Livet

Tänk så många spratt det spelat mig och som jag spelat det spratt. Jag kan säga så här. Jag lever, andas och mina berg och dalar har alltmer planat ut. För några år sedan var denna årstid kaos. Djupt nedsjunken i ångest och kaos var det många år jag hoppades att jag inte skulle behöva finnas mer. Sakta men säkert när så ljuset återkom efter årskiften fick jag en annan intensivietet….Ja, maniskhet heter det väl. Det kaos jag skapade då var nog ännu värre. Hela mitt liv har det varit antingen eller. Svart eller vitt och nu är det faktiskt en och annan gråskala som slipper igenom. I situationer jag skulle gått bärsärk är jag numer lugn. Att jag har åsikter som jag står för och inte är rädd för att säga ses av många som provocerande men det bjuder jag på. Lever så ärligt som jag kan och de vågor som numer återkommer är bara lite stilla vaggande och rätt så hanterbart.

Men….

Mina vanor får inte gärna brytas. Jag kan fortfarande inte hantera stress särskilt bra för då säger det tilt i min skalle. Denna vecka har jag försökt att stressa så lite som möjligt för att sortera kaos ur skallen. Kaos med frågor som jag ingen annan än jag själv kan besvara….Skitjobbigt men nödvändigt för att leva vidare.

Så….till er som läser och som jag på något sätt sårat, skadat, jävlats med….Ja, ni vet vilka ni är.

Förlåt.

Livet är för kort för hat. Jag vill inte hata eller bli hatad något mer.

M, jag älskar dig och saknar dig enormt. Du är mitt liv, alltid.

//Mamma