Satt och lyssnade på p3s morgonpasset i vanlig ordning när jag körde lillan till dagis i morse.
De diskuterade småstäder och uniformering som tycks vara ett signum för hur det ter sig i dessa inskränkta samhällen. Miss Li som var gäst berättade att hon inte vågat gå i klänning när hon bodde i Borlänge för att det var för annorlunda, utan det var jeans som gällde.
Snurrade fast där. Klänning, när började man använda det utan motvilja och enbart till examen? Jag tror det var vid 18 års ålder när man gick ut på krogen första gången och tog på sig ett tight fodral och pumpsen på. Å andra sidan var det ju också en sorts uniformering för alla inklusive jag hade just denna utstyrsel samt pudelfrisyr med blondering som frätt sönder skallen och en lugg stor som en vägg. Så det där med klänning var inte så intressant att bryta sig lös ifrån, för där gällde samma regler som med allt annat. Umeå har varit en trist tillställning i många ungdomsår.

När jag gick i sexan, hittade jag igen en gammal lodenrock, kommer ni ihåg dessa? Mossgröna med bruna fina knappar. Jag blev så fantastiskt mobbad för att jag bar den så jag fick ge upp. Mina elaka inskränkta klasskompisar var passande för inavelshålet…Holmsund/Obbola.

Att komma ny till en skola när man är i tonåren är ingen hit. Har man dessutom en annorlunda livstil, ej självvald, så blev mitt liv ett rent och skärt helvete. Att ses utifrån personlighet existerar inte.
Som tur var fick jag vara med de populära brudarna efter ett tag men den annorlunda stämpeln försvann aldrig.

Idag talade jag med min son om söndagens kalas där han ska ta med sin gröna gamla crescent. Den som jag älskar för att den är så retro men som han lär bli ensammast av killarna att föra fram. De andra har tydligen växlar, handbromsar och annat junk på sina cyklar. Frågar honom milt om han vill att vi ska titta på annat alternativ. Men han säger att det är lugnt. För han är nöjd med den och det går fort att cykla på den.
Men genast ska ni veta började tankar mala i skallen, om att sticka ut, mot sin vilja, om att inte höra till.
Mina barn ska inte behöva känna så, men i det yttersta ska jag stärka deras självkänsla och få dom att känna att de duger som dom är och att pissa på de som pissar på dom.

Hårt? Kanske. Livet är hårt och ingen dans på rosor. Att välja vara annorlunda kostar. Att bli sedd som annorlunda trots att man inte är det är för jävligt och kallas också för mobbing.

Jag avskyr det.

Kram!

Ja, så kan man väl säga när man bor inne i stan på rätt sida?
Jopp nog kan man det.
Ja…Här har jag en son med hamstrajävular i halsen…två stycken dessutom så han är INTE pigg. På akuten igår med K.E hade han 40.8 i temp. Fascinerande nog så gick han och fungerade…men så har han i och för sig alltid varit.
Med penicillin som smakar äckel så ligger han fortfarande utslagen, utan matlust där varken svenska jordgubbar lockar eller annat som jag köper.
Själv har jag varit som när man har bebi. Sovit när han sovit eftersom han är så orolig på nätterna och har det jobbigt. Jag hoppas att denna natt blir bättre än föregående. Sov inte många minuter i sträck…

Nåjå. Trist med sjukdom, man ändå rätt mysigt. Vi hinner prata om det mesta och avhandlar ett och annat mellan sömnstunderna.

På söndag ska han vara frisk…för då är det kalas. Tills dess myser jag gärna på.

Kram!

Mina dyrbaraste sover en vacker sömn…

Båda två ville se på film. Gosade ned sig i soffan efter middagen och poff….
…så ligger de små liven och sover.
Hann knappt prata med lillasyster efter att hon kommit från dagis.
Hade sådan tur att K.E lämnat och hämtat henne idag då sonen varit krasslig.
Sonen vaknade dock till och gnällde över bullar i halsen. Som den man är kände jag genast då misstanke om hamstrajävlar dök upp i färskt minne.
Och visst! Ja, nog hade han bullar i halsen alltid. På båda sidor.
K.E som ätit middag med oss tog på sonen lite kläder och styrde kosan mot akuten.
Beklagligt att detta öde, med hamstarjävular även ska drabba det dyraste jag har.

Som tur är går det över och som tur är har han inget barnkalas förrän på söndag. Då SKA han vara ’fit for fight’. (hans egen önskan)

Ta hand om er och tänk att svininfluensan kan vara närmare än du tror…

Kram!

…jämn jävla illa……
Yngste sonen har hög feber. Fick honom inte att kissa förrän för några minuter sedan.
Försöker få honom att dricka, ta lite chips och en isglass mellan varven men det är segt, och jag förstår honom.
Är själv helt färdig. Har sovit tillsammans med sonen hela förmiddagen. Så där gick tvättvikandet åt h-vete.
Fortsätter ligga på rygg tills dottern dyker upp. Skitjobbigt att vara sjuk juh…

Gnäller som en hel karl tror jag.

Kram!

Min ljuvliga son…även kallad Pipmojjen.

I Pinsamma mammans blogg kan man läsa att 1 juni numer är Snyggjäveldagen.
Japp, passar bra idag. Sonen blir den som tillägnas den i år. Med sina bruna ögon och blonda lockar får man väl kalla honom snyggjävel rätt och slätt. 🙂

Ha en bra dag alla!

Kram!

…bestod i att kolla huruvida sonen fick i sig sin frukost. Tjafsa med dottern om hårsnodd i luggen eller i bakhuvudet. En kaffeskvätt och lite mer tjat och tjafs.
Det är med andra ord som vanligt i det Alperudska hemmet en måndag som vilken annan.
Förutom att idag är det 1 juni, 11 dagar kvar till sommarlov, några dagar till och jag firar midsommar med bror och brorson samt småfolk.

Vi har städat hela våningen, sonen är hemma med ont i halsen för att sedan säcka ihop i sängen. När jag sedan kollar till honom är han kokhet. Vill absolut inte äta eller göra annat otyg. Han är helt enkelt sjuk, mitt i försommaren….

Ska koka lite gröt och pussa några extra gånger på honom, för vem vill vara sjuk en måndag när juni är i antågande?