Det var en sådan här dag…

Av Catharina Alperud, 8 november 2009 kl 11:05, Bli först att kommentera

0

…ja, ni vet då man gråter utan att egentligen veta varför och inte orkar reflektera över det utan bara fortsätter.

Läste en blogg som nominerats på Mamas hemsida till årets mammablogg. Först tänkte jag herreminje! Hur kan man kalla sig cpmamma? Sedan förstod jag, sedan grät jag. Hmmmm, mitt tuffa yttre krackelerade på mikrosekunder och där satt jag och torkade tårar i sinne. Livet är verkligen skört i sådan stunder. Allt man tror man byggt upp gentemot omvärlden raseras för några minuter och istället för att som förut irriterat klivit upp och gjort något för att det ska gå över fortare än fan själv så sitter jag kvar i stunden. Fäller några extra tårar över något jag inte alltid vet varför. Men det är mina sinnen som säger åt mig att jag behöver gråta. Gråta för att orka med att leva i den skitvärld vi befinner oss i. Där livet inte alls verkar vara särskilt snällt eller omhuldande.

Jag gråter, jag lever. Det var en tid då jag inte gjorde det. Vill aldrig tillbaka dit.

Hoppas jag kan möta mina kära på halva vägen en dag.

Läsvärda bloggar:

bloggmalplace.wordpress.com/

blogg.mama.nu/kompromiss/

mellanstolar.blogspot.com/

adhdivardagen.wordpress.com/

bloggmalplace.wordpress.com/

Genrep den bästa ADHD-bloggen

adhd-npf.com/

I övrigt:

Mitt liv består av lite allt möjligt. Jag brukar säga att jag är en överlevare med en vilja av stål, ”en hård jävel” som någon uttryckte.

Egentligen handlade det bara om ett omdiskuterat funktionshinder. ADHD i all ära. Mina vänner säger ofta att jag är precis som alla andra. Själv känner jag mig mer och mer som mig själv.

När denna 40+ uppenbarelse inte bloggar söker hon svar och verktyg för sin vardag som hon delar med min Älskade Brunögda, Sessan och Herr Effektiv samt hans fina SmåKvitter.

Empati för en ocean där jag varje dag försöker göra om, göra rätt om jag fallerar, ge tillbaka och visa att allt kan förändras till det bättre bara man har viljan och orken.

Sedan 1 februari i år har livet ännu en gång tagit nya riktningar. Jag och Herr Effektiv slog våra påsar ihop och flyttade hela mitt bohag, med stora delar bortrensade, Väst på Stan. Som en kamikazepilot har jag kastat mig ut i främmande flygrum, förlitat mig på att det går och allt löser sig. Jag är nu sambo efter närmare 9 år som enastående hushåll med barn.

Sakta anpassar jag mig efter det nya livsförhållandet med allt som följer med det. Att man måste jämka, lyssna på sin partner, reda ut de 4 älskade ungarnas bråk och vara ännu en gång mamma och hjärtemamma med familjeliv jag aldrig trott jag velat leva. I tvåsamhet och *peppar, peppar* Det verkar gå, bara man tar det lugnt med en sak i taget.

Gillar musik, film men främst tv-serier. Kanske för att det är kortare tid att koncentrera sig, eller helt enkelt för att jag gillar´t. Matlagning stort stort intresse. Från att blanda egna kryddor utan en massa E-nummer till att leta maträtter från vida världen. Inget halvfabrikat i mitt kök. Smör är också bra. Drömmer fortfarande om en kolonistuga att sitta och vifta med tårna på, tillsammans med en kopp kaffe på bron när dagens bestyr i trädgården är avklarad. Texas, en chi-chi hund och hans sidekick Dexter är 2 familjemedlemmar till som huserar här Väst på Stan. De 2 busarna som får mig att gå ut, följa struktur bara genom att vara hundar.

Min tonårsaktiga dröm om en diamantring har blivit uppfylld... Det roliga är att det INTE blev diamantringar denna gången heller. Det blev egen designade hjärteringar, som visar på familjen och att kärleken segrar i de mest omöjliga lägen. Trolovad. Varken förlovad eller gift kommer jag att förbli. För nu när det fungerar vill jag absolut inte förändra det i någon riktning.

Jag har fortfarande kontroll på min adHd och mer och mer på hela grejen som livet faktiskt är tack vare den DBT-behandling för vuxna med ADHD-problematik som maximerat mitt liv på ett sätt jag i mitt förra liv aldrig trodde var möjligt. AdHd:n styr mig inte jag är fortfarande kapten på skutan som är mitt liv.

Jag brinner för att lyfta fram det kontroversiella ämnet ADHD och behandlingen kring oss superhjältar ute i samhället.

ADHD står för Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder och är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (ej sjukdom) som innebär bristande uppmärksamhet och hyperaktivitet plus koncentrationssvårigheter.

I korta drag är jag mig själv, varken mer eller mindre och är stolt över mig själv och den person jag åtstadkommit att bli, trots bristande kunskap kring mitt funktionshinder.

Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Inga frågor är för stora eller svåra, bara man vill!