Catharina…

 …och den stora morgontröttheten.

Hör ihop med övrig personlighet där jag är kvällspigg. Jag önskar det vore tvärtom. Att jag istället kunde hoppa ur sängen med tjolahoppsansteg, och smidig som en oljad blixt får "familjeriet" (maskineriet) att i symbios med mig springa runt kvittrande, också med dessa tjolahoppsansteg och vara ständigt leende med mungiporna vid öronen…

Det är ju en utopi för vem som helst, eller hur? Det är ju inte direkt kul att masa sig upp i okristlig tid för att gå till något man inte alltid är lika motiverad inför?  Skola, ett monotont arbete osv.

För mig försvårar det lite mer då min hjärna i takt med min ålder blir tröttare då den ska hänga med i ett tempo som inte alltid är anpassat för mig. Det är där min medicinering också kommer till sin yppersta fördel. 

Taktiken är: Väckarklockan ställd på 6 om jag ska upp vid 7. Efter en snoozning (det behövs ett ex antal) tar jag medicin och fortsätter sova… När den allra sista tänkbara ringsignalen ljuder har hjärnan vaknat till liv, kroppen är dock lika trött, men jag kan med viljeansträngning och en snabb mindfulnessövning motivera mig att starta dagen och med mungiporna lite mer böjd uppåt än nedåt. Utan en irritationsrynka mellan ögonen.

Denna morgon var dessutom riktigt extremt fin! SmåKvittret (bonusbarnen) hade skola idag där LillGänget är ledig från skolan, där sonen sov borta hos kompisen på samma gård här Väst på Stan, där en kaffekopp serverades av en kille på snart 14 som också var på extremt gott humör med mungipor upp till öronen och ögon som glittrade av glädje, där en flicka på 10 sjöng ikapp med sin bror och mig till tonerna av Timbuktus – Resten av ditt liv. Med min häpna förvåning över att de uppfattat lyrik i sången och därefter efterfrågade systemet Öst på Stan, där alla väcks till tonerna av glad peppmusik.

För är det något jag lärt mig under dessa månader och dagar efter rätt diagnos träffades rätt på, är att man kommer så mycket längre med positiv förstärkning även om det är dumheter som gjorts. För vill man vända en tanke som etsat sig fast eller ett beteende man inte vill ska fortsätta hjälper sällan pekpinnar, förmaningar utan där man istället gör minsta försök att tänka om – göra rätt, vara snabb som en kobra att berömma och hylla insatsen.

Så idag väntar jag med spänning på hur snart 14 årige killen fixat dagen, med några tips och trix på vägen…

Hur man väljer sin väg till ett liv borde väl vara upp till var och en i vårt land? Där det dessutom är en mänsklig rättighet i internationella sammhang?

Det är dagens läxa till övrig befolkning i detta avlånga land som är lika splittrat som min perceptionsförmåga förr.