…det är verkligen så!

Vädret verkar disigt, värmen ändå här, idag tar vi en paus. Saktar ner och tar några djupa andetag.

Det märks verkligen att mina nivåer i blodet är bra igen. Lyckan bubblar i magen utan någon egentlig anledning det räcker gott och väl med vetskapen om att livet kan kännas så här. Den här känslan vill jag vara kvar i och utveckla. Det ger både mig och de i mitt liv så mycket fler sköna stunder än när jag ligger långt ner på depressionsskalan och helst bara vill försvinna och glömma allt jag har runtomkring mig och fly. Flykt är nämligen min bästa vän när nöden är som störst. Det är väldigt otäckt när det svänger och jag vill verkligen inte vara med om sådant. Nu har jag dock haft ett bra samtal med en behandlande läkare som la upp strategier som jag hoppas ska fungera så jag slipper det här.

Nåja…..gårdagen var riktigt bra. Bad, Wheels och glada barn. Träffade många fina människor nere på kajen och fick en och annan kram med uppmuntrande ord om det jag skriver. Var skönt måste jag säga. Ska fortsätta i samma anda men nu ska jag ha sommarlov från irritation och dräp. Ingen energi ska ägnas åt sådant när solen lyser, vattnet är varmt och barnen kvittrar. Saker är ändå som de är och just nu spelar det inte så stor roll. Fick mig dock ett gott skratt när någon yttrade ord som jag själv brukar tänka för mig själv och skratta gott åt. För det ska ni veta….anmälningar kan hagla hejdlöst när man är ryggradslös. Det är bäst att vakta sin tunga och tangentbordet för vem vet?

Det finns bara en av mig, mörk, tatuerad och smal. Det går inte att skapa kopior av en halvgalen fyrbarnsmorsa med skinn på näsan. Bara av de som saknar allt det där. 😉

Ha en skön söndag i vackra Umeå

väntar och väntar…

Ja, vad säger man?

Efter min eminenta upplevelse på Kulturnatta har jag inte så mycket att tillägga. Det finns svin överallt, raggarna har varken fler eller mindre än i andra subkulturer. Bilarna är fantastiska, baksätena underbara, som vardagsrum, de flesta glada och partyprissar med stora hjärtan.

Andra talar jag fortfarande tyst om. Tydligen är följetongen inte över. Den lilla envåldshärskaren fortsätter i samma charmanta stil. Me love it!

Till Rosi och Lasse, hoppas ni har för jävligt kul ikväll! Ska vinka om jag ser er!

total tillfredställelse! Varma vindar, badande barn och en harmonisk mamma.

"Sakta mina steg det går för fort

Jag hinner inte mer, sakta mina steg påtok för fort
Jag hinner inte med nått mer, jag viker undan… sakta ner
Faller undan, sakta ner,

Sakta dina steg det går för fort jag hinner inte med…
Sakta dina steg påtok för fort, jag hinner inte med nått mer jag viker undan
Jag trillar ner faller undan kan inte mer… kan inte mer"

…när jag har rätt att känna vemod? När känslan jag känner inte beror på något annat än just vemod. När hjärtat hotas att rivas ur kroppen av sorg över saker man inte längre har makt över. När lillgänget talar om saker som de egentligen är för små att ens diskutera och förstå. När en mamma gör om samma misstag gång efter gång och hjärtat skriker medan hjärnan säger en annan sak. När kärlek inte räcker och maktlösheten omsluter en i tvångströja.

Minnen man begravt djupt återkommer som en gammal kofta.

Men ändå mitt i allt vemod är jag lycklig. Jag har insett att människorna jag har runomkring mig faktiskt inte försvinner, de är kvar trots all skit som pågår. Det ger mig ett hopp om att det faktiskt blir bra. För skiten som finns är inte min. Den tillhör någon annan och jag behöver inte om jag inte vill. Jag kan välja. Att vända bort blicken. Förklara men inte gräva ned mig. Älska de som inte förtjänar det och känna frihet i det.

Jag är min egen själs lycka..

Dagen har varit super. I sällskap där man inte behöver prata om man inte vill. Som låter en bara vara. Ätit enkelt men i havsluft så gott. Druckit kaffe, rökt mina hemrullade cig och känt lugnet tillsammans med älskade barn.

Jag kommer att klara det här på ett eller annat sätt.

Jag älskar dig!

fortfarande helt fascinerad över platsens skönhet. Lugnt och stilla med lekande barn. Fotboll på radion som står på bron. Helt enkelt en ljuvlig plats att vistas på. Här finns plats för själar att läka.

är på tripp till ett paradis. Vi har solat och badat bland sanddynor, träffat fina människor och nu ska vi äta lite mat. Imorgon fortsätter vi bada.

Nu har humöret åter kommit tillbaka någorlunda. Värdena hade rasat katastrofalt på en vecka och det kändes genast i huvudet. Otäckt. Tur är väl ändå att jag lyckats lära mig vad som är vad så inte en mindre katastrof ska behöva inträffa. Får än en gång tacka min enormt stora annorlunda familj och käraste exet som finns när nöden kräver. Man är inte stark när man är ensam, svårigheten är väl att erkänna sina fel och mindre bra kvaliteter samt att man ibland är svag och behöver stöd för att ta sig upp. Det i sig bygger upp styrka som man i sin tur kan ge vidare. Karma? Guds skönhet? Jag vet inte. Just nu är jag som Tomas tvivlaren tror jag. Kastas mellan olika tankar och hoppas innerligt…

Jagar man svar får man sällan några utan det bästa är väl att lita på att något annat sköter om att leverera de svar man söker. Tills dess ska jag njuta varje dag som den sista eftersom jag inte verkar kunna göra på annat sätt just nu med tanke på de brister vår eminenta sjukvård har. Läkarbrist, sommarstängt osv.

Fortfarande är det helt makalöst att jag ska jaga läkare, behandlare osv när de borde finna ett visst intresse av att hålla mig stabil med tanke på att det finns oskyldiga individer som förlitar sig på att jag ska finnas och som dessutom inte förstår kraften av mitt mående då det är som sämst.

Nu är nu. Jag får helt enkelt försöka göra så att jag lever helhjärtat så mycket jag bara kan tillsammans med de jag älskar och står ut med. I övrigt ska jag stänga ute störmoment som saknar sjukdomsinsikt värre än vad jag någonsin gjort. Snacka om att narcissistisk personlighetsstörning måste vara ljuvligt att leva med, dock inte för andra…

…tur jag inte sitter med i den båten…………..

världens bästa oas! Göteborg mitt i finaste umeå. Sixten är på strålande humör och det smittar av sig. 🙂