Jag fick alldeles nyss ett telefonsamtal som jag hade älskat att kunna spela in. Inte för att jag pratade med någon älskad person, den som ringde har jag aldrig pratat med tidigare. Det är innehållet i samtalet som varit kul att ha: den som ringde försökte lura i mig att min dator hade någon digital åkomma som han skulle hjälpa mig åtgärda.

Han sprang dock snabbt på ett stort problem: han förutsatte att jag hade en dator med Windows, vilket passar honom bra eftersom han presenterade sig som en anställd på Microsofts supportavdelning. Och det är här hans problem uppenbarar sig: jag använder Linux på min dator! Jag ar använt Linux i tio år vid det här laget, och trivs alldeles förträffligt. Därmed blir de instruktioner han gav mig totalt verkningslösa, redan från steg ett!

Samtalet gick ungefär så här:

Uppringaren: God dag, jag arbetar på Microsofts supportavdelning och ringer för att vi kan se att er dator skickar ut oönskade saker på internet. Vill ni ha hjälp att åtgärda detta?

Jag: Gärna.

U: Sitter ni framför er dator nu?

J: Ja.

U: Är datorn igång?

J: Ja, jag ser på en video på Youtube just nu.

U: Bra. Titta nu på ert tangentbord. Längst ner till vänster ser ni en knapp som det står ”CTRL” på. Ser ni den?

J: Ja.

U: Till höger om den finns en knapp med fyra flaggor på. Ser ni den?

J: Ja.

U: Jag vill att ni trycker ner denna knappen och knappen ”R” samtidigt.

J: OK, jag har tryckt ner Windows-knappen och ”R” samtidigt.

U: Vad ser ni på er skärm?

J: Jag ser mina två Firefox-fönster och fönstret med mailhanteraren.

U: Har det inte kommit upp något annat fönster?

J: Nej.

U: Det skall ha kommit upp ett litet fönster till.

J: Det har det inte gjort.

U: Har ni en dator med Windows?

J: Nej.

U: Skitstövel! Klick…

Detta inlägg är en replik på en debattartikel där författarna förespråkar att kvinnor skall kvoteras in i börsbolagens styrelser.

Låt mig börja med att säga att jag inte har någon avsikt alls att granska de siffror och fakta som skribenterna presenterar, ur min synvinkel är de helt irrelevanta för den principiella diskussionen.

För att börja med något som jag tycker borde vara uppenbart för alla: om en kvinna kvoteras in någonstans (inte bara styrelsen i börsbolagen, utan var som helst) medför det oftast att en man blir utan den platsen. I sig ingen katastrof. Kanske. För det uppstår en fråga i mitt huvud: är en kvinna som måste kvoteras in lika kompetent som den man som skulle fått uppdraget annars? Om en kvinna inte kan få uppdrag inom börsbolagens styrelser utan att kvoteras in ser jag det som ett tecken att hon inte har nödvändig kompetens/erfarenhet, och därmed kommer hon att göra ett sämre jobb än övriga i styrelsen. Om hon kan ta sig till samma post utan att kvoteras in har hon nödvändig kompetens/erfarenhet, och kan göra lika bra jobb som alla andra.

Som ett litet sidospår till ovanstående dyker det upp en fråga till i mitt huvud: hur kul skulle det vara att sitta som ledamot i en styrelse, och veta att man fått posten bara för att styrelsen tidigare haft för många män? Att ha ett jobb som man fått bara för att man är kvinna, inte för att man är kompetent… Hur kul skulle det vara?

Författarna skriver vidare:

De negativa ekonomiska effekterna av glastaket – som gör att massor av högkvalificerade kvinnor stoppas på karriärstegen – är betydande.

Då undrar jag: kan de presentera någon (helst akademisk) undersökning som bevisar deras tes? Och kan de precisera vem de menar drabbas av dessa betydande negativa ekonomiska effekterna?

Författarna avslutar sin debattartikel med orden

Glastaket som hindrar kvinnor från att nå de högsta positionerna i näringslivet måste bort!

Då undrar jag om de kan presentera någon undersökning som bevisar att glastaket finns, och beror på annat än kvinnornas egna val. Peggy Bruzelius (i en intervju i SvD) säger att hon erbjuder kvinnor höga poster, men att de som får erbjudanden oftast tackar nej till platserna. Då är det inte något ”glastak” som hindrar kvinnorna att avancera, utan något kvinnorna väljer själva.

————-

Min egen syn på saken är att vem som helst skall få ha vilket jobb som helst, men de skall få det på egna meriter, inte för att de råkar ha rätt/fel kön/religion/sexuell läggning/något annat. Om ett jobb kräver vissa egenskaper och/eller kunskap så är det ”bara” att skaffa sig den egenskapen/kunskapen och söka jobbet. Om du inte kan skaffa dig den egenskapen/kunskapen så får du hitta något annat jobb.

Jag hade tex gärna varit stridspilot, och jag har en del av den kunskap som behövs för att navigera ett plan (veta var jag är, och ta mig från A till B). Men jag är väldigt närsynt, och duger alltså inte till pilot (vare sig civilt eller i strid). Då måste jag alltså hitta något annat jobb.

Edward Riedl skriver här om mängden låglönejobb i Sverige, och jämför det med EU och Storbritannien.

Av de som hittils kommenterat hans inlägg verkar ingen hålla med honom. Det är lite konstigt tycker jag, då han i stort sett har rätt.

Låt mig utveckla ERs inlägg lite, och komma med lite fakta som jag tycker är relevant i sammanhanget.

Låt mig börja med att peka på att i Sverige används i stort sett uteslutande svenska som kommunikationsspråk mellan personer på en arbetsplats(1). Det medför per automatik att om du inte pratar svenska så har du väldigt liten chans att få ett jobb. I takt med att din kunskap om och i svenska ökar ökar också din chans att få ett jobb.

Jag har själv arbetat som tidningsutdelare tillsammans med en invandrare som pratade väldigt lite svenska. Man kan tycka att ett jobb som tidningsutdelning inte kräver mycket språk, och till viss del stämmer det, men bara för det som är regelbundet återkommande. Så fort vi hade något ovanligt som skulle göras visste vi att denne invandrare skulle inte klara det. Kunderna ringde således till chefen och klagade. Inte kul för någon av de inblandade. Om personen i fråga pratat bättre svenska kunde i stort sett alla misstag undvikits.

Vidare så har vi en arbetsmarknad i Sverige som till viss (kanske till och med stor) del bygger på att man kan läsa och skriva, åtminstone på svenska. Finns det ens någon arbetsplats i Sverige som fungerar helt utan skriven text i någon form? Det närmaste jag kommer med min egen erfarenhet är jobbet som personlig assistent, men även där finns i stort sett all information jag behöver för jobbet i skriven form någonstans. Det medför per automatik att någon som inte kan läsa och skriva svenska kommer att få problem på jobbet. Jag tror de flesta som bestämmer vem som skall anställas vet om detta och tar hänsyn till det i sina beslut.

Till sist kulturen: vi har i Sverige en ganska informell samhällskultur, där de flesta av oss klär oss så som vi vill utan hänsyn tagen till vår position på arbetsplatsen. I en del kulturer är detta helt uteslutet, du skall klä dig i enlighet med din position på jobbet: chefen skall vara bättre klädd än sina underlydande. Men i Sverige kan chefen mycket väl vara klädd på samma sätt som sina underlydande, vilket ställer till de för de som inte är vana med kulturen.

Om jag slår ihop ovanstående kommer jag till en slutsats: invandrare kommer att ha svårt att få jobb i Sverige. Åtminstone så som arbetsmarknaden ser ut nu. Helt enkelt för att ingen kommer att vilja anställa en invandrare för en svensk lön, när man vet att personen i fråga kommer inte att kunna vara lika produktiv som någon som är född och uppväxt i Sverige. Alternativet att erbjuda personen ett arbete men till en lägre lön finns inte i Sverige, så invandraren får vara arbetslös.

En sak som jag vill påpeka i sammanhanget är att Sverige tar emot förhållandevis många invandrare/flyktingar från kulturer som skiljer sig radikalt från vår egen. Det är inget fel i det, men det får konsekvenser: de som kommer hit kommer att ha svårt att få arbete. Ju mer olik vår egen kultur deras är desto längre tid kommer det att ta, genomsnittligt, innan de har ett jobb.

Men om det fanns en möjlighet att ge personerna i fråga ett arbete till lägre lön så skulle detta lösa en del problem. Ur den enskildes perspektiv så får man ett jobb, man kan känna en tillfredsställelse i att försörja sig själv. Ur arbetsgivarens synvinkel så får han jobbet gjort. Kanske inte lika fort/bra som med någon som pratar och skriver svenska obehindrat men det kompenseras av den lägre lönen.

Jag kan påpeka en sak: jag anser att lön på arbetet skall sättas utifrån en del parametrar, främst hur mycket utbildning som behövs för att klara av jobbet alls. Men också hur mycket varje enskild individ anstränger sig på jobbet. Ett jobb som man klarar av utan mer utbildning än tio minuters introduktion på arbetsplatsen skall betala, tycker jag, mindre än ett jobb som du måste ha gymnasieutbildning för att klara. Bara för att exemplifiera: den som steker pommes frittes på ett hamburgarhak skall ha lägre lön en bilmekanikern. Och denne skall ha lägre lön än en lärare, som gått nio terminer på universitetet för att få jobbet.

Fotnoter:

1: Jag vet att det finns undantag, men de är få och för det mesta på företag med mycket internationella kontakter. Detta är inget problem. Det finns också några få utländska specialister för vilka arbetsgivaren fixar tolkar (eller ser till att de inte behövs), men inte heller dessa är något problem.

Denna text skrevs ursprungligen som en artikel på Newsmill, men de refuserar den utan anledning. Då publicerar jag den här istället.

—————-

Safiyah Noormohamed skriver två artiklar om kultur och individens frihet (här och här). Jag har läst båda och tycker hon har lite fel, jag skall dock koncentrera mig på hennes första artikel.

SNs huvudtes verkar vara att hon förtrycks av att samhällets häsningsnorm är att skaka hand med den man hälsar på, och detta strider mot hennes egen kultur/religion.  Hon skriver:

Om vi nu är så moderniserade här i väst att alla är tillåtna att följa olika ideologier så länge den inte går ut på att skada andra, varför får inte jag följa min fullt ut?

Det enkla svaret är att vi är inte så "moderniserade" här i väst att alla får följa sina egna ideologier. Visst får man göra som man vill inom ganska vida ramar, men kulturen sätter vissa gränser vars överskridande bestraffas på ett eller annat sätt.

SN fortsätter:

Varför skall jag känna mig illa till mods och vara tvungen till att ta i hand för att kunna etablera en god relation med en främmande man i exempelvis skolan eller i jakt på ett arbete?

Här har jag egentligen bara ett enda svar, som låter hårt och cyniskt, men det är det enda svar jag har: för att majoritetskulturen säger att man hälsar på någon annan genom att skaka hand med dem.

Lite senare tar SN upp uttrycket "ta seden dit man kommer" och blandar in integration i diskusionen. Hon tar också upp att hon äter halalslaktat kött, ber dagligen och bär slöja. Ur min synvinkel är det en enorm skillnad mellan, å ena sidan, att skaka hand med någon (eller vägra skaka hand) och å andra sidan äta vist kött, be dagligen och bära slöja: hälsandet på någon annan blandar per automatik in en annan person, medan köttätandet, bönerna och slöjan inte gör det. Det man gör som inte påverkar någon annan spelar mycket mindre roll i samhället än det man gör som påverkar andra.

På ett principiellt plan vill jag till att börja med påpeka att handskakning inte är den enda hälsningsritual som finns i världen, men den är (så vitt jag kunnat observera) den överlägset mest vanliga i Sverige. Andra länder (eller områden) kan mycket väl ha helt andra ritualer för att hälsa på någon: ryktet gör gällande att eskimåer gnuggar sina näsor mot varandra, och att fransmän kysser varandra på kinden. Huruvida detta stämmer eller inte spelar mindre roll: bara det faktum att ryktena kunnat uppstå gör troligt att det finns andra hälsningsritualer än handskakning.

Frågan blir då vad man skall göra i Sverige, om man inte vill ta i en annan person, även om det är för en sådan sak som att använde den gängse hälsningsritualen.

För mig ser det ut att finnas några få alternativ för Safiyah Noormohamed:

1: hon kan låta bli att skaka hand när hon hälsar på någon, och leva med att hon blir betraktad som oartig.

2: hon kan låta bli att skaka hand när hon hälsar på någon, och leva med att hon blir betraktad som en underlig kuf.

3: hon kan låta bli att skaka hand när hon hälsar på någon, och leva med att hon måste inleda alla nya bekantskaper med en treminuters förklaring till varför hon inte vill skaka hand med någon.

Detta resonemang gäller även för andra personer i andra kulturer: om jag skulle flytta till ett område där näsgnuggning är den vanligaste hälsningsritualen skulle jag få lära mig gnugga näsa med de jag hälsar på, eller bli betraktad som oartig, bli betraktad som kuf eller förklara varje gång jag hälsar på någon varför jag inte vill gnugga näsor.

Alla länder (eller områden) har en majoritetskultur, i vilken alla förväntas vara indoktrinerade. Kulturen kan gälla vad som helst, från acceptabelt beteende till klädsel, tilltal och mat. Så länge man följer majoritetskulturen lär man inte få problem, men om man bryter mot den uppstår olägenheter, oftast i förhållande till hur "allvarligt" brottet mot kulturen är.

Bara för att exemplifiera: i Sverige är det kulturellt acceptabelt att man klär sig ganska tunt på sommaren. För män är väl kortbyxor ett minimum, medan kvinnor förväntas ha något klädesplagg som täcker brösten också (eller åtminstone stora delar av dem). Men skulle det vara socialt acceptabelt att gå klädd på samma sätt i december? Eller skulle det vara kulturellt acceptabelt att gå klädd på samma sätt om jag håller tal vid Nobelfesten?

Det samma gäller allt annat som kulturen reglerar: jag skulle kunna bli betraktad som underlig om jag inte gillade ostron om jag bodde i Frankrike. Eller oartig om jag inte bugade för mina arbetskamrater i Japan. Eller som en galning om jag inte var fanatisk fotbollsfan i Italien… [Jo, jag vet att dessa är stereotyper, men det är medvetet och bara för att poängtera något]

Avslutningsvis: jo, alla är vi fria.  Och nej, vi är inte fria: vi är alla slavar under kulturen!

Edward Riedl skriver här om att facket och Socialdemokraterna bör lösa upp sina band. Conny Forsström kommenterar det här.

CF skriver att det var S som bildade facken, men enligt Wikipediaartikeln om S var det tvärt om: diverse fackförbund och andra organisationer bildade S. Detta är väl den direkta anledningen till de starka banden mellan svenska fackförbund och Socialdemokraterna.

Men om dessa band var bra/vettiga/önskvärda för hundra år sedan, är de då bra/vettiga/önskvärda idag?

Mitt eget svar är att banden mellan facken och S bör lösas upp. Och jag är själv ett exempel på varför: när jag började arbeta efter gymnaiset fick jag frågan om jag ville gå med i facket. Men på den tiden betydde det att jag också skulle blivit medlem i Socialdemokraterna, det var automatiskt och oundvikligt.

Men jag tror inte att en socialdemokratisk politik är det bästa för landet, och trodde inte på den då heller. Därmed hade jag ingen större anledning att vara medlem i det socialdemokratiska partiet. Och eftersom jag (då) inte kunde bli medlem i facket utan att samtidigt bli medlem i S var mitt val tämligen enkelt: skit i facket! Och detta val står jag fortfarande för: jag har varit medlem i en A-kassa, men aldrig facket. Och idag, tjugo-nånting år senare ser jag fortfarande ingen anledning att gå med i facket.

Med andra ord så har facket, genom sina nära band till ett politiskt parti, skrämt bort någon som mycket väl hade kunnat bli medlem annars.

Den principiellt intressanta frågan blir då om facket tjänar på dessa nära band eller inte. På kort sikt kan jag mycket väl tänka mig att fackföreningsrörelsen i Sverige tjänar på det, även om det i varje enskild fråga inte kommer att finnas bara vinnare.

På längre sikt tror jag dock, med tanke på hur samhället ser ut idag, att facket förlorar på de nära banden till S.

Tidigare har facken, genom LO, mer eller mindre kunnat beställa lagstiftning från Socialdemokraterna, och dessa har levererat. Men det var för ganska länge sedan som denna möjlighet upphörde, då världen förändrats för mycket för att det skall gå: även stora tillverkningsindustrier kan flytta från ett land till ett annat utan större problem om villkoren på platsen där industrin finns blir för dåliga.

Och det är, bland annat, dessa av facken "beställda" lagar som jag tror kan ställa till det i längden: hur skall ett fack, som en gång propagerade för vissa lagar, några år senare propagera mot samma lagar, när S säger att lagarna måste ändras?

Och på ett annat plan: när nu långt mindre än 50% av svenska folket röstar på socialdemokraterna, bör då facken ta risken att stöta bort en så stor del av sina potentiela medlemmar?

Om inte detta övertygar, gör då ett tankeexperiment: lek med tanken att facken/LO inte hade ett tätt sammarbete med Socialdemokraterna, utan med Svenska Kyrkan. Om jag vore troende muslim/jude/buddhist/…. skulle jag inte ha någon anledning att vilja bli medlem i facket. Varför skulle det fungera annorlunda när det gäller politiska partier?

Jag inser att en skilsmässa mellan fakcen/LO och Socialdemokraterna är något som man inte gör i ett huj, men jag tror det är oundvikligt. Om inte idag så någon gång i den nära framtiden. Och jag tror att båda parterna kan tjäna på det: ingen av dem är knuten till någon annan som har delvis helt andra intressen.

Om det skulle uppstå en samsyn mellan facken/LO och något parti en specifika frågor ser jag inget fel i att båda parter driver just den frågan. Och i det läget spelar det ingen roll med vilket parti som facken/LO sammarbetar: det enda viktiga är huruvida facken/LO och partiet i fråga är överens i sakfrågan.

Detta inlägg är ett svar på Connys inlägg här.

Conny beklagar sig över att privatägda företag verkar inom vård, skola och omsorg. Invändningen verkar vara att företagen, som alla företag, vill göra vinst på sin verksamhet.

Men jag förstår inte varför. Ur min synvinkel, som är något annorlunda än Connys, finns det en del saker som är oskiljbara från staten. De jag kommer på just nu är makten att stifta lagar, makten att dömma efter dessa lagar, makten att tvinga allmänheten att följa lagarna och slutligen makten att med alla medel försvara landet mot inkräktare. Enkelt uttryckt: staten är riksdag och regering, polisen, domstolsväsendet och försvaret. Jag har kanske glömt något jag tycker ingår i begreppet "staten" men jag ber att få lägga till det senare i så fall.

Allt som staten gör, utom det jag tagit upp i listan ovan, är sådant jag tycker kan utföras av privatägda företag. Därmed inte sagt att privatägda företag alltid kommer att vara bättre än staten på att utföra specifika uppgifter, men jag ser ingen anledning att staten skulle ha monopol på det. Jag säger heller inte att privatägda företag kommer att utföra specifika saker billigare än staten, men jag ser ingen anledning att staten skall ha monopol på det.

Om jag skall dra Connys motvilja mot privatägda företag inom vård, skola och omsorg till en spets kan jag dra slutsatsen att inget privatägt företag skall få varken tillverka eller forska fram mediciner. Anledningen är enkel: det privatägda företaget profiterar på sjukas behov av medicin. På liknande sätt skulle inget företag få ge ut skolbäcker: de profiterar på elevernas behov av undervisning och undervisningsmaterial. Och det samma gäller pennorna som används i skolan. Och företaget som städar skollokalerna. Och företaget som levererar mjölk till skolan. Och företaget som…..

Det blir lite tröttsamt efter ett tag tycker jag, för det skulle gå att förbjuda det mesta inom privat företagande om man ville, med samma motiv som jag skissat ovan.

Hur skulle man då kunna tillåta privata företag inom tex skolan? Man kunde tex införa ett system där de privata företagen inspekteras med oregelbundna mellanrum, på slumpvis valda datum och utan förvarning. Om staten, vid sin inspektion, finner allvarliga brister får företaget böta en pengasumma som står i relation till bristernas allvarlighet. Eventuellt kunde man ha en stigande skala, så att återkommande brister straffas hårdare, och man kunde till och med dra in företagets tillstånd att bedriva undervisning om det var riktigt illa.

För det finns en sak som alla företag förstår: pengar! Om en brist inte kostar dem pengar kommer de troligen inte att göra något åt den. Men om bristen kostar pengar kommer den att åtgärdas illa kvickt. Och ju mer den kostar desto snabbare kommer den att åtgärdas.

Jag kan tänka mig ett scenario i vilket inga privatägda företag får verka inom vård, skola och omsorg. Och heller inte profitera på dessas verksamhet och behov. Men det blir då en hel del märkliga effekter: staten skulle behöva ett antal anställda, inom många genrer, som skriver läroböcker. Och staten skulle behöva en gren (kanske ett helägt företag) som tillverkar skrivböcker, pennor, suddgummin, linjaler och annat liknande. Och staten skulle behöva leverera mjölk till skolan. Och några anställda som städar skollokalerna.

Och allt detta kan staten ordna. Det är inte det som är problemet, utan  nästa steg: om staten ordnar allt jag tagit upp ovan (och en hel del jag inte tagit upp…), skall dessa delar av staten få sälja sina varor/tjänster till andra än staten? Jag tycker inte de skall få det, eftersom det skulle förvrida marknaden (läs mitt förra blogginlägg). Men om då staten har några anställda som levererar mjölk till skolorna i Stenele, Sollefteå och Stockholm, kommer inte denna mjölk att bli onödigt dyr? Mjölk är ju inte en produkt som behöver specialanpassas, så jag ser ingen idé med att ha två parallella leveranskedjor, det blir onödigt dyrt för alla.

Och ungefär detsamma kan sägas om allt annat: det kan bli onödigt dyrt för staten att hålla sig med egna städare, egna läroboksförfattare, egna vad-du-nu-vill. Märk väl att det inte med automatik blir dyrare, jag bara tror att det kommer att bli så, om staten skall fixa sina egna leveranskedjor för vård, skola och omsorg.

———————————–

Med risk att ta upp argument som andra använt (jag har ju faktiskt läst dem någonstans…) så undrar jag över en sak, på ett generellt plan. Lek med tanken att jag vore lagkamrat med Zlatan. Jag skulle i så fall vara ruskigt bra på fotboll, och tjäna flera miljoner i månaden på att sparka omkring en läderboll. Eftersom jag inte hört någon kritik från vänsterhåll mot bra fotbollsspelare antar jag att de är acceptabla, med miljonläner och allt. (Litet sidospår: för några år sedan ville Lars Ohly skattebefria fotbollsspelare….)

Nå, en bra fotbollsspelare kan se till att ge ungdomen något att tro på, ett lag att vara sig fanatiska över.

Men om jag inte är en bra fotbollsspelare, utan en bra företagsledare, så är plötsligt ljudet från vänsterhåll helt annorlunda. Plötsligt skall jag beskattas extra hårt (om jag ens får överleva utrensningen). Jag bespottas av dem som inte känner till mig, utan bara vet vad media berättar, jag hånas och förlöjligas när jag berättar något som berör företaget.

Och ändå så har jag gett mina (kanske många) anställda ett jobb med lön, så de kan betala sin hyra. Ett jobb med lön, så de kan få mat på bordet. Ett jobb med lön, så de kan klä sina barn. Är inte det värt mer än att roa folk några timmar på kvällen, när de väljer att titta på en fotbollsmatch?

Conny Forsström ondgör sig här över att nuvarande regering har planer på att sälja ut en del (eller kanske alla) av statens företag. Det framgår dock inte vilka eller hur många som står på försäljningslistan.

Innan man ondgör sig över att staten säljer ut företag den äger, tycker jag man skall ställa sig en fråga: skall staten äga företag? Jag ser ingen särskild anledning för staten att äga företag, det är inte statens uppgift.

De flesta är idag överens om att företag är grunden till den välfärd vi har och vill ha. Om det går bra för företagen kan vi kosta på oss mer/bättre välfärd än annars. Och så länge det går bra för företagen lär det inte vara någon som klagar, oavsett vem som äger dem.

Problemen upptår när det går dåligt för företagen. Om det är staten som äger företagen uppstår situationen att regeringen inte vågar lägga ner företag som kroniskt går dåligt, eftersom det kommer att kosta röster vid nästa val. Och alla regeringar har tyvärr sin egen fortlevnad som högsta prioritet.

Alltså måste svenska skattebetalare hålla ett statsägt företag under armarna, och pumpa in pengar i det varje år för att inte de anställda skall förlora sina jobb. Även om företaget inte har visat vinst på flera år, och ingen tror att det någonsin kommer att visa vinst. Vore det då inte bättre att lägga ner företaget, och bespara skattebetalarna den börda som företaget innebär?

Självklart är det inte något man ser fram emot som anställd, men jag tycker inte det är anledning nog att fortsätta hålla igång ett företagsom går med förlust.

Hur är det då när statens företag går med vinst? De genererar i så fall "massor" med pengar som staten kan använda till sina åtaganden i form av välfärd och annat. Finns det något problem med det?

Jag tycker att det finns problem med det. Dels det principiella: driva företag är inte någon som staten skall pyssla med. Dels att det kan ställa till med problem på andra sätt.

Lek med tanken att staten drev ett företag, som gick med vinst. Företaget var verksamt inom någon bransch där du har erfarenhet. Branschen spelar ingen roll. Nåväl, du har erfarenhet av just denna bransch, och får en idé hur produktionen kan effektiviseras mycket, eller du får en idé till en ny produkt. Du har då några alternativ att välja mellan.

Du kan tex starta egen firma och bygga företaget runt din idé. Eller så kan du sälja din idé till något företag verksamt inom branschen. Oavsett vad du väljer att göra kommer du att upptäcka en sak: statens företag kommer att vilja konkurrera ut ditt företag (eller företag du sålt din idé till). Och statens företag har råd att gå med förlust många år, för att behålla marknaden för dig själv. Ur ditt perspektiv så har statens företag i det närmaste oändliga resurser, och kan med rent ekonomiska medel tilltvinga sig dina andelar av marknaden.

Genom sina resurser kan statsägda företag skaffa sig fördlear på marknaden, bara genom att ha staten som ägare.

Vad händer när ett privatägt företag, som kommit på (eller köpt) en innovativ idé blir utkonkurrerad av ett statsägt företag? Som ägare kan man inte dra någon annan slutsats än att man skall strunta i att verka i de branscher där statens företag är verksamma. Staten har således skafat sig monopol på en bransch. Eller flera branscher, om det är riktigt illa.

Och därmed har staten sett till att utveckling och nyskapande har upphört. Hur bra är det för välfärden?

———————————–

Om nu staten inte skall äga företag, vad gör man med de företag som staten redan äger? Det finns egentligen bara två alternativ: antingen säljer man dem, eller så lägger man ner dem.

Att läga ner ett statsägt företag i Sverige lär vara politiskt självmord, så det alternativet känns inte interessant om man är politiker.

Då återstår egentligen bara att sälja föreatget. Det är här det poppar upp en aspekt av att köpa och sälja företag: vem vill köpa ett företag om man inte tror att företaget i framtiden skall ge vinst?

Om statens företag konstant genererat förlust de senaste X åren, hur hittar man då en köpare? Man måste hitta en köpare som tror att företaget i framtiden kan ge vinst. Men om företaget kan ge vinst, varför skulle staten i så fall sälja det?

Alltså säljer staten bara företag som det inte finns något hopp för. Och köparen kommer inte att betala mer än vad inventarierna är värda, ungefär. Man köper upp företaget och det första man gör är att sparka personalen och sälja allt som företaget äger. Och så hoppas man gå med vinst på det hela.

————————-

Är det, med tanke på ovanstående, inte bättre att staten inte alls äger och driver företag? Genom att staten inte driver företag löser man många av problemen som kan uppstå annars.  Det enda undantag jag kan se är om det gäller något som staten genom annan lagstiftning har monopol på: tex Systembolaget. Eftersom det finns någon lag (eller flera lagar, jag vet inte) som säger att bara staten får sälja sprit till privatpersoner att dricka hemma ser jag inget problem med att staten är ensam ägare till Systembolaget: staten kan ju inte förvrida marknaden för sina konkurrenter.

Det är dock ett inte helt problemfritt område: höga chefsposter inom företaget kan mycket väl användas som tack till partimedlemmar som gjort sina chefer tjänster. Då kan företaget få chefer som egentligen inte vet vad de pysslar med, och som itne har kompetens för sitt arbete. Det är dock en annan fråga, som jag lämnar därhän.

Detta är en kommentar till CFs inlägg från 100702 klockan 14:30 där han uppmanar Johan Karlsson med följande ord:

"Utveckla gärna det du påstår att för låga löner ger upphov till brist på arbetskraft och att lönerna då drivs upp igen."

Nu är jag inte Johan Karlsson, men jag kan ge min syn på hur löner och arbetskraft hänger ihop.

Tänk er ett företag, som anställer folk utan mer utbildning än de obligatoriska nio åren i grundskolan. På just detta företag behöver man inte mer utbildning än så för att sköta jobbet. Exakt vad de anställda gör spelar ingen roll, men de får en mycket bra lön: 50K per månad i dagens pengavärde.

Om detta företag någon gång måste anställa ytterligare arbetare, tror ni att de kommer att ha brist på sökande? Min teori är att, med tanke på lönen, kommer det att komma så många ansökningar att företaget druknar i dem! Det finns alltså ett stort utbud av arbetskraft som står till förfogande.

Tänk er ett annat företag, som också detta anställer folk utan mer utbildning än grundskolan. Arbetet som utförs är likvärdigt med det som utförs på det första företaget. Men lönen är ynka 15K per månad.

Vad tror ni händer när detta företag annonserar ut att de vill anställa fler arbetare? Antalet ansökningar lär vara tämligen litet… Det finns alltså ett inte särskilt stort utbud av arbetskraft till förfogande.

Lek nu med tanken att båda dessa företag istället för att anställa outbildad personal hade krav på att de anställda skulle ha viss specifik utbildning inom företagets område. Då kommer det första företaget, som betalar bra, fortfarande att ha många som söker jobb där, medan det andra kommer att ha ännu färre.

Lek nu med tanken att dessa två företag inte är enskilda företag, utan hela branscher: en som betalar bra och en som betalar mindre bra. Vilken bransch tror ni kommer att ha flest sökande för varje anställning?

————————————————————

En liten sidokommentar till ovanstående:

Jag inser att det för oss som söker arbete finns ytterligare faktorer att ta hänsy till än bara lönen jag kan få på ett visst företag eller inom en viss bransch. Det kan vara så att jag tycker det dåligt betalda jobbet är tillräckligt mycket interessantare än det välbetalda att jag väljer den lägre lönen även om jag har kunskap nog för att kunna klara av det mer välbetalda jobbet.

Trots detta blir det så, när man har en stor nog grupp människor, att de bättre betalda jobben blir attraktivare än de som betalar mindre. I befolkningen som helhet kommer det att finnas människor som har olika preferenser och värderar olika jobb olika, men dessa skillnader mellan individer tenderar att bli mindre synliga om man har tex 100K människor som kan söka ett jobb.

Min meningsmotståndare Conny skriver här om välfärd och skatter.

Och han ställer en fråga: hur skall man kunna bevara välfärden även om skatten sänks? Även om hans fråga är retorisk tänker jag svara på den.

Till att börja med finns det något som på engelska heter "the inflection point on the Laffer curve"(1). Och i skattesammanhang är denna punkt väldigt interessant. Lek med tanken att man ritar ett diagram över statens inkomst(2) som funktion av skattesatsen (statens inkomst längs med Y-axeln, och skattesatsen längs X-axeln).

Vid origo (där de två axlarna skär varandra) är skattesatsen noll, och uppenbarligen kan staten i det läget inte få in några pengar. Om man ökar skatten till tex 10% kommer staten att få in lite pengar. Dubblar man skatten till 20% kommer staten att få i stort sett dubbla inkomsten. Och vid 30% i skatt kommer staten att få in ännu lite mer pengar, men inte nödvändigtvis tre gånger mer än den fick vid 10% i skatt.

Men när man fortsätter öka skattesatsen händer något. Vid 100% i skatt (dvs staten tar all din lön) kommer så få att abeta (och därmed få beskattningsbar lön) att statens inkomst är i praktiken noll. Därmed _måste_ det finnas en punkt vid vilken en skatteökning betyder att statens inkomst minskar, iställer för att öka. Och ju mer man ökar skatten ovanför denna punkt desto mer minskar statens inkomst.

Om då det totala skattetrycket ligger ovanför denna punkt, kommer staten att få in _mer_ pengar genom att minska skatten. Jag inser att det låter ologiskt, och för en vänsteranhängare lär det vara svårsmält, men det är en ofrånkomlig slutsats: i vissa lägen ger ett minskat skattetryck staten mer pengar att använda!

För det andra kan man fråga sig om staten alltid använt sina skattepengar på bästa sätt. Om nuvarande regering kan använda sina pengar effektivare än den tidigare regeringen finns det ingen anledning för staten att hålla kvar en hög skattenivå.

————————————

På ett mer generellt plan, hur skall man förhålla sig till skattenivåer och inflektionspunkten på Laffer-kurvan? Mina egna åsikter är att det enda vettiga är att staten tar ut så lite skatt som möjligt, och ser till att hålla sig med en skattenivå under inflektionspunkten.

Jag ser ingen anledning till att staten skall utkräva mer skatt av medborgarna än det som behövs för att täcka statens utgifter, oavset vilka dessa är. Även om jag är för låga skatter, är jag inte den typ av skattesänkarfanatiker som CF skulle vilja att "högerpacket" var. Jag anser bara att statens hål i min plånbok skall vara så litet som möjligt, för att jag själv skall få göra med mina pengar vad jag vill.

Att staten skall hålla skattenivåerna under inflektionspunkten har en rent praktisk anledning: vad skall staten göra, om den balanserar skattenivåerna för att kosntant ligga på inflektionspunkten och därmed maximera skatteinkomsterna? Om skattenivåerna ligger på inflektions punkten finns det inget sätt för staten att öka sin inkomst, om det plötsligt skulle uppstå ett behov av pengar för något oförutsett. Hur skall staten kunna plocka in 50 extra miljarder varje år, för att finansiera (exempelvis) en dubblad lärartäthet på grundskolan, om skattesatserna ligger på inflektionspunkten? Det går inte! Alltså borde staten se till att ligga under inflektionspunktens skattesats, så att det, vid behov, går att få in mer skattepengar genom att öka skattenivåerna.

Dessutom, eftersom det för varje inkomst som staten vill ha finns två skattenivåer som ger den inkomsten, finns det ingen anledning för staten att välja den högre av dessa skattenivåer: det vore att i onödan beskatta folket.

———————————————

Noter

1: Läs mer på http://en.wikipedia.org/wiki/Laffer_curve

2: För enkelhetens skull slår jag ihop stat, landsting och kommuner till bara "stat" i diskussionen. Det torde inte inverka i slutsatsen jag drar, bara förenkla en del.

Conny F har kommenterat Edvard Riedls blogg här, och jag kan inte låta bli att kommentera hans kommentar.

Låt mig börja med att presentera en reservation: den ekonomi jag har läst var för snart 25 år sedan, sista terminen på gymnasiet. Jag kan alltså inte kalla mig beläst i ämnet, och det medför att jag kan ha fel. Men det är fritt fram för vem som helst att påpeka eventuella fel i mitt resonemang.

Nåväl, till ämnet: Conny skriver att marknadsekonomiska ideologin mer eller mindre kräver att det skall finnas arbetslösa, för att bekämpa inflation och löneökningar.

Jag vet sedan lång tid tillbaka att Conny F och jag har helt olika utgångspunkter vad gäller ekonomi, men så vitt jag vet har han rätt i sitt påstående om marknadsekonomi: den mer eller mindre kräver viss arbetslöshet för att inflationen inte skall rusa iväg.

Men jag ser inte arbetslöshet i sig som ett problem. Sverige skulle kunna ha en konstant arbetslöshet på över 10% utan att det var ett problem. Problemen är inte att folk är arbetslsa, utan svårigheten att få ett arbete.

Lek med tanken: alla i Sverige hittar ett arbete, annat än det de har just nu. De tycker det nya arbetet är bättre än det nuvarande, så de säger upp sig. Efter att ha rullat tummarna hemma i en månad börjar de på det nya arbetet. Under en månad kommer Sverige att ha haft 100% i arbetslöshet.

Men eftersom alla var arbetslösa för att byta arbete ser jag det inte som ett problem: det är snarare att betrakta som semester. Och det samma gäller egentligen all arbetslöshet: det är inte arbetslösheten i sig som är ett problem, utan längden på den och huruvida den är frivillig eller inte.

Om alla som blev arbetslösa kunde få ett nytt jobb inom en månad skulle det inte vara något större problem att vara arbetslös. Men jag tror inte Sverige har en tillräckligt flexibel arbetsmarknad för det: vi har många regler som gör att företag har svårt att göra sig av med anställda.

Om jag vore företagare (vilket inte är omöjligt i framtiden) skulle jag tänka mig för väldigt noga innan jag anställde någon om det var svårt att bli av med honom/henne, den dag jag måste. Oavsett om det är för att det går dåligt för företaget eller det visar sig att personen jag anställt inte klarar av arbetet. Om jag däremot kunde sparka den anställde ganska enkelt (och på kort tid) så skulle jag inte behöva vara lika försiktig: jag behöver inte frukta att bli fast med fel personal, och kan alltså chansa lite mer. För mig betyder det att jag kan vara liberalare med personalen, och för de arbetslösa betyder det att de har lättare att få arbete.

Ifall ovanstående låter bekant eller som helt horribla friheter som företagarna kan ta sig på de anställdas bekostnad kan jag rekommendera en Wikipedia-artikel:

http://en.wikipedia.org/wiki/Flexicurity

Observera att denna modell, som är verklighet i Danmark, förutsätter att man får vettiga ersättningar från tex A-kassan. Och det är inget jag motsätter mig.

För att återgå till inflation kontra arbetslöshet uppstår en fråga i mitt huvud: vilken balans mellan dem är "bäst"? Finns det någon inflation/arbetslöshet som är "bättre" än alla andra? Helst med ett objektivt mått, så man slipper påverkan av värderingar.

För egen del tycker jag att det är bättre med en högre aretslöshet om inflationen hålls nere än tvårtom. Anledningen är att ett ensamt land som har märkvärt mycket högre inflation än omvärlden kommer att få problem. Inte med en gång, men inom en inte allt för avlägsen framtid.

Låt oss göra ett tankeexperiment: Sverige har en inflation på 10% per år, och en arbetslöshet på 0,1%. Norge har 1% inflation och en arbetslöshet på 10%. På tio år kommer priserna i Sverige att ha ökat med nästan 160%, medan priserna i Norge kommer att ha ökat med 10%. Hur kommer detta att påverka ländernas respektive valutor? Gissningsvis kommer den norska kronan att vara starkare än den svenska, även om de var lika värda från början.

Och om den svenska kronan tappar i värde slår detta direkt mot alla varor som importeras: främst allt som tilvlerkas av råolja, som bensin, diesel, eldningsolja och annat. Och om bränslepriserna går upp kommer mycket annat att följa med, eftersom transporterna blir dyrare.

Om Norge (och resten av världen) hade haft en inflation liknande den svenska så hade Sevrige kunnat ha en hög (till beloppet) inflation utan att lida nämnvärt mer än något annat land. Men det går inte för ett ensamt land att skilja sig för mycket från sina grannar. Om någon tvivlar, läs om inflationen i Zimbabwe:

http://en.wikipedia.org/wiki/Hyperinflation_in_Zimbabwe