Conny Forsström säger här "Borgarna vill HA ett ojämlikt samhälle där den starke vinner. Men detta medför också högre kriminalitet och ökad droganvändning."

Nu kan jag inte svara för alla "borgarna", men jag kan presentera mina tankar.

Till att börja med _vill_ jag inte ha ett ojämlikt samhälle. Det är inte så att jag tycker att staten skall se till att vissa har mycket och andra litet. Men, när någon på laglig väg lyckats skapa sig en förmögenhet skall staten inte göra något åt det. Det är stor skillnad mellan att "vilja ha" och "inte göra något åt"!

För det andra undrar jag om Conny kan hänvisa till en källa som bekräftar att störe skillnader medför mer kriminalitet och mer knarkande.

Det är inte omöjligt att det hänger ihop, men jag vill se en trovärdig utredning om det innan jag är övertygad. Jag är långt mer benägen att tro på det omvända: att mer kriminalitet och knarkande ger större skillnader i samhället, med knarkarna och de kriminella längst ner.

Vidare skriver Conny "Se på ert drömsamhälle USA. Ojämlikheten är SKYHÖG, brottsligheten SKYHÖG, antalet poliser SKYHÖGT!".

Nu måste jag protestera! Jag har aldrig, sedan jag blev vuxen, sagt att USA är mitt drömsamhälle. Jag tycker att USA, som helhet, gör en del saker rätt men också många fel. För tillfället överväger faktiskt de saker de gör fel! Det räcker egentligen med att säga "Guantanamo".

Men Connys ord får upp en del interessanta frågor i mitt huvud: hur stora skillnader är acceptabla i ett samhälle? Hur mycket kriminalitet är ett samhälle berett att acceptera? Hur många poliser är "rätt antal"? För låt oss vara realister ett tag: det går inte att skapa ett samhälle där alla har på öret lika mycket (åtminstone inte med verktyg som befolkningen är beredd att acceptera). Och polisens främsta uppgift är egentligen inte att bekämpa brottslighet, utan att se till att den håller sig på en acceptabel nivå. Och för dem som utsätts för grova brott kommer vi alltid att ha för få poliser!

Slutligen skriver Conny "Ett jämlikare samhälle, med en utjämnad resursfördelning, det är mitt idealsamhälle…." Jag håller med honom till viss del, men inte helt: jämlikhet är bra, och det vill jag inte avskaffa. Men staten skall se till att jämlikheten gäller möjligheter, inte vad man göra av möjligheterna. Om jag väljer att jobba 15 timmar om dagen så jag kan bli miljonär skall det stå mig fritt att göra det, utan att jag blir av med mina pengar. Det skall också stå mig fritt att jobba bara precis tillräckligt för att betala mina räkningar, utan att jag skall få pengar av staten.

Detta inlägg skrivs som svar på Conny Forsströms inlägg.

Min grundsyn på politik är att våra politiker skall bestämma så lite som möjligt: det finns trots allt ingen bättre expert på sådant som direkt berör mig än jag själv (med vissa undantag, typ läkare, bilmekaniker och andra med specialkunskap inom sitt område). Måhända jag inte fattar de bästa besluten, men det är åtminstone jag som fattar dem, inte en tämligen annonym politiker långt borta från min verklighet.

Vidare tycker jag att en grundförutsättning för livet är att allt som inte uttryckligen är förbjudet skall, per automatik, vara tillåtet. Och jag är för friheter: ett förbud som införs måste kunna motiveras väl. Att bara förbjuda något för att man personligen inte gillar företeelsen duger inte. Enkelt uttryckt så vill jag ha så mycket frihet som möjligt åt alla, under förutsättning att den enes frihet inte går ut över någon annan. Därför tycker jag att det är helt acceptabelt med förbud mot tex mord, misshandel och liknande. Våra politiker har dock infört ett och annat förbud som jag ställer mig mer tvekande till: tex förbudet mot att köpa sex. På vilket sätt skyddar detta förbud någon annans frihet?

Samhället skall, anser jag, se till att alla invånare får en viss minsta nivå på förutsättningar i livet: skola, ekonomisk trygghet, vård, och så vidare. Men samhället skall inte göra mer än så: de som envisas med att samla pengar på hög, och blir "rika" skall inte bestraffas för det, så länge de håller sig till de lagar som gäller.

Dessutom är äganderätten en viktig del av livet anser jag. Om jag har köpt en pryl skall jag få göra vad jag vill med prylen, inom gällande lagar: om jag köper en kubikmeter bensin skall det inte stå mig fritt att hälla ut den i naturen, för det drabbar andra och skall vara förbjudet. Men om jag köper en tillverkningsmaskin så skall jag få anställa någon som sköter maskinen åt mig, om jag vill det, och den anställde skall inte kunna göra anspråk på annan belöning än den lön vi kommer överens om.

————————

Conny ställer den retoriska frågan, angående resurser, "…så varför ska de inte fördelas jämnt?" Jag tolkar "resurser" i detta sammanhang som "pengar", då de i stort sett är utbytbara: med mer pengar kan du skaffa dig mer resurser. Och har du mer resurser kan du enkelt skaffa dig mer pengar.

Jag vill svara på hans fråga med en motfråga: finns det någon vettig anledning att staten skall tvångsfördela medborgarnas pengar? Om jag valt att arbeta mer än heltid, är det då inte rimligt att jag får mer pengar? Och är det inte rimligt att jag får behålla de pengar jag får? Varför skall då staten komma och ta en del av mina pengar och ge till andra, som valt att arbeta mindre än mig?

Nu skall detta inte tolkas som att jag vill avskaffa tex socialbidraget. Det vill jag inte. Men jag ser ingen anledning för staten att bestraffa dem som väljer att arbeta mer/hårdare än andra, för att tjäna mer pengar.