killar som passerade förbi i korridoren. Ingen kille kladdade på tjejerna för att bli populär hos dessa. Detta sänkte, givetvis, aktierna hos den killen dramatiskt. Och för lång tid. Ingen kille som var ihop med en tjej gjorde något liknande. Det du gjorde var däremot att försvara din tjej mot detta ”kladdande”.

 

Han kom krypande på alla fyra. För att få uppmärksamhet. Och det fick han. Han såg rolig ut.
Smög sig fram, på alla fyra, stannade, vädrade menande mot oss andra killar, och vred på huvudet mot gruppen av tjejer i korridoren för att vi skulle förstå åt vilket håll han var på väg. Han började på cirka fem meters håll från tjejerna. Det passerade mycket folk i korridoren så han väckte endast en flyktig uppmärksamhet hos de som inte skulle ha lektion där vi stod utan bara skulle passera förbi. Däremot doldes han delvis av alla som rörde sig. Han närmade sig gruppen av tjejer, smygande, stannande, likt ett lejon på jag efter en hind. Alla killar var tysta. Men roade. Ingen förstod exakt vad han tänkte göra. Alla hade vi sett det vi strax skulle komma att få se, och många hade själva deltagit, men ingen av killarna förstod ännu vad som komma skulle.

Tjejerna stod i en ring. Vissa måste också ha noterat killen som kom krypande på alla fyra. Vi gick ju alla i samma klass. Några av tjejerna kunde helt enkelt inte undgå att se honom. Men ingen av tjejerna reagerade heller. Det hela såg inte hotfullt ut. Snarast som något ofarligt, och barnsligt, killpåhitt.

När han var cirka en meter bakom en av de vuxnare (mycket vuxnare skulle det visa sig inom bara några sekunder) tjejerna rörde han sig snabbare och sträckte plötsligt fram ena handen och placerade den mellan tjejens ben. Högst upp, för att undvika alla missförstånd.

Alla annan aktivitet avstannade.

 

Om detta skulle ha varit en strid mellan två gladiatorer så hade den ene gladiatorn just kastat sitt enda vapen mot motståndaren och väntade nu spänt på att få se effekten.

Scenen var overklig. Vissa killar skrattade. Andra killar var tysta. Men jag återupprepar – all aktivitet stannade upp. Även den tjej, som hade fått en ytterst ovälkommen hand mellan benen, stod blick stilla. Jag tror det var hennes reaktion som fick allt att bli verkligt stilla. Han hade garanterat räknat med att hon skulle hoppa rakt upp i luften och skrika. Kanske hade han sedan tänkt försöka jaga henne, fortfarande på alla fyra, för att få skrattarna med sig. Men detta, det mest brutala, kladdande utfördes alltid av fysiskt starkare killar och förekom mycket mer sällan (i jämförelse med att någon gick upp bakom en tjej och tog henne över brösten). Det utfördes också snabbt. Det var en grej som ingen var stolt över, och var du själv ihop med en tjej var det inget som du gjorde.

Du var däremot rädd att din tjej skulle råka ut för något sådant. Om exempelvis någon kille gjorde en gest som antydde detta bakom hennes rygg, vilket förekom, så förklarade du snabbt för den killen hur du skulle dunka hans huvud mot golvet tills det sprack och hjärnan rann ut så städerskan fick något att torka upp. Om han skulle försökte omsätta sin gest i handling. Ibland med en liten smäll i solar plexus för att visa att du menade allvar. ”Dumdjävel. Tål du inte ett skämt. Vem tror du att du är” var ett vanligt svar då du gjorde denna markering. Det bästa då var att slå en gång till (i solar plexus) och väsa ”du vet vad som händer” och stirra killen stint i ögonen tills han vek bort blicken. Tanken var att han skulle inse att en sådan handling skulle kosta honom förbannat mycket mer än den smakade.

 

Tillbaka till golvet.
Detta sexuella övergrepp krävde överlägsenhet vad gällde fysisk styrka. Om exempelvis tjejen inte bara försökte skydda sig utan dessutom avfyrade en rungande örfil, vilket ofta förekom, ville ingen ta emot denna smäll. Därför var detta övergrepp, från golvnivån, mycket ogenomtänkt. För angriparen stod nu på knä och hade förlorat sitt enda vapen – om vi fortsätter jämförelsen mellan två kämpande gladiatorer.

Hon hade däremot sitt vapen kvar. Men hon slog inte. Fast hon hade kunnat. Hon sparkade inte heller. Fast hon även hade kunnat göra det med. Men först och främst, hon skrek inte, och hoppade inte upp i luften. Det var detta som var den förväntade effekten och målet för placeringen av handen. Men denna unga kvinna stod bara alldeles stilla.

 

Tänk på scenen. Han står där med handen utsträckt, placerad mellan hennes ben,
nu på alla tre och i svajande i obalans. Och hon bara står blick stilla. När jag nu sitter och skriver om händelsen känns det som om situationen varade i en minut. Men i verkligheten varade dramat – för det utvecklade sig till ett verkligt drama – kanske i mellan fem och tio sekunder. Men på dessa sekunder krossade hon honom.

Hennes motangrepp krävde en enorm sinnesstyrka. Jag har aldrig sett något liknande vare sig tidigare eller senare. Genom att låta honom stå där förvandlade hon honom från ett låtsaslejon till en verkligt kastrerad mus.

Sedan rörde hon på sig. Hon satte in det perfekta motangreppet. Hon lät fortfarande handen vara kvar. Hon vred endast på överkroppen och på huvudet. Och tittade sedan NEDÅT – på honom. Rakt in i hans ögon. Och han, ostadigt stående på alla tre, fortfarande med handen mellan hennes ben, tvingades titta UPPÅT – på henne. Och från denna underlägsna position in i hennes ögon. Allt var om möjligt ännu mer blick stilla. Hennes förakt gick nästan att ta på. Men hon lät honom fortfarande hålla sin hand där han höll den. Hon väntade ut honom.

 

För varje tiondels sekund blev nu hans position allt mer omöjlig. Han såg ut som Den Totale Idioten. Pionröd i ansiktet tog han slutligt bort handen, utan den gest som vissa killar brukade använda sig av – de låtsades lukta på handen med ett ljudligt sniffande – och backade på alla fyra till dess att han var cirka två meter bort från henne. Då reste han på sig och sökte, med ett mycket stelt grin i ansiktet, våra blickar. Han försökte låtas som om han hade gjort något roligt. Och hade situationen under kontroll. Oss grabbar emellan.

Han försökte få en bekräftelse på det. Samtidigt stirrade hon fortfarande, inte hatiskt men föraktfullt, på honom.

Nu när jag skriver inser jag att det var vi killar som, i detta ögonblick, avgjorde vem av dessa två som hade vunnit. Vi avgjorde hur eftersnacket skulle komma att gå. Hade detta verkligen utspelat sig på en romersk arena hade han legat på sanden med blottad strupe och hon hade varit den andra gladiatorn som höll treudden mot hans strupe. Med möjlighet att döda. På order av kejsaren.

 

I sjuan hade denna tjej blivit släpad i håret på grund av brottet att ha deklarerat att hon inte trodde på gud. Hon tvingades upp till rektorn. Endast tretton år fyllda släpades hon, i sitt långa hår, av den genom religiös tro helt galna lärarinnan Astrid (som på allvar trodde att hon hade guds änglar i baksätet då hon körde bil) ut ur skolsalen och upp till rektorn. Hade detta skett i nian hade vi grabbar stoppat Astrid. Men det vågade vi inte i sjuan. Denna tjej förtjänade stor respekt för sin integritet.

Tjejen hade inte endast integritet. Hon var mycket duktig i skolan. Liksom Sam och jag förstod hon också en hel del om politik. Troligen hade hon, precis som jag och Sam, politiskt intresserade föräldrar. Hon sökte min vänskap. Och jag sökte, mycket försiktigt, hennes. Men Linn var min stora kärlek. Och jag ville inte att något skulle missförstås.

Det var viktigt för tjejer att ha killkompisar. En killkompis utgjorde en sorts allians. Och allianser var ett skydd. Det var faktiskt viktigt också för oss killar att ha tjejkompisar. Även om vi inte alltid ville erkänna det. Men det gick att sänka garden tillsammans med dem. För mig stod tjejerna för civilisationen. Inte endast Linda. Utan tjejerna som grupp.

Denna gladiatortjej åtnjöt alltså redan respekt. Hon var uppenbart begåvad och försökte inte ställa in sig hos lärarna, som vi killar, med viss rätt tyckte att många tjejer gjorde. Men denna tjej hon hade ju blivit släpad upp till rektorn i håret för hennes uttalade ateism.

Vi killar spelade alltså kejsarens roll i detta drama. Han, hon, och de andra tjejerna väntade alla på vårt domslut. Tumme upp. Leva. Tumme ned. Död. Här fanns ingen tvekan. Killens nederlag hade varit totalt. Han fick tummen ned. Vi mötte inte hans blick. Vi skrattade inte. Vi vände oss bort pinsamt berörda av hans totala nederlag. Killen i klassen fick tummen ned. Död.

 

Jag vet inte hur många killar som förstod att hans förkrossande nederlag berodde på hennes mentala styrka. På hennes närmast övernaturliga själsliga styrka. På en sorts andens seger över kroppen. Troligen förstod de flesta av oss killar hennes styrka. Av eftersnacket framstod det klart vilket väldigt nederlag han hade lidit. Hans nederlag fick en mer omedelbar negativ effekt för honom, vad gällde hans ställning i hackordningen, än vad segern fick för positiv effekt henne. Hon var ju inte kille och slogs inte. Men hennes seger fick en positiv effekt även för henne. Jag tror inte att någon kille i klassen någonsin försökte tafsa på henne efter detta. Respekten för henne ökade definitivt efter denna seger.

 

Det är två saker som jag vill att ni ska tänka på.

Det första handlar om vilka svåra situationer vi försattes i och vilka svåra beslut vi måste fatta. Med kort varsel. Vi kunde inte springa in till något lärarrum och gapa om att någon slog oss eller att vi blivit … kränkta! Ingen gick till lärarna och tjallade. Varken killar eller tjejer. Jag vill att ni ska förstå att vi var så oändligt mycket mer ensamma än vad ungdomar är idag. I media talade ingen om våld i skolan under 60-talet. Det handlade om ”friska tag” grabbar emellan. Men det vi utsattes för var en både fysisk och psykisk misshandel. Ingen talade heller om det som tjejerna kallade för att ”kladda” men som idag kallas för sexuella trakasserier. Och det fanns inga # Me Too upprop. Vi var väldigt, väldigt många som drabbades fruktansvärt hårt av våld. Jag har försökt att få er som läser min blogg att förstå brutaliteten som vi levde i.

Men mest av allt vill jag att ni ska förstå att vi var utsatta barn. Vi var inte vuxna. Kom ihåg att jag var fjorton då jag började åttan. Först på vårterminen, i mars, fyllde jag 15. Linda var tretton då hon började åttan. Hon fyllde fjorton någon månad senare. Även killen som försökte leka lejon och som slutade som en kastrerad mus var antingen fjorton, eller nyss fyllda femton, då han led sitt förkrossande nederlag.

 

Beundra tjejen som gick segrande ur denna strid. Hon förtjänade beundran då. Och hon förtjänar beundran idag.
Jag är säker på att hennes seger kom att skydda andra tjejer från övergrepp. Jag är säker på att hans nederlag kom att avhålla andra killar från sexuella trakasserier. Men jag ber er också att inte förakta oss killar.

Vissa av oss slogs. Andra ”kladdade” på tjejerna. Även killen som, stående på händer och knän, och placerade handen där den under inga omständigheter skulle ha varit förtjänar inte förakt. Inte av vuxna.

Jag är inte ute efter att förringa övergreppen på tjejerna. Tvärtom.

Mitt syfte är att framhålla hur många som jag själv är övertygad om tog skada av våldet. Detta oavsett om det handlade om det våld som tjejerna utsattes för (och som innebar att de kände sig smutsiga efter att någon ”kladdat” på dem). Eller killar som tvingades ned på knä med knäppta händer. Eller de som slogs, för att själva inte bli slagna, eller för att det innebar att de inte behövde slåss så ofta. Jag skrev denna berättelse för att tala om hur mycket brutalitet som både tjejer och killar utsattes för. På olika sätt. I skilda former.

Berättelsen handlar om hur det var på ett vanligt högstadium dit skolplikten tvingade oss att gå innan vissa ens blivit tonåringar. Jag beskriver inte vad som hände på någon grabbig sportredaktion. Bestående av vuxna. Jag beskriver inte vad som hände på någon redaktion för ett nöjesprogram där lovande artister utnyttjas – av vuxna makthavare. Ni får inte döma oss som om det var Martin Timell ni dömde.

Vi var barn. Barn övergivna av lärarkåren. Eller inte bara övergivna. Lärarkåren, som borde ha utgjort trygghet och beskydd, utgjorde istället en av de värsta förtryckarna. Vi blev systematiskt trakasserade av lärarkåren. Om detta kan ni läsa i min förra blogg – och i många av de ännu tidigare bloggarna.

 

Och kom ihåg – det var vi elever som själva återerövrade ett civiliserad beteende då våldet avtog i nian.
Vi var barn. Vi förtjänar förlåtelse.

Men många av oss kommer aldrig att kunna förlåta oss själva.

*         *         *         *         *

 

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november
3, 6, 7  december

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bli först att kommentera

Jag har inte klarat av att beskriva att trots vad tjejen i min klass blev utsatt för, så avgick hon med segern.

Av , , Bli först att kommentera 14

Jag har inte klarat av att beskriva att trots vad tjejen i min klass blev utsatt för, så avgick hon med segern.

Det handlade om en viljornas kamp inför publiken i korridoren. Å ena sidan en sällsynt kränkande ”handpåläggning”från killen. Å andra sidan en sällsynt en ännu starkare vilja från tjejen. Det var en andens seger över kroppen.

Men de rätta orden kommer inte i den så känsliga berättelse. Jag vill beskriva en verklig seger för henne och ett förkrossande nederlag för honom.

Men det blir bara plumpt.

Jag har försökt sedan 08.00 men jag lyckas inte.

Jag ber mina läsare om ursäkt och fortsätter att skriva efter Morden i Midsommer. Jag hoppas kunna lägga ut berättelsen strax efter 24.00 tidigt, tidigt på söndag morgon.

Bli först att kommentera

Vi hjälpte tjejerna att krydda frökens mat – och i ett anfall av raseri krossade vi alla glastillbringare och ägg vi kunde mot skolväggen

Av , , Bli först att kommentera 21

Innehållsförteckning

1. Repetition -  i förbättrad version,
2. Fröken började gråta – det var skrämmande
3. En rolig berättelse om hur vi hjälpte tjejerna att krydda frökens mat,
4. En tragisk berättelse om hur vi slog tillbaka mot fel del av Mimers lärarkår i slutet av sjuan – genom att förstöra så mycket som vi bara kunde bära,
5. Nästa blogg blir på lördag: Hon som förintade killen som utsatte henne för ett sexuellt övergrepp

 

                                           *        *        *        *        *

1. Repetition – i förbättrad version

-Bjööörn, hördes vår lärarinna i hemkunskap skrika.Björn hade gömt sig inne i det stora skafferiet, och där lagt beslag på en stor burk med russin från Kalifornien, som han ljudligt glufsade i sig. Tanken var att Björn skulle befinna sig tillsammans med två andra killar bakom den bänk som bestod av spis, vask och arbetsbord. Utan skolans mat. Men så var alltså inte fallet. Med tanke på situationen var Björn rätt obekymrad. Både av att ha missat uppropet för lektionen i hemkunskap och vad gällde äganderätten till dessa russin. Men det gick att se på honom att russinen var goda. Hans kinder putade ut som på en glad hamster.

Av de fem lärarinnorna kommer jag endast ihåg denna. De andra fyra saknar ansikten. Och röster. Men hon som skrek Bjööörn minns jag väldigt bra. Hon bröt på en lustig dialekt. Söderifrån.

Synen av Björn, obekymrad, komma ut ur skafferiet med kinderna putande av norpade russin var helt obetalbar. Vi började skratta närmast hysteriskt. Det gjorde Björn med. Och tappade ut hälften av russinen ur munnen. På golvet. Som just städats. Detta gjorde att alla skrattade ännu mer. Alla utom fröken. Hennes förtvivlan tilltog.

Det var som sagt inte lätt att vara lärarinna i hemkunskap. Det var en mardröm. Som jag skrev i Del I av ”hemkunskapslärarinnornas öde” hämnades vi på dessa för de brott som den huvudsakligen kristna lärarkåren begick mot oss genom att tvinga oss att lyssna på deras indoktrinering, på vår fritid, tre gånger i veckan, under alla tre årsklasserna i högstadiet. Vi hämnades även på dem för att de aldrig befann sig ute i korridorerna, i omklädningsrummen för gymnastik eller på skolgården där det värsta våldet utövades. Lärarkåren på Mimer svek oss trettonåringar (vissa var fortfarande tolv) då vi började på Mimer. Deras agerande var oförlåtligt. Jag anser att det var rätt av oss att hämnas – alternativet hade varit att utplåna oss själva. Totalt.

 

Men vi tog ut det på fel lärare

Vi tog ut vår vanmakt på dessa kvinnor. De var fysiskt svagare än oss grabbar, en mot en, något som spelade en direkt eller en indirekt roll i de flesta situationer som uppstod på Mimer. Dessa lärarinnor i hemkunskap var isolerade på Vasaskolan och hade inte stöd från den övriga lärarkåren. De var även minst skyldiga till de övriga lärarnas moraliska svek. Men för oss trettonåringar tillhörde alla lärare vuxenvärlden. De var alla lika skyldiga. Och dessa kunde vi alltså hämnas på. Och det gjorde vi.

Björns tilltag var ganska harmlöst i jämförelse med det som komma skulle. Vi elever som kom till Mimer via lågstadiet på Östermalmsskolan och mellanstadiet på Sofiehemsskolan var vana vid disciplin. Både den järnhårda på Östermalm med dess kvardröjande skolaga och den – också hårda men mer sofistikerade – disciplin som rått på Sofiehemsskolan. Och nu  upptäckte vi att vi kunde bryta mot reglerna.

 

Partners in crime

Det våld vi utsattes för och fruktade att utsättas för av andra elever, lärarkårens svek tillsammans med möjligheten att bryta mot reglerna skapade en kombinationseffekt som var större än dessa tre faktorer tillsammans. Men, till detta kommer en fjärde faktor, vilket jag inser – just nu – medan jag sitter och skriver. Denna fjärde faktor handlade om att vi sökte en gemenskap utifrån helt nya förhållanden. Gjorde vi något som verkligen bröt mot reglerna, tillsammans, så skapades nya (eller förnyades gamla) vänskapsband – på detta brutala Mimer. Därför kunde den som tog ett halvt vansinnigt initiativ som nästan ingen skulle ha hakat på i sjätte klass få med sig en rad andra i sjuan. Vi kunde delvis övervinna rädslan för Heinz Rogersson, och hans medlöpare, genom att bli ”partners in crime”. Den totala effekten av dessa samverkande faktorer var att vi helt enkelt spårade ur.

 

Vi testade inte gränserna – vi testade hur mycket vi kunde bryta mot gränserna
Mitt eget första, närmast vansinniga, tilltag kom i samband med att vi skulle diska. Först hade vi lärt oss dammsuga. Så dammsugaren stod fortfarande framme på golvet. Vi slängde porslin och bestick dit de skulle, efter att ha ätit någon rätt som vi hade lagat själva, och saboterat för varandra så att den blivit oätlig. Tanken slog mig då jag stod och spolade vatten i diskhon: hur mycket vatten kan en dammsugare suga? Snabbt, och med ett uppriktigt intresse för hur mycket vatten en dammsugare kunde suga, innan den dog, tryckte jag igång dammsugaren. Jag skruvade på vattnet och lät det börja rinna ned i slangen på dammsugaren. Jag hade förväntat mig att dammsugaren skulle börja hosta och dö relativt snart. Men icke. Den bara fortsatte att sluka vatten. Fascinerande.

Vi satt tre och tre vid den kombinerade spisen, diskhon och arbetsbänken. En av mina två bänkkompisar var ute och gick i lokalerna, troligen för att leta russin eller något annat att äta,  medan den andre intresserat tittade på. Även tjejerna vid bänken framför oss vände på sig för att följa detta intressanta experiment. Det var givetvis ett rent vetenskapligt intresse. Jag minns att jag förväntansfullt tittade på dammsugarens sidor och på golvet. Skulle den inte börja läka vätten snart? Men icke. Skolans grejer var bra grejer. Mycket bättre än vår dammsugare hemma.

Eftersom dammsugaren verkade klara vad som helst ledsnade jag. Och även de övriga. Vi återgick motvilligt till att handdiska porslinet. I detta läge kom ”tredjemannen” i vår bänk tillbaka. Han såg den halvmeterhöga skumhögen som vi andra två lyckats skapa genom att överdosera mängden diskmedel cirka fyra gånger och slogs av en i sammanhanget oskyldig idé. Kunde man suga upp skum med dammsugaren. Sagt och gjort. Även han slog på dammsugaren och förde den försiktig över den höga skumpelare som vi lyckats skapa för att skjuta upp själva diskandet. Vad tror ni händer?

Dammsugaren började naturligtvis läka…

 

2. Fröken började gråta – det var skrämmande

Fröken skrek åter. Denna gång skrek hon ”Aaanders”!

Du har sugit skum med dammsugaren och nu läker den. Du ska få betala. Anders såg förvirrad ut. Det kan endast ha kommit några droppar ned i ”halsen” på dammsugaren på grund av skummet Anders sugit upp. Men jag som vräkt ned vatten rakt in i dammsugaren naturligtvis var guilty as hell.

Kom ihåg att vi var tretton år. Vi ansåg att hämnden var vår. Vi förstod inte hur illa vi gjorde lärarinnorna. Så vi skrattade hysteriskt. Åt en vanmäktigt skrikande lärarinna. Åt en förvirrad Anders. Åt min gest till Anders som visade vad jag gjort. Då började även han skratta. Liksom tjejerna.

Och fröken började gråta.

Det var ett av de första tillfällen i mitt liv som jag insåg att vi ungar hade makt – även över vuxna. Jag var inte säker på att jag ville ha den makten. Jag hade inget som helst dåligt samvete för dammsugaren. Det visade sig dessutom att den gick att laga. Allt som krävdes var att den tömdes på vatten, fick ett nytt filter samt en ny soppåse. Men fröken gick inte att laga. Hon försvann. Det var varken Björn eller mitt fel, varken den skrattande Anders eller de skrattande tjejernas. Det var sex klasser som nötte ned dessa heroiska lärarinnor lektion efter lektion, dag efter dag, vecka efter månad.

Det är en skrämmande sak att se en vuxen gråta.
Speciellt en lärare. Men de hade gjort sig förtjänta av det. I våra ögon. Visst fanns det förlåtande elever – men dessa var få. Och de gjorde bäst i att hålla käften. Annars skulle även dessa få anledning att gråta. Så var det. Om de var killar. Tjejerna talade vi endast allvar med. Men slog inte.

Fram på vårkanten, då vi hade vår femte och sista lärarinna i hemkunskap, hade vår aptit på att förstöra saker ökat. Lärarinnornas ork att hindra oss hade också minskat. Den sista lärarinnan vi hade verkade ha en enda målsättning och det var att ”ta sig i mål” (till terminsslutet). Det är lätt att förstå henne.

Samtidigt förberedde vi ett crescendo när det gällde att förstöra saker. Återigen: Vi hade slutat att testa gränserna – vi testade hur långt vi kunde överskrida gränserna. Det vi kom att göra var sanslöst destruktivt. Jag minns att jag skämdes för att det saknade allt vad humor hette. Det gick endast ut på att förstöra.

 

3. En rolig berättelse om hur vi hjälpte tjejerna att krydda frökens mat,

Jag avviker från detta ämne en kort stund för att berätta något som däremot hade stora inslag av humor. Det tycker jag än idag.

Tre av de tjejer som var bäst på hemkunskap skulle bjuda fröken på mat. Detta var något som fick oss grabbar att omedelbart dra oss undan för att hålla krigsråd. Vi anade en chans till ett storverk. Beslutet togs: vi skulle hjälpa tjejerna att krydda maten!

Många kände sig kallade, men få voro utvalda. Jag en av de utvalda. Jag tror att även Björn var utvald. Plus en tredje kille. Tjejerna slet med maten. Inne i köksdelen där vi hade lektionerna. Och sedan bar de in maten till det fint dukade bordet inne i det kombinerade vardags- och sovrummet. Men det fanns två ingångar dit. En som vi killar kunde använda utan att någon såg oss. Först gick en tjej dit in med fisken. Från den dörr som vette in till ”köket”. En kille höll koll på tjejerna medan en annan höll upp dörren till in till rummet där tjejerna och fröken skulle äta, samtidigt som den tredje killen sprang fram och saltade fisken ungefär som Melker på Saltkråkan. Sedan snabbt ut. Det bästa med detta var att tjejerna lade upp maten portionsvis. Så vi visste alltså vilken portion som fröken skulle ha! Nästa gång kom en annan av tjejerna in med såsen. Samma procedur. Vi bidrog till ökad sälta. Kraftigt ökad sälta. Slutligen kom potatisen. Som vi gav samma övermått av salt. Vi skakade av skratt.

Men det var något som fattades. Vi såg framför oss hur fröken skulle hålla masken inför de snälla tjejerna och snabbt, med något desperat i blicken, gripa efter mjölkglaset. Som stod där – tillgängligt för oss. Vi enades snabbt att även salta mjölken för att kunna se minen på fröken då hon vräkte i sig denna dryck. Sedan preparerat vi även mjölken, ordentligt, och lämnade rummet – fast med en liten öppen springa till det lilla rummet intill som i sin tur gränsade till korridoren. Vi måste ju kunna iaktta resultatet av vårt verk. Det viktiga var nu att inte skratta så det hördes.

 

De tre tjejerna satte sig tillsammans med fröken och bjöd henne,
rättmätigt stolta, på fisk, sås och potatis. Jag tror till och med att de hade lite (opreparerad) sallad. Vi tittade andlöst på. Allt gick efter planen. Fröken tog en bit fisk och åt. Allt långsammare. Sedan grep hon snabbt efter mjölkglaset. Vi skakade av skratt, som vi inte tillät övergå i ljud. Övriga killar stod en bit bakom och informerades via teckenspråk. Det gällde också att hålla resten av tjejerna borta, de som inte bjöd fröken på mat, så att de inte skulle kunna avslöja vårt tilltag för sina kompisar.

 

Sedan frågade matlagningstjejerna fröken hur det smakade. Vi hörde fröken svara, med ett bekymrat ansiktsuttryck, som vi såg eftersom vi tittade efter det, ”alldeles förtjusande”. Det blev det för mycket för oss tre. Vi riktigt sprang baklänges och började skratta som om vi vore helt från vettet. Det gick bara inte att stoppa. En av killarna kved ”alldeles förtjusande”. Trots mina fjorton år höll jag på att kissa på mig. Jag skrattade så att jag inte kunde stå. Fröken kom ut och undrade ”vad står på”. Det var bara för mycket. Ett annat geni till kille lyckades pressa ur sig följande ord: ”det är bara det att mjölken är så god idag”. Då lade sig ännu fler ned på golvet i skrattkonvulsioner medan andra lät som om de gjorde i byxan. Själv grät jag av skratt. Jag kunde bara inte sluta skratta. Då säger Björn: tyckte fröken om flickornas fina fisk?

”Flickornas fina fisk”!

 

Jag minns att jag låg på golvet och försökte skrika ”sluta jag dör” men det gick inte.
Jag kunde bara få fram gutturala ljud. Fröken försvann in till flickorna och jag in på toaletten. Jag hade träningsverk i magen under flera dagar efteråt.

Vid det laget hade de övriga tjejerna räknat ut vad som hänt, på ett ungefär. Och berättat för de tre som lagat mat. De var fruktansvärt upprörda och (som jag minns det) jagade de oss. Jag kunde dock inte springa undan. Jag hade ingen ork. Jag fick skydda mig så gott jag kunde mot slag på armarna, sidan och magen, allt medan jag, likt en vansinnig, gång på gång upprepade frasen: ”Det smakade alldeles förtjusande”.

Herredjävlar.

Men trots allt: det var ändå finess och stil över detta bus. Speciellt det framsynta draget att även salta fröken mjölk. Det är jag stolt över än idag. Just mjölken var nämligen min idé.

Om fröken förstod? Det vet jag ännu inte idag.

 

4. En tragisk berättelse om hur destruktivt vi slog tillbaka mot fel del av Mimers lärarkår i slutet av sjuan 

Tillbaka till det sorgliga crescendot i destruktivitet. Vi hade nu nått det stadiet att vi ansåg att lärarna förtjänade att straffas. Ordentligt. En del av er minns hur jag tidigare beskrev helvetespredikanten från Finland. Hur han, med sin dånande tordönstämma, förutspått Armageddon – jordens undergång – i samband med 6-dagarskriget mellan Israel och de arabiska staterna strax före skolavslutningen våren 1967. Detta chockade hela min klass. Och säkert alla andra tretton-fjortonåringar som också gick i sjuan. När jag tänker efter så hade denna helvetespredikant chockat alla elever på hela skolan. Jag minns hur blek min tjej Linda var. Jag minns att vissa grät och att jag fick frågan om det skulle bli krig med kärnvapen.

Mimers kärleksfulla lärarkår hade tillåtit ett rent mentalt övergrepp på oss småungar genom att låta den sinnesstörda och förvridna predikanten från helvetet antyda jordens undergång, via kärnvapen, och Jesus återkomst till jorden, då alla skulle dömas och vissa skulle till helvetet. Hans chockterapi tog på många som inte hade politiskt aktiva föräldrar. Som jag. Men det han sa tog även på mig. Vi visste ju alla att även våra föräldrar var rädda för att kriget mellan Israel och de arabiska staterna skulle kunna dra in Sovjet och USA i ett kärnvapenkrig.

 

Denna morgonsamling skulle lärarkåren få fan för.
Kopplingen var inte så direkt. Det var mer en allmän känsla att vi fått nog. Nog av att tvingas gå på kristna morgonsamlingar utanför skoltid. Nog av våldet i skolan. Nog av den ständiga rädslan. Och nu hade vi även fått nog av helvetespredikanter. Speciellt av helvetespredikanter som kom till skolan med rektorns goda minne.

Vi var tre stycken. Jag och en kille till gick resolut till porslinsskåpet. Vi tog alla glastillbringare som vi kunde hitta – och kunde bära. Jag tror det var fem stycken. En tredje kille tog två äggpaket från kylen. Allt han kunde hitta och bära. Det måste ha varit tolv ägg. Sedan gick vi ut och ställde oss, helt öppet, på grusplanen framför huvudingången till Vasaskolan där hemkunskapen var belägen. Sedan började vi kasta allt vad vi kunde. Rakt in i stenväggen till höger om ingången. Vi brydde oss inte ett djävla dugg om lärarna på Vasaskolan skulle komma ut. Vi hatade Mimer och dess lärarkår. Vi hatade att alltid behöva vara rädda. Vi hatade de tre kristna morgonsamlingarna vi tvingades delta i, varje vecka, månad efter månad, på vår fritid. Just då ville vi bara förstöra.

Jag slängde sönder tre av de fem glastillbringarna själv. Den andre killen slängde sönder två. Sedan gick vi alla tre över till äggen. Vi slängde alla tolv på Vasaskolans vägg. Glaset yrde och äggen stänkte. Det hängde äggula och äggvita och rester av äggskal på flera kvadratmeter av skolans vägg då vi var klara. Resten låg på marken i en kladdig hög av äggrester och i en annan hög av glittrande glas. Vi stod och betraktade vårt verk.

Det såg rent fördjävligt ut. Jag tyckte att det hade gått över styr. Det var för destruktivt. Saknade all finess. Men samtidigt skulle jag aldrig ha bett om ursäkt. Det var en sak att själv erkänna att detta hade varit att gå över gränsen – och att det vi gjort endast varit destruktivt. Det är en annan sak att be någon lärardjävel om ursäkt för det vi gjort. Vi slog tillbaka mot de vi kunde slå tillbaka mot. Med tiden lärde vi oss att slå mot fiendens högborg: Lärarrummet!
Det ska jag återkomma till i en annan berättelse.

 

Innan jag gick ut från Mimer ångrade jag att vi tagit ut all vanmakt, raseri och hat på fel lärare.
Och idag skäms jag. Mycket. Men jag kan inte låta bli att avsky den kristna lärarkåren på Mimer. Och jag hatar fortfarande minnet av lärarinnan i kristendomskunskap som kom till skolan i sin stora Mercedes. Kärringen som på fullaste allvar trodde att hon hade guds änglar i baksätet då hon körde. Det var därför hon körde så fort – och inte kunde klara kurvan till vänster längst ned i Mariehemsbacken – utan åkte av vägen den första frostmorgonen hösten 1968. Kärringen flög en bit genom luften, utan hjälp av änglar, och landade inne på den närmaste villatomten. Det är bland annat därför det står ett staket där idag.

Men jag är verkligen ledsen över att vi tog ut det mesta på de svagaste. Vi var bara tretton-fjorton. Vi förstod inte bättre. För oss var en vuxen en vuxen. Och lärarna som visade svaghet ett lovligt mål. Både manliga och kvinnliga.

 

5. Nästa blogg blir på lördag: Hon som förintade killen som utsatte henne för ett sexuellt övergrepp
Nästa gång ska jag skriva kortare. Jag ska berätta om ett grovt sexuellt övergrepp. Och hur den tjej som utsattes, genom att uppträda så otroligt iskallt, helt förintade den kille som utsatte henne för övergreppet. Det har tagit mig lång tid att besluta mig för hur jag ska skriva. Men nu vet jag.

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november
3, 6  december

 

Bli först att kommentera