Så kommer kallelsen

Av , , 6 kommentarer 14

Den 3 april ska jag läggas in och vistas på sjukhuset fem till åtta dagar. Oj, så länge?! Jag börjar förstå att det inte är en tand jag ska dra ut.

Men vilken tur att det gick att lägga det tidigare. Tankarna snurrar i  hög hastighet genom skallen. Det känns ungefär som att sitta vid sidan av en virvelvind som snurrar och snurrar och emellanåt slänger ut en tydlig detalj.Eftersom vinden är så kraftig har den slagit sönder alla förbindelser mellan de olika pusselbitarna. I alla fall hinner inte jag med hur associationsvägarna går från den ena tanken till den andra.

Jag ler lite åt instruktionerna i brevet. Det innehåller en lång lista med mediciner som jag måste sluta ta fem respektive tio dagar innan operationen. På tiodagarslistan finns Trombyl. Precis den medicin som min läkare sagt att jag ska börja ta sju dagar innan. Men jag kan konstatera att listan är signerad av en överläkare på ett helt annat sjukhus och inser att det är en standardlista inför operation. Men jag ska ringa neurologen för säkerhets skull. Det kan ju hända att de har bestämt sig för ett annat ingrepp än stenten.

Om två veckor vet jag hur det har gått. Då vet jag hur det känns. Då slipper jag undra.

Ont i huvudet

Av , , 6 kommentarer 13

Jag är en människa som genom åren haft ont i huvudet. Inte migrän, men ofta så att jag fått ta alvedon eller ipren för att kurera värken. Nu när jag får ont i huvudet skrämmer det mig. Även om jag som regel kan tänka att det kommer sig av något annat än aneurysmet. Jag funderar på om det känns som det brukar, om det sitter någon annan stans eller så. Jag vågar inte använda piller eftersom jag antar att de kan påverka blodflödet, vilket kanske inet är lämpligt med ett aneurysm. Jag anar att alvedon borde vara möjligt, men att Ipren "is a big no no!". Men jag har ju bara lite ont i huvudet.

En morgon vaknar jag med lätt huvudvärk och när jag kör till jobbet har min ålderssynthet "bytt plats". Istället för att se som en hök på långt håll och suddigt på nära håll, ser jag suddigt och dubbelt på längre håll och skarpt fram till instrumentbrädan. Jag kan se vägen och bilarna, jag kan se träd och skyltar, men jag kan inte läsa registreringsskyltar och byanamnen. Det går inte att fokusera.

Jag ringer till neurologen och min läkare ringer upp på eftermiddagen. Han kan lugna mig. Om det var aneurysmet som gått sönder skulle jag inte kunna göra någonting annat. Dessutom skulle inte värken komma smygande. Jag kan lugnt ta alvedon och vila bort huvudvärken. Jag ska dock undvika Ipren. Om problemet kommer tillbaka vill han att jag ringer omedelbums, för då vill han skiktröntga min hjärna igen för att se att inget annat har hänt med aneurysmet.

Mitten av maj tycker han låter för långt bort. Vi får väl se vad han kan göra. Blåsan ligger återigen i framkant av medvetandet.

 

Oefterlängtade telefonsamtal

Av , , Bli först att kommentera 12

Jag hör telefonen upp till sovrummet för ovanlighetens skull. Troligen eftersom det ännu är tidigt på morgonen och ingen annan hunnit vakna än. När jag dundrar ner för trappan anar jag vem som ringer och varför. Sambon ringer och meddelar att hans mamma dött under natten. Det känns väldigt konstigt. Jag väcker den yngste sonen och berättar. Han blir ledsen och vill sitta i mitt knä en stund innan han sätter igång med morgon bestyren. Den äldste sonen har också anat varför telefonen ringer så tidigt och gråter när jag kommer in i hans rum.

Vi letar fram en bild på farmor där hon sitter med äldste sonen i famnen. Vi letar fram en hjärtesten och tänder ett ljus. Bakom bilden ställer vi en av farfars trätulpaner i väntan på en levande blomma.

Tack farmor för alla år vi fått vara en del i ditt liv och en del av din familj. Du kommer alltid att vara en del av vår familj.

Läkande läsning

Av , , 2 kommentarer 7

Förutom skrivandet är läsandet det som hjälpt mig när jag står inför någonting nytt. Jag går till biblioteket och får med mig fem böcker om hjärnan hem. I slutänden är det en av dem jag läser "Kort om Hjärnan" av Michael O’Shea, faktagranskad av Daniel Ocampo Daza. Det är en lättillgänglig bok som sammanfattar kunskapläget kring hjärnan, dess uppbyggnad och hur neuronerna kommunicerar med varandra. Mycket känner jag igen från gymnasiet, om än jag glömt att jag vetat det. Annat känns helt nytt. Återigen får jag bekräftat det jag vet. Hjärnan är fantastisk på att lära sig saker och det är helt otroligt hur den kommunicerar med kroppen.

Den andra boken på nattygsbordet är Torgny Lindgrens "Minnen". Den känns också helt rätt att läsa. Just nu filosoferar jag mycket kring precis det. MInns jag, eller tror jag bara det? Vilka minnen är sanna och vilka minnen vill jag ska vara sanna? Blir de mer sanna för att andra minns samma sak? Är de mindre värda om de behöver dras fram ur mitt medvetande i mötet med andramänniskor.

Jag ringer neurologen och får veta att min åtgärd planeras i mitten av maj. Det känns väldigt långt bort…

Läkande vänner

Av , , 6 kommentarer 16

En barndomsvän hör av sig efter att ha läst min blogg och undrar om vi ska äta lunch ihop. Vi har gjort det ett par gånger sedan hon flyttade tillbaka hem för ett år sedan. Jag har jobbat förmiddagen och fått ett flertal texter formulerade och stänger ner datorn för att gå till lunchen. Det yr av snö ute trots att morgonen var så gnistrande klar.

Vi sitter en knapp timme och äter och pratar. Pratar och äter. Berättar och frågar och delar med oss av våra liv med varandra. Det slår mig att det är otroligt vad mycket det betyder att vi ändå varit vänner när vi var små. Att vi har minnen av varandras historia som vi inte behöver dra upp för att förklara delar av våra personligheter och hur vi kan hjälpa varandra att hitta pusselbitar som vi själva tappat bort.

Jag kliver ut ur restaurangen in i snöyran stärkt av samtalet. Det blir tydligt att den teorin kring stress som säger att vänner hjälper en att läka har en grund i verkligheten. Hjärna och kropp behöver det sociala sammanhanget för att må bra. Det som ofta händer när en hjärna är stressad är dock att den väljer bort vännerna. Den har inte tid att "ha roligt" eftersom det är så mycket viktigt som inte hinns med. Ändå talar mycket för att vi orkar bättre med allt det där viktiga om vi inte glömmer våra vänner. Återigen en sådan där irriterande kunskap att ha med sig. Att den stressade hjärnan lurar mig att tro att jag fattar vuxna och mogna beslut som väljer "business before pleasure" fast det egentligen bara är korkat när man är stressad.

Vissa saker måste få ta tid i ens liv för att det ska bli ett bra liv för hjärna, hjärta och kropp. Och då orkar alla delar mycket mer.

Samtidigt är jag i det läget nu att jag faktiskt inte orkar att vara social  på alla sätt och alla dagar. Jag anar att det blir så när man tippat över gränsen. Hjärnan går liksom på högvarv för den minsta lilla sak som ska planeras, och beter sig som om det vore en internationell konferens på annan ort som ska koordineras. Inte konstigt att jag blir trött när dagen är slut och jag har haft möten med flera människor på samma gång.

Blåsan då? Jag den har krupit tillbaka i medvetandet eftersom jag inget hör från neurokirurgen. Snart ska jag ringa. Men hur ska jag hinna med det den här veckan…

 

Läkande vandringar

Av , , 3 kommentarer 12

Solens strålar studsar mot miljontals snökristaller och ger mig ett gnistrande snötäcke på min morgonvandring. Det är en morgon som ropar till mig av sportlovskänsla, minenn av isfiske och frasande skidor. Jag känner en äkta solglädje. Den svarta hunden rullar sig njutningsfyllt i lössnön ovanpå skaren och fnyser innan hon tar en lyckorunda längs skoterspåret. Att ha hund är läkande på flera sätt. Dels en levande varelse som alltid finns där för dig och som aldrig klandrar dig för hur du mår. Dels en anledning att ge sig ut på promenader i alla väder. Jag får motion för kroppen och vila för knoppen av dessa vandringar.

I mitt jobb med skogens sociala värden har jag haft anledning att sätta mig in i litteraturen kring naturens inverkan på människors hälsa. Jag kan inte låta bli att undra om jag mår extra mycket bättre under mina skogsvandringar delvis för att jag vet att vetenskapen säger att jag ska det och inte bara mitt egna vetande. En av de mer intressanta rapporter jag läst inom fältet är Johan Ottosons beskrivning av hur han tog stöd av naturen för att komma tillbaka efter en trafikolycka med en allvarlig hjärnskada som följd. Han beskriver hur vissa naturtyper blir för invasiva i medvetande tidigt i läkningsprocessen, medan de senare blir just de element han söker sig till. Samma sak visar man i studier i Umeå och Lund. Olika naturtyper/gröna miljöer hjälper olika människor i olika  stadier av deras läkning.

Jag kan känna igen mig i det att jag utifrån dagsformen söker mig till olika delar av skogen runt byn. Vissa dagar fixar jag inte  hyggena. Andra dagar är det just dem jag söker upp för att få vila under en enda björk som tecknar sina kvistar mot en klarblå himmel. Tydligt för mig är i alla fall att vandringarna inte bara stärker kroppen utan i lika hög grad knoppen. Att sedan den vetenskapliga litteraturen stödjer min njutning är bara en bonus.

 

Susningar i öronen

Av , , 4 kommentarer 12

Jag kan inte låta bli att tänka på Dartanjang i böckerna om Loranga och Mazarin. Jag sitter i möte med mina kollegor kring den väl avgränsade arbetsuppgift jag har. Och så kommer det tre arbetsuppgifter upp. Suuuus, säger det i öronen och jag svär att ansiktsfärgen blir röd. Det var inte ens jag som skulle göra de där sakerna, men ändå blir jag fysiskt påverkad så att det känns obehagligt. Då känns det rätt skönt att föreställa sig den lille skinntorre pappan med tofsar ovanför öronen som kunde tämja tigrar de dagar det inte susade i öronen.

Ungefär där är jag. Tigertämjare ena dagen och dra något gammalt över mig andra da’n. Tricket är väl att inte låta sig dras med för mycket åt något av hållen utan långsamt hitta var jag är innan jag börjar belasta hjärnan med alltför många uppgifter. Jag tar en promenad genom byn med hunden när jag kommer hem, Den ligger där inbäddad i snö och en grå filt av obeslutsamt väder. Men promenaden skänker inte den vanliga vilan. Det är tungt att gå. Jag är fortfarande påverkad av en förmiddags arbete. Jag tänker inte ge upp. Jag ska arbeta de där förmiddagarna, för jag känner att de är bra också. Jag får en kick av att träffa kollegorna, att bidra med mitt kunnande och mina erfarenheter, att göra nytta. Men det tar på krafterna.

 

 

Jag tar tåget till stan

Av , , 12 kommentarer 13

Och hämtar bilen från jobbet där sambon parkerat. Så jag kommer fram lite för tidigt. Men då får jag å andra sidan tid att äta lunch innan jag ska träffa läkaren och få se bilden av min hjärna. Jag köper en sallad i kiosken och letar mig fram till neurocentrums mottagning. På min kallelse står det neurokirurgen, men eftersom det inte finns antar jag att det är till neurocentrum jag ska. Jag slår mig ner bland de övriga i väntsalen efter att ha tagit en kölapp.

Jag hinenr fundera över de som sitter där brevid mig och de vänner jag har som har passerat genom detta väntrum. 605 400 sekunder efter det att jag skulle fått träffa läkaren kliver han in i väntrummet och ropar på mig. Han ser yngre ut än jag förväntar mig, men jag antar att det mest beror på att jag är äldre än jag känner mig.

Vi travar iväg genom korridoren och jag balanserar en kopp kaffe i handen. Jag får hänga upp min jacka och sätta mig på en stol. Jag minns inte hur han inledde samtalet så det torde ha varit väntade fraser, som välkommen, vi hittade ett aneurysm och liknande. Jag minns däremot att han sade "Du ska få se det" Sedan hörde jag ingenting förrän han vänte skärmen så att jag fick se bilderna av min hjärna. Eller, egentligen hörde jag, men jag lyssnade inte för min hjärna hade stängt av den funktionen. Jag anar att han märkte det på mig för han vände skärmen i stort sett direkt.

Den ena bilden var skikten av min hjärna. Han bläddrade fram och tillbaka och jag kunde se att en rund form, som inte såg ut att höra hemma där, visade sig. Det var en sådan bild de fått i Östersund tror jag och som inledde utredningen. Det kändes fascinerande och surrealistiskt och se en sådan bild som jag sett i illustrerad vetenskap och veta att det där var min hjärna. Den såg så liten ut. Det var visserligen inte en bild i skala 1:1, men ändå. Den känns så mycket större inifrån. Som jag minns det var bilden i rosa och vitt. Där fanns också en siffra som visade måtten på blåsan. 11*16 mm.

Den andra bilden var superhäftig. Det var en tredimensionell bild av blodådror och aneurysm som gick att vrida och se ur alla tänkbara vinklar. Så fick jag då äntligen möta min blåsa "öga mot öga". Den spontana känslan var – Ta bort den! Men så började jag studera den mer noga och han förklarade vad det var jag såg. Ett stort aneurysm som satt på ett ovanligt sätt. Från toppen av aneurysmet gick en åder ut, så det ser ut som om "grenbasen" har svällt upp som en jägmästare skulle uttryckt det. En hjärnformad blåsa satt där runt basen på en åder som såg relativt kraftig ut jämfört med de som satt runt omkring. I ytan på aneurysmet satt små vita kesopluttar – förkalkningar. "Har du rökt?" – Nej, svarade jag sanningsenligt. Jag har aldrig ens tjyvrökt.

Han rekommenderade åtgärd men ville också att jag skulle veta varför han gjorde det och vad det innebar. Normalt åtgärdar man aneurysm som är större än 5 mm. Sannolikheten för att det ska brista ökar med storleken. Om den brister drabbas jag av en massiv hjärnblödning.

Åtgärden kompliceras av två saker, förkalkningarna och att det går ut en åder från toppen av aneurysmet. Förkalkningarna skapar en skör punkt som lätt brister, så ett ingrepp kan bli komplicerat. Blodådern som går ut från toppen kommer att stängas av. Att blodåderna stängs av innebär att jag får en infarkt, dvs en bit av hjärnan kommer att dö. "Är du högerhänt?" "Ja" "Då borde inte talcentrum påverkas." Jag konstaterar efter diskussion med läkaren att jag hellre vill att det åtgärdas än att jag ska få en massiv hjärnblödning när jag är på en nattvandring i obanad terräng med hunden.

Jag får veta att jag kommer att kallas två veckor innan ingreppet och att jag måste äta blodförtunnande en vecka innan för att motverka proppar eftersom de ska sätta in en metallstent och trådar som stänger av och håller ihop blåsan. Han mäter mitt blodtryck och konstaterar att det inte ska vara något hinder för ett ingrepp.

Jag åker från lasarettet till jobbet för att hämta sambon och sätter mig i fikarummet med en kopp kaffe och berättar var jag varit för de som sitter där. Människor som alla suttit i andra väntrum på lasarettet och haft liknande besked framför och behandlingar för allvarliga tillstånd bakom sig. Det är väl så det ser ut fast vi inte tänker på det varje dag.

Jag är märkligt lättad efter att ha fått besöka läkaren trots att det var en del obehagliga överraskningar som han kom med.

En världslig sak – som Karlsson på taket skulle ha sagt

Av , , 4 kommentarer 11

Jag har vuxit upp i en familj där det har varit självklart att göra sin röst hörd när något är fel. Båda mina föräldrar har varit politiskt engagerade med stora hjärtan och ett innerligt intresse. Är något fel så ska man säga det. Så det har jag gjort. Jag har arbetat min halvtid och trott att jag ska kunna engagera mig på fritiden. Men det går inte. 1 ½ dygn efter KF:s sammanträde var jag tvungen att stänga av dator, telefon och allt och bara vara mamma ett tag. Min hjärnblåsa har känts som en världslig sak som inte betyder någonting i jämförelse med ett politiskt beslut som förändrar förutsättningarna för en femtedel av kommunens medborgare direkt och allihop indirekt oav sett vilket beslut man fattar. Så jag har haft skrivkramp.

Idag träffade jag min läkare på vårdcentralen igen. En fantastisk läkare som tog sig tid och inte gick på mina försök att hasta förbi det som verkligen drar energi och uppmärksamhet för mig just nu. "Låt bli! Just nu är det inte bra för dig att engagera dig och driva den frågan. Du gör dig själv en otjänst och riskerar att göra en sämre insats än vad alla förtjänar."

Jag känner mig som en trotsig tonåring som tjurar för att jag inte får fara på festen. Jag vill ju och vet att det behövs någon som står där, men samtidigt är det skönt att någon utifrån som inte berörs direkt av beslutet säger ifrån. Uppenbarligen kunde jag inte säga ifrån själv så jag får tacka honom för att han gör det. Han har en poäng i att min insats kan bli dålig om jag inte klarar av att göra vad som förväntas av mig. Lite irriterande är det att jag inte är vuxen nog att fatta att jag faktiskt är sjuk fastän jag vet det.

Det är ingen världslig sak för mig och mina känslor att min hjärna ska opereras. Att ett blodkärl kommer att stängas så att en bit av min hjärna kommer att få en infarkt. Eftersom jag är högerhänt kommer talet troligen inte att påverkas, men hjärnor är individuella och exakt hur blodkärl och nervtrådar går vet man inte.

Hjärnan är förunderligt flexibel och kan lära om sig, så viktiga funktioner brukar nya delar kunna lära sig. Ibland snabbt, ibland lite långsammare. Allt detta vet jag. I mina positiva stunder, de mest frekventa, är jag enbart nyfiken på vad som kommer att ske. Kommer jag själv att uppleva skillnaderna? Kommer jag att minnas hur jag var? Kommer hjärnan att  minnas operationen? I mina negativa stunder, ovanligare, oroar jag mig för vad som kommer att ske. Kommer jag att få en påverkan? Kommer jag att ha mycket ont? Kommer allt att gå bra?

Min blåsa ligger inte längre inlåst i ett rum längst bak i skallen. Den har tagit ett kliv framåt i medvetandet – "for better and for worse".