Dödshjälp hade jag föredragit…

Min fars liv var i sitt slutskede. Han bodde 1999 inom äldreomsorgen i Vindeln. Hälsan vacklade i februari och han blev inlagd på NUS. Där fick han blod och näringslösning via dropp. Far piggnade till så att han kände igen oss, men inte mer heller. Till sommaren 1999 skulle han ha fyllt 83. Ett långt liv. Vid ronden förklarade läkaren att det fanns inget mer att göra. Fars kropp orkade inte mer.

Jag undrade vad som skulle hända härnäst. Jo, en retur resa till dåvarande Carlsgården. Där skulle fars liv enda. Tänk, så minnesbilder etsar sig fast. Hur länge dröjer det, tills det är slut? Inom en vecka, fick jag till svar. Personalen vände, på fars stela och smärtande kropp, med jämna mellanrum. Allt, för att inte trycksår skulle utvecklas. De blötte en tuss och vattnade munhålan och läpparna. Efter helgen tog fars liv slut. Så långt, räckte näringen, som kom via droppet på NUS. Jag blir aldrig kvitt minnesbilderna.

Jag vill inte uppleva detta själv. Jag vill bli professionellt bedömd, om min livsduglighet. Är mitt liv, ett enda smärt tillstånd och kroppen slut. Då borde, två läkare gemensamt, kunna bedöma detta och tillsammans med representant för mina anhöriga, bestämma ett klockslag då livets låga släcks. Ett tillfälle som går att hantera. Ett ögonblick att minnas.

I levande livet, sägs det att det är kvalitén och inte kvantiteten som gäller. Varför, gäller det inte döden. Döden är en del av vår väg. Professionell dödshjälp, ja tack. Hellre än att livet, ska dunsta bort i ett töcken.

Solsken på Livet, en enorm gåva, som inte går i repris.