Åter på ruta 1 men ändå…

…på ett steg några rutor framåt.

Mitt liv kommer att vara ett liv bestående av själslig stress och nederlag mellan varven. Det är bara att inse. Med min allvarliga form av bipolärsjukdom är det dock lite svårt att känna igen symptomen innan det brakat iväg och blivit för mycket. Speciellt som mitt pannben är tjockare än ja….än dörren i det säkraste kassavalv.

Har bestämt mig för att fortsätta blogga om hur det är att leva med detta syndrom som jag tror det kallades. Vilka konsekvenser det kan medföra både för en själv och de älskade man har runt sig.

Sluta skämmas och se mig som en sämre människa, framförallt mamma. Träffade en mycket klok man i torsdags som läste lusen av mig och det kan behövas. Att jag sedan lyssnade var ännu bättre.

Just nu sitter jag i mitt hem. Viftar med mina tår och njuter av musik samt en tvättmaskins snurrande. Jag är tillfreds med det lilla när det är lovat mig att något mycket större ska komma.

Kärlek kan hela mycket har jag upptäckt. Mina barn är mitt liv och jag ska försöka att aldrig mer säga att de har det bättre utan mig. Förlåt mina änglar!!!

Catharina/Mamma