Ännu en dag…

…då jag är uppe före barnen. Helt fantastiskt skönt att åter ha fått igen drivet, orken och framför allt lusten till livet. Solen utanför fönstren förstärker även lyckan som bubblar i mig. Trodde det berodde på andra saker, ni vet, banal kärlekshistoria eller nåt, men det verkar vara inifrån mig det kommer utan något yttre stimulantia förutom glädjen att äntligen få ge barnen lite av en mamma som fanns för länge sedan.

Enkla medel har jag upptäckt räcker långt. De är nöjda bara vi gör något och alla dessa baddagar med mig rödare än rödast tillsammans med andra i gott sällskap verkar räcka långt. Det gör mig glad om dom är glada. Hittills har vädret varit på vår sida och det tackar jag ovan allra ödmjukast för.

Att jag i andra lägen är helt känslomässigt störd är ingen nyhet. Det som stör mig är att jag så lätt kan stänga av mina känslor. Men å andra sidan är det då äkta känslor eller försöker jag så jag nästan kräks att känna något för något som egentligen aldrig skulle kännas för? Ja, jag vet inte. Kanske räcker det ändå att älska sina närmsta utan att känna press att blanda in mer i det. Skulle vilja hitta en sätta på knapp som också fungerar lika bra som stänga av knappen.  Jag vet inte. Har därför bett om en ny terapiform i höst. Vill inte ha det så här något mer. Tycker min kamp i livet varit tillräcklig.

Var hursomhelst på läkarbesök igår och träffade en hygglig läkare. Det verkar som om han ville engagera sig i alla fall. Men min skepticism gentemot sjukvården är större än mitt hopp så vi får se. Ska på återbesök nästa vecka!?! Kors i taket….undrar egentligen varför men men….börjas det tjafsas ännu mer så tror jag helt ärligt att jag ger upp.

Skönt att veta är dock att det finns personal som uppmanat mig att anmäla hela incidenten. Det stärker min vetskap om att det inte gått rätt tlll.

Jaja. Idag mår jag bra. Det blir bra.