Jag är en obotlig romantiker. Gråter till She, The Rose och Just the way you are. ”She may be the face I can’t forget/A trace of pleasure or regret/May be my treasure or the price I have to pay/She may be the song that summer sings”. Vad är sannare än något annat? Vad är större än romantik och kärlek och förhoppningar om en bättre värld? Men samtidigt, jag har ingen större förhoppning om Meghan och Harry. Inom ett par år kommer han att stå där ensam med brända broar tillbaka till kungligheterna. Jag har funderat på det, vad driver Harry – egentligen? Greta Garbo trivdes inte i offentlighetens ljus och anpassade sitt liv efter det, men jag tror knappas att M&H osminkade kommer att ikläda sig beigea baskrar, solglasögon och skyggt stryka efter husfasaderna – nej, här gäller det att håva in kosingen, till vilket pris som helst. Han kanske inte ger sig förrän han skjutit hela engelska monarkin i sank…

Fler kunglighet är inne på samma bana. Man måste nog förstå att vara en kunglighet förpassar en till en fiktiv tillvaro där man verkligen tror att man är lite högre och bättre än vanliga dödliga. Att gemene man skulle bli starstruck av en medial bild av ett kungahus? Alla kids borde få växa upp utan fattigdom och med vuxna som fångar upp dom i ett tidigt skede, med mentorer och förebilder – ingen lockelse att få veckopeng genom att langa lite knark exv. Alla dessa tonåringar som lockas in i kriminalitet. Man måste fånga upp barnen när dom är små. Ge dem framtidshopp, ett liv, förebilder. Killar behöver nog manliga förebilder med sunda värderingar och tjejer starka kvinnor som visar vägen.

Småkillarna som redan är inne i kriminalitet och skjuter ihjäl varandra – ge dem ett liv – innan allt är försent.

Livet borde alltid innehålla minst åtta minuter som är just simply amazing…

Det är faktiskt möjligt att min hjärna inte utvecklats nämnvärt sedan trettio år tillbaka – och för mig är det just fine! Jag vill leva i sviterna av cerise, kornblått och axelvaddar och känna mig trygg med det. Kanske därför jag får rysningar av grått, vitt och svart (en sanning med modifikation 🙂 och hellre ser en rulle med Clintan en fredagskväll än en nyproducerad Östlundsk satirisk komedi. Vad är det för fel med sånt man blir skriven på näsan med – men känner sig trygg med? Vadå statisk och fyrkantig, måste verkligen alla människor vara förändringsbenägna för att vara lyckliga och lyckade. När jag vet att det jag växte upp med som barn på landet idag är högsta mode, att förändringar alltid är som en bang-a-boomerang, vi kommer alltid tillbaka till gamla sanningar och inom en snar framtid står en hop permanentade överlevare på gatan och gör ett statement. 90-talet snäppet över 70-talet, men ack så nära de är.

Tack för att jag har mina minnen kvar. Minnen av högstadieskolans asfalt och platta tak. Av Gerda, Clarence och Bengan. De som lärde mig något om geografi, samhälle, främmande språk och matte. Bang-a-boomerang. Tack för att jag min första arbetslösa dag efter gymnasiet på Arbetsförmedlingen söker det enda lediga jobb som gick att söka – och får försörjning i sex år. Tack Sverige för det du var. En dröm om en plats där alla fick plats, där utrikespolitik och ställningstagande mot våld och förtryck var vår röst. Tack för att jag fick uppleva det. Tack för att jag hade ett huslån med 13 % ränta och vet vad det innebär att vända på slantarna. Bang-a-boomerang. Tack för att jag aldrig tar något för givet. För jag vet att imorgon är en annan dag. Tack Niklas Strömstedt som skrev texten: (Kom) så länge hjärtat slår (Kom) så länge spänningen finns kvar. I morgon är en annan dag. (Kom) så länge solen ler. (Kom) så länge lusten ger och tar. Så fort när allt försvinner. I morgon är en annan dag.

Att vara mental svensk är just det. Huvudsaken man är en människa med hjärtat på rätta stället – oavsett yttre attribut eller fackindelning. Så länge hjärtat slår…

Jag var en sådan person som nästan jämt hade näsan i en bok. De böcker jag läst av Inger Alfvén glömmer jag inte, några av dem har jag läst flera gånger. Så kom då internet och nu blev det en del bloggande som jag fastnade i. Kämpade emot länge, men rätt som det var hade jag även Facebook. Tiden framför datorn blev längre och längre och bokläsandet kom liksom i andra hand. Sporadiskt beställde jag böcker från Adlibris utifrån Babeltips och andra recensioner. Torra ”Egenmäktigt förfarande” (förlåt Lena Andersson) och glödande feministböcker som exv Roxanne Gays ”Bad feminist” passerade mina ögon och nävar – sedan slocknade alltmer bokläsandet. Ryckte upp mig ett tag med alla delar i ”Min kamp”, men inte blev det bättre av Knausgårds navelskåderi. Och jag sörjer uppriktigt läsglädjen, flowet som uppstår när man är inne i en riktigt bra bok. Tog med mig Per Olof Enqvists ”Ett annat liv” från bokhyllan på campingsemestern och tänkte att nu! Äntligen ska denna bok med hårda pärmar bli genomgången, men icke. Halvläst ligger den på mitt skrivbord – inte ens den prisade författaren från Hjoggböle lyckades från andra sidan få mig på andra tankar. Är jag ointelligent?

Inger Alfvén, jag visste inte ens hur hon såg ut innan igår, men böckerna kommer jag ihåg. Orden som liksom drogs in i mig och påverkade mig på något sätt. Faktiskt har en Erica Jong-pocket slunkit förbi under våren och idag fick jag ögonen på ”Som ett surr mellan brösten” av Marianne Mörck på ICA Maxi. Kanske finns det fortfarande inom mig. Kärleken till orden.

Jag fyller år nästa vecka. Jo, jag önskar mig ett bokläsningsberoende. Kan man få det?

Det är något som händer inom en när skymningen faller. Tankar släpps fria, allt och inget är både möjligt och omöjligt. Nyss läste jag på LinkedIn om polisen Mirjam vars hjälte polisen Ulf räddade henne från en svår uppväxt och idag är hon själv polis. De goda exemplen, historierna som vi behöver för att gå vidare och inspireras. Lika sant som att en enda människa kan orsaka stort lidande kan en enda människa inspirera människor till utveckling, att bli de människor de egentligen var tänkta att bli.

Putin versus Ulf. Hela tiden finns de goda motkrafterna, de som kämpar emot in i det sista för att de älskar människor och vill att de ska vara fria och tänkande individer.

Filmen Mr Jones går på SVT play. Passa på att se den innan den försvinner från playtjänsten. Wikipedia, citat: Filmen handlar om den unga och ambitiösa walesiska journalisten Gareth Jones. 1933 lyckas Jones få tillstånd en intervju med Adolf Hitler. Hans nästa projekt är försöka få till en intervju med Stalin. Färden gick till nuvarande Ukraina där han upptäcker och avslöjar hur ryska soldater med våld plundrar landet på allt som växer, vilket får till följd att miljontals personer svälter.

George Orwell hade ett inspel i filmen, jag vet inte om den grundar sig på verkliga händelser, men boken Djurfarmen är med i berättelsen. I min bokhylla är Orwells ”1984” en perfekt beskrivning av Rysslands och alla andra odemokratiska staters propagandamaskineri = hjärntvätt.

Är det inte varje människas önskan att födas fri, förbli fri och följa de goda ledarna?

Det måste vara en kombo. Någonting händer. Clarissa Pinkola Estés och Bach.

”Vildkvinnans återfödelse: Vi är alla från början en hög ben utslängda i öknen, ett sönderfallet skelett begravt i sanden. Vårt arbete är att samla ihop delarna. Det är en mödosam uppgift som helst ska utföras när skuggan faller exakt rätt, för man får lov att leta ordentligt. La Loba (det finns en gammal kvinna som bor på ett undangömt ställe som alla känner till men få har sett….La Loba, vargkvinnan, är vaksam, ofta luden, alltid tjock och hon är noga med att hålla sig undan från folk. Hon kan både gala och kackla och låter i största allmänhet mer som ett djur än som en människa) talar om vad vi ska leta efter – den oförstörbara livskraften, benen”.

Tänk hur ord kan påverka en. Bara att läsa Vildkvinnans återfödelse ger en ståpäls. La Loba visas på en gång i ens imaginära tänkande. För jag tror det finns många kvinnor därute som funderar på Vildkvinnan desperat letande efter utslängda ben, ett sönderfallet skelett för att bringa det till liv igen. Den oförstörbara kraften som vi alla bär inom oss. Det är som järn. Ingenting kan rubba den. Kulturen säger en sak, men vad vi inombords längtar efter – friheten, naturen, lägerelden – det som är nedärvt genom generationerna. Vi kan aldrig frångå naturen och dess element, vatten, eld, luft och jord.

Alla människor på den här jorden idag och sedan människans uppkomst har fötts av kvinnor. Moder jord. Livskraft. Men dagens kvinnor har glömt bort vildkvinnan. Dagens kvinna utgår inte från sig själv, utan från omgivningens uppfattning om vad en kvinna är.

La Loba sitter fortfarande i öknen och letar ben. När hon har samlat alla ben av en varg så höjer hon armarna och börjar sjunga. Djuret väcks till liv och börjar springa – och när den gör det förvandlas den till en skrattande kvinna som springer fritt mot horisonten…

Kan man få tio år yngre? Dumt skämt. Säkert något hon hört till leda. Men, jag måste bara säga – jag har knappt sett ett fulare foto på mig själv än vid dagens passfotografering. Ett passfoto ska man ta mitt i sommaren när man är brunbränd och glad – inte vårtrött och glåmig. Humöret som redan var på botten, sjönk ännu längre ner. Om jag ändå förstått hur snygg jag var i fyrtioårsåldern, då den inträffade. Tänk på några år till när jag kollar i mitt pass om det behöver förnyas och tänker- åh, vad snygg jag var :-).

Det är bara att inse att man blir aldrig nöjd. Alla andra är tjusiga och de som inte är riktigt lika snygga är fulsnygga och riktiga personligheter. Hoppas jag får ha kvar min humor i alla fall – eller kanske inte då, med ovanstående färskt i minnet.

Men Paris i maj lockar. Att åka iväg och strosa i Montmartre, känns andakten i Sacré Coeur, att sova på en bänk i Jardin de Luxembourg, kanske besöka Musee D’orsay – köpa en varm baguette.

Persona.

Efter premiären av Ingmar Bergmans film Persona 1966 källa var en av recensionerna denna av Dagens Nyheters Mauritz Edström, citat: ’Bergmans seger över tystnaden’ ”Ingmar Bergmans nya film ’Persona’ uppfattar jag som ett meddelande om en belägenhet vid den yttersta gränsen, där språket brister sönder, bilderna rämnar och verkligheten upplöses. Den kommer emot mig som en personlig bikt, ett skri av förtvivlan eller ett rop mot mörkret och tystnaden som det någonstans heter. Ett rop mot, ett försök att avvärja hotet som ligger i denna förtvivlan.” Slut citat.

Hur vacker är inte den formuleringen? Kanske lika vacker som filmen i sin helhet. Att beskriva det mänskliga. Inte vad vi utgör oss för att vara. Utan det vi är – innerst inne. Sökande efter sanning och mening i tillvaron när vi vågar gå bortom det synbara, det vi kan pricka av för att känna trygghet. Den starka människan vågar brista, kasta av sig bojorna. Slutar försäkra sig om hur vägarna går eller tidtabellens giltighet. Det kan plötsligt vara sommartid. Tiden kan ha ändrats.

Bergman skrev i sin arbetsbok den 24 juli 1964 – till och med strax före han började skriva på Persona – ”Också om bönen bara är ett rop ut i en öde rymd ska vi inte avstå från detta rop.” Slut citat.

Och därför måste alltid fönstret ut till den fria och kreativa världen vara öppen, för att någon ska höra vår bön.

Livet är ett mysterium utan handbok…

Kollade på TV4-dokumentären Qanon: The Cult of Conspiracy igår, citat: Dokumentärfilmaren Benjamin Zand granskar den högerextrema konspirationsteorin Qanon som tror att USA kontrolleras av satanistiska pedofiler.” Widipedia, citat: ”Konspirationsteorin inleddes med inlägg på internetforumet 4chan, av en användare som kallade sig ”Clearance Q Patriot”, senare känd som Q, i oktober 2017. Användaren påstod sig vara säkerhetsprövad och hade den högsta klassen, Q, hos USA:s energimyndighet som hanterar USA:s kärnvapen och kärnvapenprogram. Användaren postade i forumtråden ”Calm before the storm”, ungefär ”lugnet före stormen”. Forumtråden tog namnet från en kommentar av Trump som han lämnade under ett fotograferingstillfälle med den högsta militära ledningen, en av journalisterna frågade ”vilken storm” och fick svaret ”ni får se”.

I alla fall i dokumentären intervjuar den brittiske journalisten Zand personer som blivit stora namn inom Q-rörelsen. En av kvinnorna (Lowe), när hon får veta att Zand är dubbelvaccinerad mot coronaviruset, känner på hans panna med en metallstav för att kolla om han är magnetisk – för har man tagit vaccinet ”fastnar saker på dig”. Mer eller mindre orimliga och konstiga påståenden verkar vara grunden i QAnon-rörelsen. Allt skapar frågetecken och misstroenden. Att tillhöra Q-rörelsen verkar mera att säga det som är ”sanningar” inom QAnon för att tillhöra gruppen, det spelar inte så stor roll om det är sant – det är tillhörigheten som är det viktiga. Kimberley Lowe säger, citat: Vi är i krig. Vi har haft en planerad pandemi som förstört vårt land och våra företag, för att få oss ut ur kyrkan, för att avbefolka och stjäla ett val…” osv.

Jag tänker var går gränsen för människor behov av att ingå i ett sammanhang – det här är ingenting som medför lycka och harmoni, utan motstridigheter och konflikter. Som hjärntvätt ungefär.

Minns ni scenen här Trump vårdads för covid-19 och gick en kort promenad för att visa upp sig vid en kyrka med Bibeln uppsträckt i handen? Den människa som skapat så mycket oenighet och spridit lögner, avskedat folk på Twitter och hetsat folk till att begå en statskupp. Den personen är hyllad inom QAnon tillsammans med Roger Stone och Michael Flynn. När republikanerna inte längre törs säga emot Q-rörelsen och säga vad de egentligen tycker – ett hopkok av lögner – kommer representanter för QAnon att ta sig in i politiken och skapa oreda. Och det är kanske det som är det egentliga målet? Konflikter och söndring.

Tänk er att bli utsatt för en hatattack, någon kvällstidning som gör en kampanj eller vad som kan skrivas i sociala medier. Någon som blir syndabock eller är symbol för ett beslut eller en regel som berör det svenska folket. Man pratat om ”när drevet går”, som en jakt, spänning som kommer att leda till att ett byta infångas och tillintetgörs. I vissa fall har personerna gjort dåliga saker, i andra fall inte – men den som jagar ger sig inte. Bytet ska läggas ner, det är väl så en lyckad jakt slutar – eller?

Anders Tegnell måste ju ha en ovanligt hård hud, den kritik han har fått, inte minst av munskyddsförespråkarna. Frågorna på varenda presskonferens som FHM hållit om varför Sverige inte stiftat lagar om att munskydd ska användas, varför har vi inte hårdare tag, varför har vi bara rekommendationer när alla andra har (fyll i det som passar)? Tänk motsatsen, om vi varit i lockdown i två år med munskydd och lagar där man blivit bötfälld om man gjort ett enda litet misstag.

Man måste nog vara ganska tålig och klok för att ta beslut som rör hela det svenska folket. Elrabatt – varför då, när alla borde få. Vartenda beslut vrids och vänds på och kritiseras grundligt. Vi får göra det också, för vi lever i en demokrati. Känslan av att behöva stå i Aktuellt eller Rapport och försvara ett beslut eller en metod och få skarpa frågor om varför, varför, varför. Jag kan tänka mig att just det ordet får nackhåret att resa sig på varenda politiker och idrottsman/kvinna. Varför? Varför gjorde du så när du kunde ha passat? Varför? Ja, varför är inte hela världen till för just min skull, den snurrar väl runt mig och mina behov?

Men rättvisetanken är ändå skön och rejäl. Det ska vara rättvist på det stora hela. För alla – ur ett helikopterperspektiv…