…med de starkaste färgerna! Jag måste berätta lite…. ja, om vad som händer här hos mig, i mitt liv, det som för det mesta är mer likt en tornado av känslor som ständigt hotar att ta över mitt sinne på ett eller annat sätt. Där är det tämligen lugnt.
Japp! Ni läser rätt! Det-är-inte-mycket-på-horisonten-kring-det-som-kallas-skvaller-eller-nyheter… …snarare nyhetstorka och i min värld är det oerhört skönt, även om det vissa dagar kan kännas som en evig skitsträcka i väntan på döden.
Men det är ok! Absolut säkert!
Efter dagens session med min kära psykolog och den efterföljande promenaden hem efter att ha fixat lunchmat (än en gång inställd Skalman-klocka med signal för frukost-lunch-middag) insåg jag det självklara som återkommer varje vår…. NU är det över för i år! De solglasögonprydda dagarna är över! Jag är ute ur katastrofzon Alperudskans Depressions Tillstånd!
Det går att andas utan hjärtklappning inför varje besök utomhus, det går att se livet i ögonen igen utan att gräva fram varenda skelett man kan hitta i garderobens skrymslen, det går att se några positiva glimtar och sakta ökar glimtarna och blir längre än en förbi blixtrande aning av ett mående som är mer än bara hyfsat. Vi jobbar vidare med mitt självförtroende och min självkänsla. Där vi fokuserar på det förhatliga vuxenlivet jag ska försöka lära mig hantera. Dvs få bort den kravlista jag satt upp som vuxenlivet. Där jag ska kunna välja att vara vuxen och gilla det utan att muttra, bråka med Herr Effektiv och resten av omvärlden kring de förväntningar och krav jag sett som deras istället för min egen långa kravlista på de måsten jag förknippat med vuxenlivet.
En aha-upplevelse mitt i allt när jag insåg att den som så fint satt upp kriterierna i mitt vuxna liv inte är någon annan än jag själv. Så…just nu skriver jag långa listor i huvudet och så småningom ska de väl ner på pränt också för att förtydligas vid nästa psykologsamtal… Vad det är som ingå i min kravlista kring de sk "vuxenlivet". Där jag ska träna på att skita i sk "kungar på gården" som går runt och hellre kollar hur grannen sköter sig, påpekar det och gärna gläds åt andras olycka… fokusera bort dessa och istället ägna mig åt annat…. för i fredags var det en händelse som hade fått mig att gå bärsärk rent ordvalsmässigt bara förra året… …där jag även gjorde det vid ett tillfälle, eller 15…. …för jag kommer ALDRIG någonsin att helt och hållet ha koll på läget. Nope, tror inte jag vill det heller för då finns det ju liksom inget mer att lära sig av livet.
Men när rasande Catharina inte längre finns, när inte heller den särskilt bittra Catharina också har gått upp i intet så återstår det en helt ny person, ännu en gång. Jag är i nuläget oerhört intresserad av att ta reda på vem hon är, vem jag är, utan behov av ilska och bitterhet för att överleva i denna värld. Där jag kan vara arg ibland (i lagoma doser) där det är ok att fälla en tår, bara för att, där trötthet och smärta är en del av att vara människa, där misströstan och oro för de som inte är hos mig faktiskt också får existera men inte ta över hela livet, där jag får leva kvar med hoppet utan att för den skull rusa tillbaka i dåtid eller leta i en framtid jag inte har en aning om.
För jag är här och nu. För det mesta.
Det händer att jag halkar, trampar snett, säger saker jag senare vill bita av mig tungan över att ha sagt, eller till och med ångrar att jag inte sa, men en ny tid är här.
Vår/sommar 2012 och för första gången i mitt liv hoppas jag att den blir bara sådär underbart händelselös och utan större mankemang kan ge mig och familjen en njutningsfull sommar utan större mankemang.
I morse efter att ha skjutsat kidsen till skolan svängde jag förbi min älskade lillasyster där vi båda haft en tämligen stressande morgon med våra 10 åringar i vanlig ordning attitydsmonster…. Där tjat inte biter överhuvudtaget…som amen i kyrkan! Där vi faktiskt fick trösta varandra över upptäckten att vår morgon varit så fantastiskt lik den andres. Det var skönt. För ibland får jag för mig att det bara är i mitt hushåll det ska bråkas över ALLT! Från fritidsvistelse till frukostval till att ens ta sig ut genom dörren i jacka då det hellre vill vara frihet utan vare sig frukost och jacka när det ska till att dra ihop sig för avfärd. För jag och 10 år var inte i symbios denna morgon, inte alls. Ej heller kära syster och hennes 10 åring. Så fulla av dåligt samvete fick vi trösta varandra med att denna sk förpubertala fas går över (en liten stund förhoppningsvis) innan den pubertala fasen gör entré. Jag hoppas då att vara ännu mer utvecklad med tålamod och andra tekniker än "tjat-moster"sättet som för länge sedan är så uttjatat att jag idag insåg att det-verkligen-inte-fungerar. Aldrig någonsin har för den delen….
Så jag jobbar på med mig själv, lär mig att vara en egoist i positiva ordalag, där jag ger mig själv utrymme att känna efter före jag reagerar-agerar. Där jag inte lyssnar mer än till mitt eget förnuft och försöker sortera bort så kallade nyhetens behag-människor och deras ord.
Denna period har varit fruktansvärt jobbig, ska jag erkänna. En kropp som jag ska lära mig leva med utifrån dessa nya premisser, en hjärna som är som den är med all sin glöd och rastlöshet. Se det positiva med både mitt rörelsehinder och funktionshinder. Vem som helst hade nog hellre grävt en stor grop åt sig själv än att behöva tampas med detta. Jag ställer mig ofta frågan hur det kommer sig att jag ändå fortsätter att byta hjulspår då det är så otroligt enkelt att återgå i de gamla 40 åriga otroligt välingådda invanda trygga?
Ja…varför? JO! För att de spåren gjort mig illa (mina älskade likaså), jag har tillåtit mig själv att skada framförallt mig själv, ibland genom att skada andra, för då har jag mått lite sämre och fått det bekräftat det jag känt i alla år. Att jag inte duger, att jag är rätt värdelös.
Mina demoner kommer alltid att följa mig, det är hur de får följa mig som är det viktiga. Genom att bli framlyfta i ljus, eller undangömda någonstans där jag tror att ingen ser och vet. Så jag jobbar vidare, med att vara här och nu, med att lyfta fram demonerna i ljuset. Så att de likt troll spricker i solskenet, minimeras och förminskas så att andra bättre saker får utrymme. Om inte för lillgängets skull så de får se att det faktiskt går att vidmakthålla det man heligt svurit på att göra… ändra på ett gammalt invant beteende.
Att leva med adHd under en hel livstid kan inte tas itu med genom att tro på en quick-fix… det är en arbete som jag tror många dukar under inför då insikten om hur jobbigt det är. För det är jobbigt. Att lära sig nya sätt att hantera översvämmande känslor. Där man dessutom ska lära sig vad som är ok och inte. Så i takt med att solglajjorna åkt av för den här säsongen får jag än en gång börja om.
Att äta ordentligt, vara snäll mot mig själv utan en mängd självföraktande ageranden, att uppskatta här och nu, mitt i livet 2012.
Det känns som att det går idag. Imorgon har jag ingen aning om hur det ska gå med det, men jag har hopp och insikt.
En av mina främsta idoler Mustasch med sångaren Ralf Gyllenhammar sjunger om sin add i denna låt. Lyssna… och njut! Ha en underbar måndag gott folk!
Mustasch – It’s Never Too Late
Senaste kommentarerna