Har funderat varför det blivit allt vanligare att många uttalar egentligen, ’ejänklien’. Vältaliga regionpolitiker som Edward Riedl och Erik Bergqvist använder det uttalet. Men det är inte förbehållet politiska företrädare, även vår ammarnäsbussförare Jocke säger ’ejänklien’, liksom många journalister.

Men så läste jag en språkspalt i DN av Catharina Grünbaum och fick ett klart och tydligt svar på min fundering:

" Lars-Gunnar Andersson, som svarar på språkfrågor i P 1:s program ’Språket’, betonar den fonetiska sidan av problemet. Ordet egentligen – ett lån från det lågtyska egentlich – består av ordleden egent + lig(en). Men när vi uttalar det tänker vi oss det som en sammanställning av egen + tligen, för så uppfattar vi stavelser i svenskan.

Å andra sidan har vi inga ord eller stavelser som inleds med konsonantsammanställningen tl. Den som ligger närmast är kl, och så blir det ’egenklien’. Men eftersom n + k skapar ett ng-ljud (pannkaka brukar ju uttalas ’pangkaka’) landar man i ’ejängklien’. (G: et i -ligen blir försvagat intill försvinnande eftersom hela trycket ligger på -ent.)

I den utmärkta tidskriften ’Språktidningen’, nr 2 i år, tar Fredrik Lindström upp egentligen och andra ord som undergått uttalsförändringar, till exempel aderton-arton, förstuga-farstu, modersyster-moster.
Han betonar det rationella i sådana uttalslättnader som gör orden smidigare i munnen utan att begripligheten går förlorad. Gårdagens ’slarv’ är dagens svenska och ingenting att harmas över, är hans slutsats, det visar i stället att vi är smarta när vi använder språket."

Slutsats: Erik, Edward, Jocke m fl är smarta när de använder språket.