När otursdag blir lyckodag!!!

Kontakten till mina två äldre är skadad och det har varit svårt att finna något sätt att försöka möta dem på. Jag har haft min egen skit (mediciner som ska stabiliseras, demoner i huvudet, ångest osv.) Jag har därför valt att låta andra som förhoppningsvis också älskar dem lika villkorslöst som jag ta hand om dem. Min son har jag inte sett på nästan två år, min dotter inte sedan i somras. Det är smärtsamt att erkänna att man misslyckats, men min sjukdom är en sådan som förgör allt som går i dens väg. Att lillgänget har skador med sig av min sjukdom är väldigt tydligt så vad har då inte de stora fått genomleva och traumatiserats…

…av sin mamma? Att det är svårt att leva kan väl alla som är förälder skriva under på. Att göra det man tror är det rätta är ständigt en konflikt och tankar som följer med det. I mitt fall när man är GUD bryr man sig inte om, huruvida barn, människor, medmänniskor faller ut. Bara JAG har det bra, och upptäcker man att det blir skit då stänger man av och ned hela känslobiten så att inget ska komma åt en. Att vakna ur dessa upplevelser, se hur lillgänget tagit skada, bevisa för dom att inget sådant någonsin igen ska upprepas tar stor kraft. Man ska ta sin medicin, jobba med sig själv, lära sig att känna känslor och känna igen de som "rätt känsla" med "rätt reaktion". Svårt.

Så igår….efter dessa år och månader av sorg, saknad, skam och all sköns känslor står jag så framför min förstfödde. Min "lilla" pojke, mitt allt. (alla barn är mitt allt inte att misstas). Jag gråter….lillgänget blir traumatiserat för de förstår inte hur man kan gråta då man är glad. Hjärtat värker av all sorg som det innebär att vara utan sitt eget kött och blod. Det svåraste av allt…..det gör ont att prata med sin spegelbild. Han är min, min son som far så illa och jag har inte varit där…..Jag har inte kunnat vara där för jag har själv varit där han är och det är så tungt. Att se sina barn må dåligt tar nog musten ur den bäste! Men det var skönt. Jag fick hålla honom i mina armar, prata litegrann, gråta en hel del men det viktigaste, jag fick äntligen träffa honom, lillgänget fick träffa honom.  Det finns inte längre någon prestige. Så många dumheter som jag haft var verkligen borta. Det var bara min son, inget mer. Förhoppningsvis får jag i fortsättningen ha honom i mitt liv och hur det ska te sig vet bara framtiden.

Gårdagen var helt otrolig. Ödet som min bror uttrycker det enligt grekerna är förutbestämt. Då är det väl så. Jag är stabil sedan länge, väldigt länge. Kanske är jag redo för nästa steg.

Jag älskar dig min son och till dig älskade dotter, tro inte att det är annorlunda med dig! Du finns varje dag i mina tankar!!!

Ett extra tack till Henning som råkade bli sjuk och bo där han bor!!!

//Catharina