Vattentäta plåster…

 …så beskrev mina SuperHjälte-killar mig och min sort som igår hade en sammandrabbning om det här med – tjallare – "goltuppar" och andra små existenser. Där liknelsen var denna: Jo, du förstår mamma! Vi är vattentäta plåster och du vet, dom där människorna därute som vänder kappan efter vinden, de är vattnet som aldrig kommer innanför det vattentäta plåstret. Stum av beundran lyssnade jag till två helt olika grabbar som diskuterat ihop sig kring detta och enats om att: Japp, så fungerar det i våra hjärnor. Vi är trofasta – till dumhet ibland – där de vi försvarar sällan skulle försvara oss, MEN, man tjallar ICKET.

Tjejhögen i familjen, de som är betydligt elakare med varandra hade haft en dust…

I min värld – den ut och invända hjärnan är de som golar ner andra inte värd ett vitten, såvida det inte är fara för någons person. Dessutom håller man varandra om ryggen, oavsett, i alla lägen. Tills…

…situationen inbegriper några i minoritet i min Annorlunda Familj får en motreaktion av hela pakten SuperHjältar som INTE backar. Den ena värre än den andra, där jag är den med all säkerhet hårdast av alla.

Så… Efter att ha haft en dag med fantastiska mekanismer där vi hunnit med både frisörbesök, styra upp en lite stökig SuperHjälte som VILL ha hjälp att förändra sitt beteende. För om man inte vill förändra ett beteende är det väldigt lätt att lägga ner när en ungdom redan hamnat på glid…

Hursomhelst.

Där står jag i hallen, alldeles för sent på kvällen och upptäcker oordning i Familjen Annorlunda, där jag precis som 14 år har väldigt svårt att i utsatta situationer låta nyanserad i min ton som strömmar genom munnen. Beteendet som alltid infinner sig är: Angrepp är bästa försvar – bättre att förekomma än förekommas och ÄVEN om någon i min pakt gjort fel så backas det icket…

…tills det händer. Lögnen som kommer fram.

Många säger att jag är svart och vit, där inget annat finns däremellan. Men jag har inte så höga krav. Bara två, man borde tycka att de är väldigt enkla.

1 Ljug inte för mig – För mästaren (jag) är slugare och genomskådar det, förr eller senare. Gör hellre så här: Kom före det fuckar upp sig – förekom. Effekten av det blir med all säkerhet en fråga som: Men harreminje? Varför blev det så här nu då? Motsatsen till att förekomma där jag förekommer och finner att jag blivit blåst framför näsan kan få förödande effekter om jag har en sämre dag… För det finns som sagt bara 2 krav. Om man berättar före om dumheterna man gjort så kan man tillsammans fixa det före det får en snöbollseffekt bland andra. 

2 Respekt – Om jag visar dig respekt – lyssnar på dig – då kräver jag det tillbaka. Ett givande och tagande i en relation med en person som har npf-diagnos brukar vara betydligt mer givande i sitt sökande efter tilltro till resten av mänskligheten. Tjat – gnat – pekpinnar suger. Belöningssystemet fungerar dåligt då.

Igår kväll kom situation 1 upp. Två sidor stod mot varandra där skiljedomare behövdes. Där vissa mer hetlevrade än de övriga med hjärnor som i mer utsatta, trängda lägen reagerar med att öka en växel och tänka betydligt snabbare, där med all säkerhet vissa i gänget kan sänka även en vuxen med enbart ord. Där mästaren själv, jag, som vanligt är värst. För då kopplar en SuperHjälte-kraft in som i många lägen och tider varit den främsta fördelen men som i nuläget måste kunna dämpas för att lyssna på alla Annorlunda Familjemedlemmar. 

Så, vad gör man? Jo, man spottar och fräser. Sen tar man de två håriga "lugnande pillren" Pälsklingarna, de två yngre boysen och går ut i friska luften. Snackar, gör andningstekniker och säger: Japp! Är alla lugna nu? Jorå… Där det egentligen är jag som behöver deras lugn för att kunna lugna ner mitt rusande hjärta.

Där situationen för den förekomna som i falsk invaggad trygghet insåg att – Jewlar! Den där mästaren överlistade en gång till, för, hon lyckades stanna upp och hinna ge fler i familjen chans till luft i sina lungor och ge sin syn på saken. 

Det var igår.

Idag är en ny dag och vi startade dagen med Happy Birthday för en liten 10 åring som fyller år idag. Därefter vara jag DJ så alla fick välja en låt var att spela under frukosten.

Pepp! Klart. Alla var mer eller mindre på bra humör. Det är det som räknas. Även om den påkomna SuperHjälten muttrade lite mer än de övriga där insikten om att inget går denna MASTER OF DISASTER förbi och tyvärr en konsekvens kommer att behöva inträffa för att hjälpa denna person att förstå där inget annat fungerar – ändå – kunde dra på smilbanden uppåt.

För oavsett katastrof är alla lika älskade och accepterade. Man kommer ingenvart annars med personer av sk. "min sort".

God morgon, det här är min verklighet, varje dag, en kamp att inte falla in i gamla mönster. Jag får precis som en diabetiker motstår socker – motstå impulser som är jävligare än jävligast. Det gick även igår.

Det kommer även att gå idag! För jag vet! Där även en SuperHjälte som står utanför Annorlunda Familjen vet, att bara man vill och lägger ned garden i situationer man aldrig kommer att vinna – vinner sinnesfrid och insikt om att det går att leva med ADHD-ADD. 

För vi är så mycket bättre – fattar så mycket mer än de döda fiskar som följer strömmen!

Kärlek – Respekt – Förståelse Vi jobbar för det varje dag trots alla som inte fattat knycket!