Ännu en dag till ända…

 …där den slutar som de allra flesta andra. Så går det en dag i vårt liv och aldrig kommer den åter….

Med all säkerhet vet jag efter att ha funderat över en kommentar som jag fick idag, att målsnörena som skulle forceras redan är gjorda. 

Det jag ser framför mig idag är bara glädje med vetskap att allting går. Bara man vill. Att jag inte hade fel, det var inget fel på mig, trots att så många försökt hävda det, förminska mig, där jag förvirrat i perioder förtvivlat funderat på vad jag gjort för fel?

Dessa människor är inte i mitt liv längre, de är med all säkerhet glad över det också. Då dessa tenderat stoppa huvudet i sanden och belasta någon annan för sina problem och det kan jag verkligen vara utan. 

Istället har jag levt mitt liv så mycket som det går. Lärt mig älska min Annorlunda Familj där kärleken fått mig att tro på en gemensam framtid, där vi skyndar långsamt och siktar på långsiktigt, där förutsägbart numer är helt underbart och övergår till trygghet. För att varje morgon vakna upp med samma känsla i magen som kvällen före, där ångest inte existerar och känslan av att vara älskad med alla fel och brister går inte att beskriva. Jag upplever det varje dag just nu och jag är så innerligt tacksam.

Tack till er som trott på mig, såg mig för den jag var bakom den rädda fasaden. Ni är ovärderliga.

Mycket fint har hänt och här ger jag en liten inblick i mitt nuvarande liv, det jag aldrig trodde var möjligt i januari när jag startade DBT-behandlingen.

Vi har bland annat firat min fina flicka som fyllt 18 år. 

Där ni med all säkerhet ser hur lycklig och glad jag är över att åter ha henne som en del av mitt liv, det jag aldrig trott i februari då jag skrev blogginlägget nedanför. Men vi har samtalat, jag har fått upprättelse genom henne och jag kan inte med ord säga hur mycket jag älskar denna underbara storhjärtade tjej.

Jag har sålt gammalt sorge-guld och gjort nya löftesrika ringar. En för varje barn, guldet i mitt liv och en för mig i silver, i mitten av de fyra jag fött.

…och som grädden på moset. Där elaka tungor säkert får vatten på sin kvarn ska jag säga: Detta är Texas och Dexter! De allra mest älskade småhundar som med all säkerhet funnits. Dessa två får mig att varannan vecka fortsätta i samma struktur som när lillgänget bor hos mig. De är underbara sprudlande Pälsklingar som får mig att glömma sorger i ett endaste ögonblick genom att med livsglädje ge mig så mycket kärlek när alla andra är i skola och på jobb. 

Jag har fått alla önskningar jag någonsin uttryckt. Jag är inte ensam på en ö längre, jag vågade stirra mot fastlandet och ta emot en hand. Slänga mig ut i det okända.

Detta är resultatet. Jag är tacksam.