Någon av dem blir det ikväll. Fyndade DVD-filmen LIT idag på en second hand-affär. Glädjen när jag fick den och höll den i min hand – man kan tydligen köpa glädje och till ett rimligt pris dessutom. Jag har sett den filmen säkert sju-åtta gånger minst. Jag kan inte få nog av den avdankade filmstjärnan och den försummande, nygifta tjejen som träffas på ett hotell i Tokyo och på något sätt hittar tillbaka till livsglädjen och får nya infallsvinklar. Sofia Coppolas film går rakt in i hjärtat. Ungefär som bra filmer gör. Sofia är Francis Ford Coppolas (Gudfadern-regissören) yngsta barn – och dessutom kusin till Nicolas Cage.

Två veckor kvar till julafton. Julefrid, ja tack. Juletid, ja tack.

When you wish upon a star, makes no difference who you are – anything your heart desires will come to you…

Det kostar ingenting att drömma. Kanske är det vad filmer säger oss – dröm dig bort en stund, bli en annan, känn något. Gå i en annan människas skor en stund. Du är inte ensam. Aldrig ensam…

Ikväll är en sådan kväll. Nostalgikväll. Man vill ju återupptäcka det som var kul men en själv förr i tiden – innan man gick in i gnällstadiet – en repris från förra decenniet:

”Vi skulle aldrig bli som de – de som satt där vid borden och stirrade på varandra eller ned i duken. Eller somnade framför TVn eller aldrig gick ut och dansade. Som sällan skrattade eller fattade vad som var kul i livet. Som aldrig stannade upp hela natten utan att tänka på hur trötta de skulle bli dagen efter. Nej, vi skulle aldrig bli som de där medelålders, gråa människorna som bara brydde sig om vad grannen gjorde eller åt strömmingsflundror till middag.

Vi skulle aldrig sätta på oss knästrumpor i nylon eller säga god dag min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen. Nej, vi skulle vara unga helt livet, skratta, och ha kul. Varenda dag, varenda fredag och varenda lördag. Spela Supertramp och School högre än högt och bara gå in i musiken och dansa runt i våra proggtröjor.

Vi skulle aldrig klippa oss i frisyrer med tantvarning och ha lila hår. Inte bära stödstrumpor och hålla in magen framför spegeln och bara umgås med andra likadana trista människor på parmiddagar. Prata om jobbet, barnen och huset och trädgården. Nej, vi ville bara skrika rakt ut när vi råkade ut för tanterna och farbröderna. De som satt mittemot varandra och inte sa flaska eller så grälade de hela tiden. Tittade aldrig på varandra med sug i blicken och hellre sa; ska du äta det där med din mage – än ”älskling vi struntar i maten”.

Förmodligen var det syrran jag tänkte på när jag skrev om ”vi”. Kanske uttryckte vi inte rakt av allt detta, men jag vet att jag tänkte det ofta. Dessa ofattbart tråkiga vuxna människorna som helt plötsligt slutade utvecklas och stirrade på rapport varenda kväll och inte kunde få nog av väderleksrapporten.

Nu ser jag mig själv i spegeln. Hmmm. Jag har i alla fall aldrig haft lila hår och strömmingsflundror är inte min älsklingsrätt.

Och jag gillar fortfarande Supertramp!

Har just kollat på SVT Play och första delen i en ny dokumentärserie om influencers och plastikkirurgi – Dokument inifrån ”Priset vi betalar”. Stackars unga tjejer och killar som är utnyttjade av företagen för att vara ständigt uppkopplade reklampelare. Åka till Turkiet på gratisresor för att göra en BBL (stussförstoring, som visst är den farligaste skönhetsoperationen som finns). Företag som arrangerar gruppresor till turkiska sjukhus. Promotade av andra influencers – oavsett resultat. En tjej fick åka in akut till sjukhus en vecka efter hemkomst så illa däran att hon höll på att stryka med. Sjutton dagar var hon inlagd.

Den största drömmen verkade vara att bli en influencer. Gå på arrangerade partyn med övriga influencers för att lägga ut content. Alla som ser bilderna tror det är världens roligaste party, men det är hårt arbete. Alla som ser bilderna ser inte alla filter. Vi har liksom glömt bort vad det innebär att vara människa. En tjej sa, fritt citerat, oavsett hur många lilkes man får på bilderna så kommer man aldrig att älska sig själv – för man vill se ut som bilden man lagt ut på sig själv – med filter.

När jag var ung ville jag skriva som Doris Lessing eller dikta som Gustaf Fröding – men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Vi är alla barn av vår tid. Ibland vill man bara stanna klockan…

Min pappa dog 1989 på min födelsedag. Han hade Parkinsons sjukdom. Han fick diagnosen när han var 61 år – tolv år senare dog han. På dödsbädden gav läkarna honom defibrillatorhjälp – OMG – önskar att jag aldrig behövt uppleva det. En kropp som inte längre kunde tala, äta eller kommunicera. Den sorgen kommer aldrig att lämna mig. Synen när en bröstkorg höjs och sänks, när man vet att inget ändå spelar någon som helst roll.

Han kan heta Börje eller Holger, saknaden är lika stor oavsett.

Min sorg och saknad försvinner aldrig.

Den är bara gömd långt inom mig…

Ikväll saknar jag min syster. Tio år sedan hon lämnade jordelivet. Hon älskade Creedence Clearwater Revival. Hon var bossig, men hon värnade om mig. Vad gör man med alla sorger som passerar ens liv? Man går vidare, men ibland tränger sig allt på igen. Jag älskar verkligen människor som inte kan annat än att vara – ärliga. Som den fina dokumentären om Ola Magnell på SVT Play ”Alla går och håller masken”.

Vi övade dansstegen i farstukammaren framför spegelskåpet. Hon var snygg och besserwisser, jag var lillasyster. Vi skrattade. Och sjöng till Creedence.

I Heard It Through The Grapevine,,,

Det tunna snötäcket på marken andas advent. Lucia och strålande juleljus. Härlig är jorden, härlig är Guds himmel. Skön är själarnas pilgrimsgång

Så sjöng vi i nystrukna lucialinnen och glitter i håret i skolans luciatåg. Genom de fagra riken på jorden gå vi till paradis med sång.

Carolas version är underbar! Jag vägrar att skriva ”grym, svinbra eller adventvibes”. Det vackra språket måste vårdas. Det som klingar skönt inom en fungerar alltid.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.

Vi kände allvaret när vi tågade in i salen, två och två i lång rad. Gå inte för nära kamraten framför dig. Akta ljuset. Versen uppskriven på kronljusets pappersmanschett. Gå i takt.

Änglar den sjöngo först för markens herdar. Skönt från själ till själ det ljöd: Människa gläd dig, Frälsarn är kommen. Frid över jorden Herren bjöd.

Barnbespisningens två tanter strök bort tårar från kinderna och Märtas guldörhängen guppade och glimrade i mörkret.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång.

Vi går alla tillsammans i luciatåget…

Åtminstone gör mina det. När jag öppnar garderoben skriker alla två plaggen i kör: ta mig, ta mig! Vilket resulterar i väldigt slitna kläder som man älskar. Resterande 98% skåpfyllnad slår genast ner blicken och verkar tänka; snälla låt mig hänga kvar här i värmen idag. Du giller ju ändå inte oss. Ibland är jag bra på att lyda. Jag krusar ingen, inte ens en grön klänning med trikåskärp och gyllene spänne.

Nu har jag en särskild fäbless för kavajer. Faktiskt ett av de slags plagg jag inte vill skiljas från. Svarta jeans, högklackade stövlar, bälte, svart tröja och kavaj. Det är jag. På Wikipedia kan man läsa: ”Mode i Sverige 1900-1910 utmärkte sig inte markant från modet i hela världen, utan skiljde sig mer utifrån ålder och klass. Frankrike inspirerade modet i hela västvärlden där stilen skulle betona elegans och kvinnlighet. Stilen hade influenser från 1700-talet och den så kallade empirstilen med mer dekorationer. Samtidigt blev kvinnoklädseln mer maskulin med längre jackor och rakare kjolar. Korsetten fick ett genombrott, tillsammans med behå, byxor och kostym för kvinnor, korta kjolar, sport- och fritidskläder och pälsar.”

Nu har jag radat upp alla min kavajer jag köpt (och använt) genom åren i garderoben. Den äldsta är från min tid i skoaffären, en rakskuren petitarutig ullkavaj som är lika snygg idag som då jag köpte den 1982 (tänk om det vara likadant med den som bär den…). Kavajen är alltså 40 år och perfekt i storleken. Någonstans finns det en kjol också. Nu tänker jag slita på alla mina kläder. Ny-gamla outfits varje dag. Alla mina kläder ska bli min älskade vänner, vare sig dom vill eller ej. För när man väl börjat gilla mig – kan man inte sluta 🙂 (det var ett skämt). Jag har min egen second hand i garderoben. Och när jag väl klivit ut ur den kommer jag att vara ostoppbar. Mina mörka hemligheter med blusar med axelvaddar och manchesterkjolar ska ut i ljuset! Länge leve individualismen, women’s lib, 70-talet, Ola Magnell och Nej till kärnkraft! Ja till alla bokmalar, Kvinnorummets-älskare (ja, det är en bok av Marilyn French, läs feminism). Bort med botox och fillers. Lev! Sjung: Åhåhåh tjejer, åhåhåh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras!

Lev…

Heter gruppen på FB som jag gick med i. Man lägger ut bilder på före och efter renoveringar, frågar om tips och råd. En jättestolt kvinna lade för ett tag sedan ut bilder på möblemang och rum med den enkla frågan: Vad tycker ni? – och blev totaldissad. Tavlorna hängde för högt, mattan var för liten, plädarna på sofforna skulle bort, för mycket hotellkänsla, mera blommor. Man ska inte vara känslig om man delar något i den gruppen. Till slut var det en person som skrev något i stil med att det var jättefint och hon var less på alla negativa kommentarer i gruppen. Det kommer ofta kommentarer som motsäger sig rena sågningar, som efterlyser en hövligare ton. Såna inlägg brukar besvaras med, men vadå, hon frågade ju? Eller, man måste kunna tycka olika, vad är vitsen annars med den här gruppen? I alla fall är det murrigare än murrigast som gäller nu. Brunt, brunt och beige – utan 70-talsfärgerna orange och grönt som ändå lyste upp det hela lite.

Vilken skillnad när man läser intervjun med Stina Wollter i Leva och Bo, där hon visar upp delar av sin lägenhet. Stina Wollter är, citat Wikipedia: Målare, tecknare, radioprogramledare, sångerska och textförfattare. Hon arbetar främst som konstnär men även som illustratör och föredragshållare. Slut citat. Hon säger själv om sin stil när hon för frågan, att: ”Färgglatt och rörigt. Man skulle kunna tro att det är en loppis, det är bara fyndlådorna och de handskrivna prislapparna som saknas. Men folk säger att det är otroligt mysigt, gäster kan gå runt i timmar och bara titta. Det finns alltid samtalsämnen, om man säger så.” Och när man tittar på bilderna är det faktiskt så plus lite smulor på golvet. Så otroligt befriande. En fri själ som kör sin egen stil. Boken ”Kriget mot kroppen” skrev hon i soffan. Enda stället hon inte jobbar i är arbetsrummet.

Igår tittade jag på en inspelning från 1970 på SVT Play ”Reservatet”. Citat, ”Ingmar Bergman har försett Reservatet med undertiteln ’En banalitetens tragedi’ och man har sagt att pjäsen i sina yttersta konsekvenser handlar om den västerländska livsstilen och vart den leder oss.” Reservatet beskriver ett känslolöst äktenskap i upplösning, men utåt är allting perfekt. I pjäsen lyssnar sonen på en radiosändning där man meddelar att Martin Luther King skjutits till döds. En nyhet som förmedlas till mamman som verkar helt nollställd. Och kläder och inredning går i beige, brunt och petrol. Mannen mår mer och mer dåligt utan att förstå vad det är som fattas, en planerad befordran uteblir. Allt är väldigt Bergmanskt med otrohet och lögner.

Ute regnar det. På radion är det förfest på Mix Megapol – I said, ooh, I’m blinded by the lights. Jag tvättar. Det är lördagskväll…

I veckan har min före detta svärfars sambo avlidit. Monika. VI har varit på utlandssemestrar tillsammans, ätit middagar, grillat, idkat husvagnsliv på Böda camping och spelat Gurka. Jag tror att det finns en plats där vi träffas igen. Vissa människor betyder mycket. Som i Ted Gärdestads låt: ”I den stora sorgens famn finns små ögonblick av skratt, Så som stjärnor tittar fram ut ur evighetens natt – Och I solens första strålar flyger svalorna mot skyn – för att binda sköra trådar, tvinna trådar till en tross, mellan oss – så vi når varandra”.

Med åren växer all saknad. Men minnena finns kvar. Kramarna. Värmen. Det som betydde något…