Fredag i juli

Nu har humöret åter kommit tillbaka någorlunda. Värdena hade rasat katastrofalt på en vecka och det kändes genast i huvudet. Otäckt. Tur är väl ändå att jag lyckats lära mig vad som är vad så inte en mindre katastrof ska behöva inträffa. Får än en gång tacka min enormt stora annorlunda familj och käraste exet som finns när nöden kräver. Man är inte stark när man är ensam, svårigheten är väl att erkänna sina fel och mindre bra kvaliteter samt att man ibland är svag och behöver stöd för att ta sig upp. Det i sig bygger upp styrka som man i sin tur kan ge vidare. Karma? Guds skönhet? Jag vet inte. Just nu är jag som Tomas tvivlaren tror jag. Kastas mellan olika tankar och hoppas innerligt…

Jagar man svar får man sällan några utan det bästa är väl att lita på att något annat sköter om att leverera de svar man söker. Tills dess ska jag njuta varje dag som den sista eftersom jag inte verkar kunna göra på annat sätt just nu med tanke på de brister vår eminenta sjukvård har. Läkarbrist, sommarstängt osv.

Fortfarande är det helt makalöst att jag ska jaga läkare, behandlare osv när de borde finna ett visst intresse av att hålla mig stabil med tanke på att det finns oskyldiga individer som förlitar sig på att jag ska finnas och som dessutom inte förstår kraften av mitt mående då det är som sämst.

Nu är nu. Jag får helt enkelt försöka göra så att jag lever helhjärtat så mycket jag bara kan tillsammans med de jag älskar och står ut med. I övrigt ska jag stänga ute störmoment som saknar sjukdomsinsikt värre än vad jag någonsin gjort. Snacka om att narcissistisk personlighetsstörning måste vara ljuvligt att leva med, dock inte för andra…

…tur jag inte sitter med i den båten…………..