Tänk er en solig försommardag. Grönt gräs. Saft och bullar i bersån. En humlas stilla kryssande mellan maskrosorna och ljuvlig sommardoft. På sin höjd orkar man släpa ut en filt på gräsmattan, ta på sig solbrillorna och läsa boken man sneglat på under flera veckors tid. Det finns inga upprörda ordväxlingar på sociala, lokala eller nationella medier över vare sig elpriset, dieselskatten eller de senaste tio Coronarestriktionerna. Alla vill helt enkelt bara ha och leva i harmoni. Så pass mycket att var och en beslutar sig för att skriva en hyllning till någon person som är lika godhjärtad och mild som man själv är och samtliga kommer fram till att alla människor på hela jordklotet kan ingå i godheten en dag som denna.

Det finns inga krig, inga arga människor, inga despoter eller diktatorer och ingen som skriker ur spår eller cyklister som leker Giro di Italia och utan att plinga passerar så tätt inpå en när man är ute och promenerar att man får hålla i hatten och är nära att dratta på ändan och vinterns vita snöhögar med alla gulliga hundars kissavtryck har för längesedan tinat bort i samband med våren. Allt andas lugn och ro.

Det finns ingen människa som vill någon annan något illa. Alla hälsar på varandra under strosandet på gator och torg och glada röster kvittrar glatt: God dag frufröken Johansson eller Jag önskar Dig en god kväll!

En dag som denna finns inga människor som tänker på andra med hat i hjärtat. Visst låter det helt underbart…

The Godfather-triologin visas just nu på SVT Play. Även om jag gillar film har jag inte gett mig på Gudfadern förut, men i helgen var det så dags – filmerna är ju klassiska och även om jag inte är så förtjust i gangsterfilmer kunde jag inte sluta titta. Så otroligt välgjorda scener och fastän jag inte hade en aning om att Don Corleones replik ovan var en klassiker så fastnade den på en gång. Den dolda innebörden i de rätt så milda orden. Maffia och gängkrig, kränkningar och hämnd. Skulle kunna vara en historia som utspelar sig idag, som om de kriminella gängen gått i skola hos Gudfadern.

Efter Gudfadern lättade jag upp stämningen med Stjärnorna på slottet där Carola var dagens värd. Det slår mig att när man pratar om Carola med någon så säger nästan alla: Ja, Carola sjunger så bra, men så fort hon ska tala om någonting så blir det fel. Som om man helst skulle vilja ”mjuta” henne. Var tyst, säg ingenting – bara sjung. Igår motbevisade verkligen Carola Häggkvist att förutom sångens så har hon även talets gåva. En stor artist, vilken röst hon har. Hon är verkligen en riktig stjärna på slottet! Nästa avsnitt handlar om David Lagercrantz – det kan man heller inte missa…

I min ensamhet. Drömmar och önskningar, dolda för alla utom en själv. Att skriva är att få kontakt med den andra inom sig, ni vet den som säger åt en att ställa väckarklockan, komma i tid och göra sin plikt. När man tänker att man skriver i fri form kommer orden.

Det är så jag tänker nu. Allt är i fri form. Inga regler om hur det borde vara – mera känsla…

Snö…

skön snö
vit som snö
gnistrande snö
kristaller faller
överallt är
vit, vit snö

jag faller
av kristaller
blir jag en
ängel av snö
som virvlar
i min famn

om och
om igen
vit, vit snö
faller varsamt
sakta
i min hand…

Den är gammal, men jag tycker fortfarande om den. Det melankoliska, norrbottniska vemodet.

Ikväll tittar jag Gudfadern II. En ung Diane Keaton och Al Pacino. Vilka storslagna människor det finns. Det som bor inom oss alla. I fri form…

Ni vet, den prisbelönta journalisten på Aftonbladet. Idag läser jag i hans krönika ”Tre saker en man behöver för att leva ett gott liv” följande, citat: I det genomrationella samhället räddas vi av våra inre röster, vi vårdar pojken och flickan inom oss, våra drömmar – vi odlar platser, dofter och scener där vi trotsar vardagens tristess. Slut citat.

Ja, vad vore vi utan våra drömmar, små som stora, ouppnåeliga, inom räckhåll-möjliga, storslagna och fantasifulla. Det är drömmar och förhoppningar som håller oss uppe. Inte extrapris på falukorv eller landstingsgråa och kala inredningar. Vem vill bli regisserad hela livet, är inte livet större än så?

Vill vi verkligen ha ett AI-liv med robotdammsugare, robotgräsklippare, robot hit och dit? Det känns bara så mystiskt alltihopa – vem tänker sina sista tankar på en robotpryl istället för en verklig människa? Vi vågar snart heller inte ge någon människa en kram eller en blick av uppskattning – på väg att bli avhumaniserade, nollställda, utan känslor-varande? När ytligheten breder ut sig, när influencers är gudar på sociala medier – då är the bottom nådd. Nej, odla dina egna inre drömmar istället, gör dom verkliga i vardagens tristess – och undvik för allt i världen att lägga ut dom på Facebook…

Det behöver inte ens vara hjältar, utan en person man på avstånd tyckt varit lite mysig – i den tron att what you see is what you get. Den senaste i raden av trakasserande män är han som spelar Mr Big i SATC, Chris Noth, där två kvinnor kontaktat tidningen Hollywood Reporter och berättat om tidigare övergrepp. Noths agentur väljer nu att avbryta samarbetet med Noth, källa Aftonbladet.

Läste en intressant krönika i DN idag om ”när pappalivet blir klaustrofobiskt”, citat: ”Frånvarande fäder har alltid varit del av Gunnar Ardelius romaner. Men när han fick sitt tredje barn och ville skriva en ny bok började han själv känna sig trängd. Slitningarna blev påfrestande och flykten lockade.”

Fritt citerat, (Obs! Jag har bytt ut pappa mot mamma och vice versa, patriarkal mot matriarkal i texten.)

”Jag ville vara i spåret hela tiden. Efter en tid bad min man mig att trappa ner, att skjuta på det hela. Var det verkligen vettigt att åka Vasaloppet när vi precis fått en bebis, kunde jag inte vara hemma i stället? Jag försökte vara tillmötesgående, förstående, men bara på ett sådant vis att jag fortfarande kunde få åka mina mil. Tanken på att ställa in Vasaloppet fyllde mig med skräck. Det var otänkbart.”

”Jag lärde mig som barn att förakta både min egen och andras svaghet, såg ner på min pappa för att han var ett offer som inte förmådde konfrontera sin egen utsatthet i en matriarkal värld. Jag åkte Vasaloppet till sist. Tog tillbaka mitt löfte om att låta bli. Min man stod apatisk i dörren när jag åkte iväg med bilen upp till Sälen. Han såg på mig som om jag var död.”

Texten blir nästan komisk eller åtminstone helt ny.

Som en ballong man vill sticka hål i…

Superbowl 2004. I pausen underhåller Janet Jackson och Justin Timberlake. I slutet av låten river Justin av Janets överdel och blottar hennes ena bröst med en paljettglittrande bröstvårta – Janet blir utskämd inför hela USAs befolkning – Justin kommer undan med en ursäkt och får uppträda igen på Superbowl 2018. Ja, se dokumentären på SVT Play. Var det planerat eller gick allting fel? Var meningen enbart att visa Jackson röda behå?

Janet drog därifrån direkt. Henne karriär dalade. Justins ökade. I slutet av dokumentären citeras Timberlake från ett inlägg på Insta i februari, citat: ”Jag beklagar djupt de gånger jag bidragit till problemet, uttalat mig taktlöst eller inte försvarat det rätta. Jag förstår att jag gynnats av ett system som tolererar misogyni och rasism. Jag vill be Britney Spears och Janet Jackson om ursäkt. Jag vet att jag svek dem.” slut citat…

Det är lätt att halka in i det värdsliga. Det är där vi befinner oss varje dag. Men jag vet – en dag är min kropp enbart stoft. Det skänker mig en slags tröst, diverse fysiska tillkortakommanden kommer inte längre att spela nån roll, för inför döden är vi alla lika. Det borde vi vara i livet också. När man befunnit sig vid dödsbäddar och sett liv släckas ut, så ser man att kroppen bara är ett skal. Allt en människa är inuti försvinner. Kanske har det med min kristliga barndomstro att göra, att människan är kropp, själ och ande.

När jag var barn skrämdes jag av berättelserna om att en dag skulle jorden gå under. Ni vet, Noa och arken. Allt flöt på, man roade sig och mådde gott. Ingen visste något förutom Noa när han på förhand byggde sin ark, typ båt, och tog ombord djuren, en hane och hona från varje djurart, med instruktioner från Gud, Sedan kom översvämningen som kallades syndafloden. Ingen klarade sig förutom Noa, familjen och djuren.

En liknande historia finns när Moses leder sitt folk bort från Egypten och citat Wikipedia: Enligt Andra Moseboken höll Mose upp sin stav, och Gud delade sedan upp havet. Mose och övriga israeliter skall sedan ha kunnat gå på havsbotten, fri från vatten, ut ur Egypten. När Egyptens armé följde efter dem reste Mose åter sin stav, och vattnet kom tillbaka och de egyptiska soldaterna drunknade.”

Sedan kom Jesus och sa att så kommer det att bli vid hans återkomst en dag. Människor kommer att roa sig med det ena och det andra, oförberedda och ogudaktiga (fritt citerat). Men det finns en väg ut – erkänna Jesus som frälsaren. Då får du evigt liv..

Jag tvekar hela tiden mellan det värdsliga och det gudomliga. Har liksom en fot i båda och vet inte hur jag ska bete mig. Har alltid sett Jesus som en förebild, men inte agerat därefter. Kan man älska alla? Öppnar jag mitt hem för tiggare? Dömer jag inte? Ger jag de fattiga mat? Är jag osjälvisk? Många av frågorna får nej.

Alla kanske inte har läst Bibeln, men enligt mig är något av det mest centrala, citat Matteus 25:31-46, Levande Bibeln:

”Jesus fortsatte: ”När jag, Människosonen, kommer i kunglig makt tillsammans med alla mina änglar, då ska jag sätta mig på min tron för att regera. Alla folk ska samlas inför mig, och jag ska dela människorna i två grupper, som när en herde skiljer fåren från getterna. Fåren ska jag ställa på min högra sida och getterna på min vänstra. Sedan ska jag, kungen, säga till dem som står på min högra sida: ’Kom alla ni som min Far har räddat för evigt. Gå in i den nya värld som ända från jordens skapelse har gjorts i ordning åt er. Jag var hungrig, och ni gav mig mat. Jag var törstig, och ni gav mig vatten. Jag var en främling, och ni öppnade era hem för mig. Jag var naken, och ni gav mig kläder. Jag var sjuk, och ni tog hand om mig. Jag var i fängelse, och ni besökte mig.’

Vem kan säga check på allt det?

Sveriges mest älskade snacks sedan 1968 står det på jumbopåsen. Jag undrar verkligen om det är ostpulver som strösslas på krokarna och inte något annat beroendeframkallande medel. Undrar hur man gjorde för att få fram den perfekta ostkroken? Kanske hjälper det mig att läsa hur den tillverkas, Wikipedia: ”En majsmassa tillverkas genom att torkad majs och vatten upphettas och utsätts för högt tryck. Majsmassan passerar genom ett hål, skärs av i lämplig längd och stelnar. De får då den något krokiga formen. Därefter rostas de blivande ostbågarna så att större delen av vattnet förångas. Därefter sprejas bågarna med en ostmix bestående av ost, druvsocker och andra ingredienser, innan de paketeras i påsar.”

Det enda som motar Olle i grind är att aldrig köpa hem en endaste påse och tänka att ostkrokar är en helt onödig produkt. Vad hjälper plastklämmor när påsen väl är öppnad? Är det att ljuga för sig själv att smyga fram till skafferidörren, öppna den ljudlöst och sakta dra ut påsen och öppna klämman, hälla upp några ynka deciliter i en liten, liten skål – och sedan upprepa det fem gånger i sträck?

Påsen är miljövänlig med 50 % mindre CO² i plasten. Jaha.

Jag tror att kunderna måste börja ställa krav på matvarubutikerna map plastförpackningar. Till och med en förpackning med lufttorkad skinka har plastremsor mellan skinkskivorna inuti plastförpackningen – är inte det sjukt? Vi borde plaststrejka. Av all plast som samlas in återvinns endast en bråkdel – resten bränns och blir CO².

Jag kanske skulle fråga någon som har makten hur man löser detta? Jag sneglar ner i den lilla skålen – men ostkroken vägrar att svara…